Inlägg från: Anonym (Ts) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ts)

    Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

    Jag blir otroligt less varje gång jag hör om de höga sjukskrivningstalen och framför allt hur många som är sjukskrivna för stress och ångest. Vad är det för fel på svenskarna idag? Vad gör folk eller vad gör de inte? Tar svenskar idag inget ansvar för sina liv, för att må bra, för att orka med osv? Det verkar som att alla tycker det är en rättighet att köra på i 180 och sen när de kraschar så ska de vara sjukskrivna i månader och år. Helt absurt.

    Jag gör aktiva val hela tiden för att orka med. Jag prioriterar hårt för att jag vet att jag behöver sömn, återhämtning, lugna dagar. Inte alltid att det är det roligaste att välja bort men det är ju det som krävs för att må bra i det långa loppet.

    Många vuxna verkar leva som små barn idag, utan förmåga att se skillnad på vad de har lust med och vad de behöver (för att citera Jesper Juul).

  • Svar på tråden Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Pinsamt) skrev 2017-05-15 09:51:40 följande:
    Har du barn ta? Jobbar du heltid? Har du råd att resa när du vill. Kan tala om för dig att många inte lever eller kan leva ä som du. Om du inte redan visste det. Pinsamt att du själv sitter och dömmer utan att ha en jävla aning om hur andra lever.
    Ja jag har barn. Med massa aktiviteter och annat. Nej jag jobbar inte heltid, eftersom jag tror att det skulle innebära en för stor stress för familjen. Men jag går emot normen på mitt jobb när jag jobbar deltid.

    Jag vet att alla inte lever som jag, det är det som är min poäng. Jag gör aktiva val hela tiden för att hitta en balans mellan krävande jobb med lång resväg, barn, hus osv.

    Det är ju inte så att mängden ensamstående mammor med barn ökat så ofantligt på tio år (gissar jag, har inte undersökt det) men antalet mammor som sjukskriver sig för stress och ångest har ökat jättemycket på ett decennium. Kvinnors sjukskrivningar ökar när de fått sitt andra barn, det säger väl något om att det kräver förändringar i livet.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Håller med) skrev 2017-05-15 10:07:23 följande:
    Jag håller med TS och jag lever ensam med barn. Dock jobbar jag inte heltid i den sitsen - det är det inte värt!

    Faktum är att de allra flesta kan göra en hel del för att förbättra sina liv, men de gör det inte. De klagar och gnäller, tycker att allt är jobbigt (jobba, ta hand om barnen och allt vad du vill), men det händer inte mycket.

    Jag vet inte varför svenska folket har börjat tycka att allt är så jobbigt hela tiden, men det märks mer och mer. Man gör minsta möjliga överallt, ingen inspiration, ingen lek och ingen humor. Det gäller framför allt kvinnor.
    I en sån här tråd får man en hel del sarkastiska svar, som bara tycker man är ute och cyklar och inte ens kan komma med vettiga inspel utan bara vill sätta på sig eller andra offerkoftan.

    Och sen får man ett antal nyanserade svar som håller med helt.
  • Anonym (Ts)
    sextiotalist skrev 2017-05-15 10:33:03 följande:
    Exakt, många som blir utbrända blir det för att de inte kan (även om de själva skulle vilja) påverka situationen. Det är ofta den stressen som man mår dåligt av. Oförmågan att kunna ändra situationen pga yttre omständigheter.

    Visst, men lever just svenskarna under så vansinnigt mycket negativ stress då jämfört med övriga världen? Finns ju otroligt mycket människor som inte har mat för dagen, lever i väldigt fattiga omständigheter och sannolikt är rätt stressade över sitt liv. Men det är svenskarna som går in i väggen och sen lägger sig på sängen i två år...


  • Anonym (Ts)
    Woopsie skrev 2017-05-15 10:45:50 följande:
    Tempot på dom flesta arbetsplatser har ju gått upp något oerhört om man jämför med 70-80talet tex. Det menar absolut mina äldre kollegor iaf. Fler aktiviteter för barn, sociala medier som påskiner att alla har det så härligt och lyckligt och alla hinner vara perfekta på alla plan.. det är inte så lätt idag även om det sägs arr vi har det bättre än någonsin.

