• Anonym (Ts)

    Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

    Jag blir otroligt less varje gång jag hör om de höga sjukskrivningstalen och framför allt hur många som är sjukskrivna för stress och ångest. Vad är det för fel på svenskarna idag? Vad gör folk eller vad gör de inte? Tar svenskar idag inget ansvar för sina liv, för att må bra, för att orka med osv? Det verkar som att alla tycker det är en rättighet att köra på i 180 och sen när de kraschar så ska de vara sjukskrivna i månader och år. Helt absurt.

    Jag gör aktiva val hela tiden för att orka med. Jag prioriterar hårt för att jag vet att jag behöver sömn, återhämtning, lugna dagar. Inte alltid att det är det roligaste att välja bort men det är ju det som krävs för att må bra i det långa loppet.

    Många vuxna verkar leva som små barn idag, utan förmåga att se skillnad på vad de har lust med och vad de behöver (för att citera Jesper Juul).

  • Svar på tråden Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!
  • sextiotalist
    monkees skrev 2017-05-17 06:08:19 följande:

    Jag läste att i början av industrialismen när många människors livsvillkor förändrades dramatiskt (ofta till det bättre!), man blev stadsbor istf torpare etc så var det också många som blev sjuka, deprimerade och apatiska. Liksom människan hinner inte med själsligt och IDAG så har vi ju ett samhälle som förändras i 180 knyck i princip dagligen! Fantastiskt, tycker jag, att så många klarar att anpassa sig men inget konstigt med dem som inte orkar.........


    Och förr så fick folk fysiska men av sina arbeten, av den anledningen att det var mer fysiska arbeten.
    Egentligen skulle man nog kunna jämföra dagens utbrändhet (som egentligen är för hög belastning på hjärnan, hjärntrötthet helt enkelt) med gårdagens fysiska skador pga för hög fysisk belastning
  • Anonym (Gruesome)
    monkees skrev 2017-05-17 06:08:19 följande:

    Jag läste att i början av industrialismen när många människors livsvillkor förändrades dramatiskt (ofta till det bättre!), man blev stadsbor istf torpare etc så var det också många som blev sjuka, deprimerade och apatiska. Liksom människan hinner inte med själsligt och IDAG så har vi ju ett samhälle som förändras i 180 knyck i princip dagligen! Fantastiskt, tycker jag, att så många klarar att anpassa sig men inget konstigt med dem som inte orkar.........


    Visst innebär nya tider nya sjukdomar. Men det som är konstigt är att i Sverige blir arbetsvillkoren ständigt bättre, lönerna går upp och levnadsstandarden blir högre. Det är inga genomgripande förändringar av livsvillkoren utan snarare små förbättringar av samma livsvillkor. Ändå ökar sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. Jag kan inte se något annat än att känsligheten har ökat.

    Man har nog blivit mer uppmärksan på symtom i takt med att sjukdomarna blir mer kända.

    Jag tror att det är olyckligt. Sjukvården är bättre på att hitta personer med psykisk känslighet. Dessa personer sjukskrivs inväntan på bot, mem ingen bot finns. Jag jobbar själv med sjukskrivningar och vet vilken kalldusch det är för sjukdkrivna att få veta att de inte kommer bli bättre och att de konmer behöva gå tillbaka och jobba utan att ha blivit "friska". Det handlar ju om hur dessa personer är funtade, inte med ett tufft arbetsliv eller "samhällets krav". Tufft att behöva inse.
  • Anonym (Gk)
    sextiotalist skrev 2017-05-15 11:39:27 följande:

    Fast det håller jag inte med om. Jag var ingen statusmänniska alls och likväl hittade jag väggen ändå.

    Jag möter ytterst få som har den inställningen, utan de flesta jag känner har inte det livet (även om de har ekonomi för det), inte ens de som gått in i väggen. Det har varit andra saker som varit bakgrunden till detta (för mig började det med min pappas död, där jag gjorde det mesta av det praktiska och var den starka personen som alla hade som stöd)


    Jag håller med dig om det du skriver i den här tråden och känner igen din bild. Jag har jobbat på FK med sjukförsäkring och det är sällan bara "mycket på jobbet" som leder till utbrändhet, så som den ser ut idag. Det är jobb/studier i kombination med annat i livet dvs multifaktoriellt. Särskilt talande är en annan personlig familjehändelse av något slag som utlöser det hela,

    som exempelvis dödsfall, anhörigansvar (som du tar upp ovan), skilmässa/problem i äktenskap eller barns sjukdom/svårigheter men också olyckor, brott m m - dvs livet. Det är saker som man ofta hade kunnat tackla enskilt, men inte i kombination med mycket annat jobb eller andra händelser/påfrestningar. Sedan tillkommer kombinationen att inte stanna upp och känna efter, inte ha rätt redskap och att det är många saker som kräver uppmärksamhet på en och samma gång. Fast folk skyller enbart på jobbet/arbetgivaren/samhället, det är min egen reflektion.
  • sextiotalist
    Anonym (Gruesome) skrev 2017-05-17 07:42:36 följande:
    Visst innebär nya tider nya sjukdomar. Men det som är konstigt är att i Sverige blir arbetsvillkoren ständigt bättre, lönerna går upp och levnadsstandarden blir högre. Det är inga genomgripande förändringar av livsvillkoren utan snarare små förbättringar av samma livsvillkor. Ändå ökar sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. Jag kan inte se något annat än att känsligheten har ökat.

