Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Jag har inte lusläst varje inlägg men trådstarten har absolut sina poänger. Många idag är himla bra på att genom egna val skapa en mer stressande livssituation än vad de behöver. Ofta är det som påstås vara "samhällets krav" egentligen ens egna krav, ibland går detta så djupt att det behövs någon form av psykiatrisk behandling för det men ibland behöver folk ruskas om lite och inse sitt egna ansvar för sitt liv och att det är deras egna värderingar kring t ex materiell välfärd, resor och intensiv fritid som skapar ohälsan. Många är absolut inte villiga att inskränka på det som är utanför arbetet, och absolut inte att byta till ett annat arbete som man kan klara av bättre trots hälsobekymmer men som kanske inte är lika "fint", kul och utmanande utan ser mindre arbete (mot sjukpenning eller annan ersättning) som det enda alternativet.

Det är såklart allmänt talat. Det finns absolut gott om personer som faktiskt inser att det största ansvaret för sin situation ligger på dem själva men som behöver vara sjukskrivna en kortare eller längre period för att ha ett rimligt liv och inte försämras ytterligare och som utomstående betraktare ska man akta sig för att tro allt om hur det ligger till i enskilda fall. Men nog är även detta område påtagligt påverkat av den "det är någon annans ansvar"-inställning som syns mer och mer.

Jag har lite samma uppfattning som ts. 

Jag gick själv in i väggen, men jag vägrade sjukskrivning eftersom sitta på röven inte hjälper. Istället gick jag till en terapeut som fick lära mig prioritera bättre och att säga nej. Världen går inte under för att man Det var en lång och mödosam väg tillbaka men jag höll mig kvar i arbetslivet som en igel. Något som var det bästa jag kunde göra. 

Jag är idag medlem på en sida för människor med psykisk ohälsa och där verkar man tävla om vem som har flest diagnoser, vem som kan bli sjukskriven mest och vem det är mest synd om. Det är ett evigt ryggdunkande när någon skriver "orkade inte gå till jobbet idag" medan man blir totalt nedskälld om man försöker komma med tips på självhjälp som exemelvis prioriteringar i vardagen, maditation, samtalshjälp etc.
Då möts man med "Fy fan vad elakt, det är faktiskt synd om TS. TS kan liksom inte hjälpa att hon inte orkar göra något åt sin situation. Sluta försöka hjäla till."

Jag är bara 27 år och gick in i väggen. Arbetade på en skola där min kollega slutade och jag hade ansvar för de flesta av barnens utvecklingssamtal + en helt ny klass med alla inskolningssamtal + skulle få en ny kollega som jag skulle introducera i verksamheten. Fick också ta mycket av en annan kollegas jobb och till slut rann bägarn över.

Hade förutom detta även hand om allt i hemmet - städning, matlagning, handling m.m. eftersom min sambo har lång resetid till jobbet. Hade även en svärmor som kom på oväntade besök och hackade ner på vårat hem och klagade på att det var dåligt städat eller på att hon inte blev servad som hon ville. 

Ibland orkar man inte och det är HELT OKEJ.