    Jag har gått ner i arbetstid, bokar inte in fler än 2 aktiviteter per vecka och ser till att få min träning för att må bra och fungera. Att jobba 80% på en sjuksköterskelön är inte så kul ekonomiskt men måste prioritera hälsan framför resor/prylar.
    Du bekräftar ju min ts och min bild av att man själv måste prioritera hårt för att få balans och orka.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Håller med) skrev 2017-05-15 10:48:19 följande:
    Nu tänkte jag inte bara på jobbet utan överhuvudtaget. Det är ganska andefattigt och ibland på gränsen till lathet. Heminredning från Ullared, mello med chips till helgen, vid barnkalas och andra festligheter gör man det man måste (kastar ett par tusenlappar på barnkalas på BodaBorg, griljerar skinkan och köper gran), men jag har fått uppfattningen att det ofta är pliktskyldigt och utan vidare eftertanke.

    Det är väl underbart att planera ett roligt kalas tillsammans med barnet! Hitta coola bilder och ideer på tex Pinterst, bjuda hem kompisarna och glädjas tillsammans över att det är fest. Bara som exempel. . .

    (Självklart är det inte fel att köpa barnkalas, det var ett exempel på det torftiga, tråkiga, jobbiga sättet att hantera det).
    Fast å andra sidan framhålls ju gärna 70-80-talen som att det då var så mycket lugnare tempo i samhället. Och var det något man inte gjorde då så var det ju att hajpa upp nivåerna på barnkalas. Man hade korv med bröd eller glass i trädgården och lite lekar och alla var glada och nöjda över det...

    För övrigt är barnkalasen en typisk sådan aktivitet där vi lägger oss på en nivå som vi tycker är rimlig ur ork och kostnadsperspektiv. Och barnen är jättenöjda med det.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (X) skrev 2017-05-15 10:52:52 följande:
    Så... du tycker bara det är bra och nyanserade svar om de håller med?
    Right.
    Nej jag tycker bara det är bra och nyanserade svar när folk faktiskt skriver och argumenterar i sakfrågan, kommer med konkreta synpunkter och för diskussionen framåt istället för att bara skriva en mening på temat "du är en idiot".

    Inlägg 1, 3, 8 och 12 är ex på inlägg som inte för diskussionen framåt alls...
  • Anonym (Ts)
    Anonym (X) skrev 2017-05-15 10:55:57 följande:
    Du tror inte de skulle må bättre av att sjukskriva sig, eller att de skulle göra det om de kunde?
    Är det eftersträvansvärt att slita ihjäl sig?
    I Japan dör man av stressen istället för sjukskriver sig. 
    Fast inget blir ju bättre av sjukskrivning. Att sjukskriva sig för att livet är för jobbigt är ju rätt knäppt, det är ju bara att man trycker på pausknappen, livet fortsätter ju ändå och är kvar som innan om man inte förändrar något.

    Det är också märkligt att sjukskriva sig från jobbet när det är privatlivet som är problemet.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (X) skrev 2017-05-15 11:00:47 följande:
    Fast då är du en oinspirerad tråkmåns i (Håller med)s ögon. smile5.gif
    Det bjuder jag på! Jag är i balans i alla fall och är inte sjukskriven...
  • Anonym (Ts)
    sextiotalist skrev 2017-05-15 11:36:18 följande:
    En försynt fråga, men hur gammal är du?
    Jag var över 40 när jag gick in i väggen, min kollega (hon har inte ens barn) över 50.

    För mig var det en stress som byggts upp under nästan 15 år som sedan slog ut mig fullständigt, den kom smygande och märkte nog inte ens av den förrän pannan satt i betongväggen. En form av normalisering kan man nog säga.
    39
  • Anonym (Ts)
    sextiotalist skrev 2017-05-15 11:47:55 följande:
    Med andra ord, rätt ung fortfarande
    Allt är ju relativt.

