Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Det blir tyvärr lätt jättefel när man pratar om stress och utbrändhet som något som kommer utifrån. Att det är "ökade krav" eller stressiga arbetsplatser. Det är ju trots allt inte alla arbetsplatser som ser ut så och det går att hitta något man trivs med, eller gå ner i arbetstid.

Jag tror också att den ökade medvetenheten om psykiatriska diagnoser är en bov i dramat. Det är bra att vi talar mer öppet och stigmatiseringen minskar, men det kommer också att innebära att fler tycker sig vara "sjuka". Det blir som när man har satt sig och läst läkarboken - man blir övertygad om att man har minst en av sjukdomarna! Det är ingens fel, men det är den ökade medvetenhetens baksida.

Tror det finns olika kategorier sjukskrivna, vissa blir ju "utbrända" av att typ jobba i kiosk i glesbygden dit det kommer tre kunder per dag, andra jobbar på t ex stökiga förskolor med 30 barn per grupp och så har vi perfektionisterna som ska tjäna så mycket pengar som möjligt OCH ha ett perfekt hem OCH en supersocial fritid med vänner OCH späckade semestrar med resor och aktiviteter 24/7 osv.

Vad den gemensamma nämnaren är hos dessa individer vet jag inte.

Ja jag tycker det är alldeles för mycket negativ utveckling i samhället. Men det löser man ju inte med sjukskrivningar...

Ja jag har ju svårt att känna förståelse för de som beskriver att arbetssituationen varit ohållbar i lång, lång tid. Ja men då gäller ju precis som med allt annat att man tar ansvar för sig själv och sin hälsa och byter jobb. Eller jobbar deltid (om man har små barn och rätt till det). INNAN man blir utbränd.

Intressant poäng med den ökade medvetenheten, det har du säkert rätt i.

Ja är man under 30 år och redan utbränd så tillhör man nog den första kategorin...

De jag känner som blivit utbrända nyligen jobbar alla med människor: socialsekreterare, hvb-hem, förskola, två lärare, en sjuksyrra. De som verkar ha störst risk att bränna ut sig är de som inte bara får en ökad arbetsbelastning utan också ska ta hand om människor. Jag avundas dem inte alls.

Om jag gör ett slarvigt jobb på mitt jobb så kanske det blir några kraschade deadlines eller bortglömda papper, men ingen människa blir lidande av det.

Jag blev utbränd när jag var ny i min karriär och hade höga krav på att allt skulle bli extremt bra och tog mer ansvar än vad jag egentligen var tvungen att göra. Nu har jag lärt mig att man får skarva vad gäller vissa saker och good enough räcker ofta. Men som sagt, jag arbetar inte med människor.

Det är ju en jättestor skillnad på att jobba för mkt med kroppen som nästan alla gjorde förr i tiden och att ha möten som slutar när nästa börjar och inte ha tiden att förbereda dom. När hjärnan går på totalt högvarv under all vaken tid i åratal utan avbrott så är det inte så jäkla konstigt att gränsen nås någon gång. Och det knepiga är att man inte märker när det gått för långt, har man alltid haft obegränsad energi så blir man rätt förvånad när man en dag inte hittar var man parkerat bilen. I'm just saying...

/Fd. superkvinnan

Allt är inte svart eller vitt. Det finns lika många anledningar till att var sjukskriven för utmattning som det finns människor. jag är själv påväg tillbaka från en utmattning och jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag håller med om att jag borde tagit bättre ansvar för mitt eget liv men jag såg inte när gränsen var nådd. Många gånger har jag gjort saker som varit bra för andra men dåligt för mig själv. 

Jag har ända sedan jag varit lite skaffat mig beteende mönster både fysiska och psykiska som lett till den ohälsa jag har idag. Vist har jag eget ansvar men många saker har funnits så länge att jag inte reflekterat över dem eller ens förstått va jag faktiskt gjort. De gånger jag har sökt hjälp (framför allt för fysiska besvär) har jag inte blivit tagen på allvar utan har på egenhand fått försöka hitta vägar ut. 

Jag läste att i början av industrialismen när många människors livsvillkor förändrades dramatiskt (ofta till det bättre!), man blev stadsbor istf torpare etc så var det också många som blev sjuka, deprimerade och apatiska. Liksom människan hinner inte med själsligt och IDAG så har vi ju ett samhälle som förändras i 180 knyck i princip dagligen! Fantastiskt, tycker jag, att så många klarar att anpassa sig men inget konstigt med dem som inte orkar.........

Precis. Hur mycket vinstmarginal räknades för gemene bonde för 100 år sedan? Hur många KPI'er? Idag räknas hjärna mycket mer än kroppsarbete. För 100 år sedan var andra sjukdomar utbredda som inte alls är vanliga idag. Nutiden har våra sjukdomar. Jag jobbar privat sektor och alla har sjukt mycket att göra. Nya kunder, nya leveranser, tuffare kundavtal, alla sliter och river i alla som kan något. Cheferna inblandade i samma cirkus och orkar inte stå emot. Akuta situationer uppstår och man får ingen hjälp, De högre cheferna räknar bara pengar. Folk slutar i parti och minut. Nya kommer in som man inte tar sig tid att lära upp. Sjukt less på det här. Ännu mer avskräckt blir jag när jag hör hur de har det som jobbar inom vården. Inte överallt förståss, men de som har det stressigt.