    Man har nog blivit mer uppmärksan på symtom i takt med att sjukdomarna blir mer kända.

    Jag tror att det är olyckligt. Sjukvården är bättre på att hitta personer med psykisk känslighet. Dessa personer sjukskrivs inväntan på bot, mem ingen bot finns. Jag jobbar själv med sjukskrivningar och vet vilken kalldusch det är för sjukdkrivna att få veta att de inte kommer bli bättre och att de konmer behöva gå tillbaka och jobba utan att ha blivit "friska". Det handlar ju om hur dessa personer är funtade, inte med ett tufft arbetsliv eller "samhällets krav". Tufft att behöva inse.
    Fast blir arbetsvillkoren bättre?
    Det är ju mer slimmade organisationer, du måste leverera hela tiden.
  • sextiotalist
    Anonym (Gk) skrev 2017-05-17 08:36:49 följande:
    Jag håller med dig om det du skriver i den här tråden och känner igen din bild. Jag har jobbat på FK med sjukförsäkring och det är sällan bara "mycket på jobbet" som leder till utbrändhet, så som den ser ut idag. Det är jobb/studier i kombination med annat i livet dvs multifaktoriellt. Särskilt talande är en annan personlig familjehändelse av något slag som utlöser det hela,

    som exempelvis dödsfall, anhörigansvar (som du tar upp ovan), skilmässa/problem i äktenskap eller barns sjukdom/svårigheter men också olyckor, brott m m - dvs livet. Det är saker som man ofta hade kunnat tackla enskilt, men inte i kombination med mycket annat jobb eller andra händelser/påfrestningar. Sedan tillkommer kombinationen att inte stanna upp och känna efter, inte ha rätt redskap och att det är många saker som kräver uppmärksamhet på en och samma gång. Fast folk skyller enbart på jobbet/arbetgivaren/samhället, det är min egen reflektion.
    Absolut behöver man verktygen, jag har lärt mig detta. Jag tar väldigt många mikropauser i arbetet, annars hade jag inte orkat med att arbeta (med de tidplaner vi har i projekten, men minimala ledtider)
  • Anonym (Thoff)
    sextiotalist skrev 2017-05-17 08:50:59 följande:
    Fast blir arbetsvillkoren bättre?
    Det är ju mer slimmade organisationer, du måste leverera hela tiden.
    Håller med här. Många högkvalitativa tjänster /företag har tuff konkurrens från utlandet, kundavtalen  blir tuffare och tuffare och ska utföras av färre personer. Kraven på vinstmarginaler minskar aldrig.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Gk) skrev 2017-05-17 08:36:49 följande:
    Jag håller med dig om det du skriver i den här tråden och känner igen din bild. Jag har jobbat på FK med sjukförsäkring och det är sällan bara "mycket på jobbet" som leder till utbrändhet, så som den ser ut idag. Det är jobb/studier i kombination med annat i livet dvs multifaktoriellt. Särskilt talande är en annan personlig familjehändelse av något slag som utlöser det hela,

    som exempelvis dödsfall, anhörigansvar (som du tar upp ovan), skilmässa/problem i äktenskap eller barns sjukdom/svårigheter men också olyckor, brott m m - dvs livet. Det är saker som man ofta hade kunnat tackla enskilt, men inte i kombination med mycket annat jobb eller andra händelser/påfrestningar. Sedan tillkommer kombinationen att inte stanna upp och känna efter, inte ha rätt redskap och att det är många saker som kräver uppmärksamhet på en och samma gång. Fast folk skyller enbart på jobbet/arbetgivaren/samhället, det är min egen reflektion.
    Det är ju ett stort problem att man pratar mycket om att det är på arbetsplatsen finns och att det är där problemen måste lösas, när det är livspusslet och folks val privat som är en stor del av orsaken.
  • Anonym (Gruesome)
    sextiotalist skrev 2017-05-17 08:50:59 följande:

    Fast blir arbetsvillkoren bättre?

    Det är ju mer slimmade organisationer, du måste leverera hela tiden.


    Det har ju slimmats i 40 år snart. Det är 20 år sedan nu som den första utbrändhetsvågen kom. Då GICK det ju inte bara att slimma mer sa alla.

    Inom offentlig sektor (där jag jobbar) är bemanningen bättre och uppdragen tydligare.
  • Anonym (Gk)
    Anonym (Ts) skrev 2017-05-17 10:22:49 följande:

    Det är ju ett stort problem att man pratar mycket om att det är på arbetsplatsen finns och att det är där problemen måste lösas, när det är livspusslet och folks val privat som är en stor del av orsaken.


    Ja, det är en kombination. Samtidigt får man inte förutsätta att folk ska gå ner i arbetstid för att en förälder gått bort eller blivit sjuk etc. Däremot kanske man borde pausa mer, ta in stöd/be om hjälp, delegera, rensa kalendern, sänka ribban och lägga sig tidigare för att ta höjd för den ökade sammantagna pressen. Jobbet är inte alltid boven.
  • Lajtdamp

    Varför är det tröttsamt för dig? Att vara sjukskriven för någon psykisk sjukdom/åkomma är INTE som att ha semester som vissa verkar tro. När jag var som värst satt jag och tittade på klockan någon gång per minut och längtade bara efter att få sova igen. Sova var i princip ett substitut för självmord. Testa det ett par månader eller kanske år och kom tillbaka med en rapport :)

Svar på tråden Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!