    Men, eftersom kvinnors sjukskrivningar går upp efter andra barnet så är det väl rätt många i åldern 30-40 år som berörs av ämnet.
  • Anonym (Ts)
    sextiotalist skrev 2017-05-15 11:29:20 följande:
    Den där pausknappen är nog mer värd än vad du anar. Jag märker själv att pauserna är viktiga i livet. Har jag inte fått pausa över helgen så märks det direkt. Det var något jag fick lära mig under min rehabilitering, återhämtningen (din pausknapp) är så väldigt viktigt för att hjärnan inte ska bli utbränd.
    Sedan måste man självklart även lära sig hantera livet, men återhämtningen är det absolut viktigast.

    En bra sjukskrivning innebär aktiv återhämtning, att man träffar bra rehabilterare (kan vara psykolog, kurator, läkare etc) för att få redskap att hantera världen man lever i (de gamla redskapen fungerade uppenbarligen inte), men även vilan, pausen från det som stressade en är lika viktigt.

    Även privata skäl som ger en stress kan vara skäl till sjukskrivning. Om stressen är så påtaglig att man inte kan arbeta (hjärnstress kan få en att nästan bli som dement) så är det lika stor anledning som influensa, operation, olycka på fritiden etc.


    Fast min poäng är att för många verkar sakna den där pausknappen på helgerna. Jag måste absolut pausa på helgen och tycker det är jättejobbigt om helgen råkats fylla för mycket. Då ser jag till att försöka få en lugnare helg nästa helg tex. Jag vill inte heller fylla semestern med för mycket inbokat. osv.

    Jag bara undrar hur många som ser till att få en bra rehabilitering.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (INI) skrev 2017-05-15 15:04:05 följande:

    Jag är bara 27 år och gick in i väggen. Arbetade på en skola där min kollega slutade och jag hade ansvar för de flesta av barnens utvecklingssamtal + en helt ny klass med alla inskolningssamtal + skulle få en ny kollega som jag skulle introducera i verksamheten. Fick också ta mycket av en annan kollegas jobb och till slut rann bägarn över.


    Hade förutom detta även hand om allt i hemmet - städning, matlagning, handling m.m. eftersom min sambo har lång resetid till jobbet. Hade även en svärmor som kom på oväntade besök och hackade ner på vårat hem och klagade på att det var dåligt städat eller på att hon inte blev servad som hon ville. 


    Ibland orkar man inte och det är HELT OKEJ. 


     Tycker att du alldeles utmärkt bekräftar min ts. Det är ju för sjutton helt absurt att vid 27 års ålder skaffa sig ett liv som man inte kan hantera och då gå och bli sjukskriven för det.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (läkare) skrev 2017-05-16 15:11:22 följande:
    Håller verkligen med TS! Såhär såg det inte ut för hundra år sedan. Det är ganska enkelt att vara sjukskriven för stress nu jämfört med då. Kanske har vi för krävande tillvaro nu jämfört med då?
    Jag läste idag om en med svår ångest som inte kom ur sängen. Jag undrar ju lite om den typen av problem ens fanns för hundra år sedan, då djur och barn och andra hade blivit utan mat om föräldern/bonden osv bara inte kom upp ur sängen.

    Är du läkare? Sjukskrivande? Vad är i så fall din bild av de du träffar och hur går samtalen med dina patienter?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Stress!) skrev 2017-05-16 17:29:48 följande:
    Är det inte för mycket av allt just nu?

    Stressande och negativ samhällsutveckling där bilbränder, sexuella brott, rån, misshandel, gruppvåldtäkter och allt tänkbart skit accelererar.

    Finns mer  att vara orolig för idag än för 10-15 är sedan.

    Blir ju inte bättre av att vi haft Öppna Hjärtan-Fredrik och Stefan vid rodret.

    Eller vad tycker ni??

    Slår man på TV:n idag så handlar allt om vad kändisar gör, de lagar mat, tävlar, sjunger varandras låtar osv. mår dåligt!!
    Ja jag tycker det är alldeles för mycket negativ utveckling i samhället. Men det löser man ju inte med sjukskrivningar...
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Håller med) skrev 2017-05-16 18:22:00 följande:
    Det blir tyvärr lätt jättefel när man pratar om stress och utbrändhet som något som kommer utifrån. Att det är "ökade krav" eller stressiga arbetsplatser. Det är ju trots allt inte alla arbetsplatser som ser ut så och det går att hitta något man trivs med, eller gå ner i arbetstid.

    Jag tror också att den ökade medvetenheten om psykiatriska diagnoser är en bov i dramat. Det är bra att vi talar mer öppet och stigmatiseringen minskar, men det kommer också att innebära att fler tycker sig vara "sjuka". Det blir som när man har satt sig och läst läkarboken - man blir övertygad om att man har minst en av sjukdomarna! Det är ingens fel, men det är den ökade medvetenhetens baksida.
    Ja jag har ju svårt att känna förståelse för de som beskriver att arbetssituationen varit ohållbar i lång, lång tid. Ja men då gäller ju precis som med allt annat att man tar ansvar för sig själv och sin hälsa och byter jobb. Eller jobbar deltid (om man har små barn och rätt till det). INNAN man blir utbränd.

    Intressant poäng med den ökade medvetenheten, det har du säkert rätt i.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Hanna2) skrev 2017-05-16 19:54:54 följande:
    Tror det finns olika kategorier sjukskrivna, vissa blir ju "utbrända" av att typ jobba i kiosk i glesbygden dit det kommer tre kunder per dag, andra jobbar på t ex stökiga förskolor med 30 barn per grupp och så har vi perfektionisterna som ska tjäna så mycket pengar som möjligt OCH ha ett perfekt hem OCH en supersocial fritid med vänner OCH späckade semestrar med resor och aktiviteter 24/7 osv.

    Vad den gemensamma nämnaren är hos dessa individer vet jag inte.
    Ja är man under 30 år och redan utbränd så tillhör man nog den första kategorin...


  • Anonym (Ts)
    Anonym (Gk) skrev 2017-05-17 08:36:49 följande:
    Jag håller med dig om det du skriver i den här tråden och känner igen din bild. Jag har jobbat på FK med sjukförsäkring och det är sällan bara "mycket på jobbet" som leder till utbrändhet, så som den ser ut idag. Det är jobb/studier i kombination med annat i livet dvs multifaktoriellt. Särskilt talande är en annan personlig familjehändelse av något slag som utlöser det hela,

    som exempelvis dödsfall, anhörigansvar (som du tar upp ovan), skilmässa/problem i äktenskap eller barns sjukdom/svårigheter men också olyckor, brott m m - dvs livet. Det är saker som man ofta hade kunnat tackla enskilt, men inte i kombination med mycket annat jobb eller andra händelser/påfrestningar. Sedan tillkommer kombinationen att inte stanna upp och känna efter, inte ha rätt redskap och att det är många saker som kräver uppmärksamhet på en och samma gång. Fast folk skyller enbart på jobbet/arbetgivaren/samhället, det är min egen reflektion.
    Det är ju ett stort problem att man pratar mycket om att det är på arbetsplatsen finns och att det är där problemen måste lösas, när det är livspusslet och folks val privat som är en stor del av orsaken.
  • Anonym (Ts)
    Indianica skrev 2017-05-19 08:26:36 följande:
    På Facebook länkades något test från ett universitet där man kan kryssa i frågor som mäter ens stressnivå och så får man ett resultat som anser om man ligger i riskzonen för utbrändhet. Massor av mina vänner (kvinnliga) har gjort det på Facebook och det är nästan en tävling om vem som fått flest poäng verkar det som. Testet går på ett ungefär till så att man får visst antal poäng för varje stressad händelse på en dag ungefär. Tror man skulle ha 18 p för att ligga i riskzonen för utbrändhet och då sitter kvinnor som gjort det alltså och skriver "i gnällig ton" på Facebook typ "59 poäng och då är det en ovanligt stressfri dag idag" och "70 poäng och då har jag ändå varit ledig hela dagen" osv.

    Blir så irriterad. Det finns ju också någon slags jobba-ihjäldigkultur bland många kvinnor känns det som, det är helt enkelt lite status att vara stressad i vissa kretsar.
    Och jag känner att jag ser ner på människor som är så där, som så medvetet kör ett race som kommer leda till en krasch.
Svar på tråden Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!