Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Föreställningen om eskalerande psykisk ohälsa är lite av en halvsanning. Största ökningen av psykisk ohälsa skedde innan 90-talet sedan har det legat ganska konstant, men mindre variationer. Till exempel har sömnbesvär ökat medan självmord har minskat.  

Användningen av sjukförsäkringen är en helt annan fråga egentligen.

https://www.psychologytoday.com/blog/our-changing-culture/201510/are-mental-health-issues-the-rise

Jag blir otroligt less varje gång jag hör om de höga sjukskrivningstalen och framför allt hur många som är sjukskrivna för stress och ångest. Vad är det för fel på svenskarna idag? Vad gör folk eller vad gör de inte? Tar svenskar idag inget ansvar för sina liv, för att må bra, för att orka med osv? Det verkar som att alla tycker det är en rättighet att köra på i 180 och sen när de kraschar så ska de vara sjukskrivna i månader och år. Helt absurt.

Jag gör aktiva val hela tiden för att orka med. Jag prioriterar hårt för att jag vet att jag behöver sömn, återhämtning, lugna dagar. Inte alltid att det är det roligaste att välja bort men det är ju det som krävs för att må bra i det långa loppet.

Många vuxna verkar leva som små barn idag, utan förmåga att se skillnad på vad de har lust med och vad de behöver (för att citera Jesper Juul).

Men allvarligt:

I mitt jobb ska jag kunna använda 30 olika datorsystem för att utföra allt möjligt.

När jag började för 15 år sen hade vi avdelningssekreterare och städpersonal som gjorde det mesta runtomkring.

Idag ska jag förutom att göra mitt kvalificerade jobb även

- sopsortera
- diska kaffemuggar för hand för pappers är för dyrt och diskmaskin får vi inte ha
- tömma min papperskorg och pappersinsamling
- själv damma på mitt rum om jag vill ha rent för städet gör det väldigt slarvigt
- bevaka och äska utbildningar och resor samt boka dessa
- skriva reseräkningar och helt i onödan scanna kvitton som redan gått in elektroniskt
- hålla koll på min kortbalans som ofta strular pga glapp i kopplingar mellan system
- en gång i månaden göra en reseräkning som tar en timme för en summa på typ 7 spänn för telefonkonferenser
- uppdatera mina mål löpande i vårt HR-system
- läsa uppdaterade arbetsrutiner i två olika system som strular
osv osv

Det blir alltså mer och mer att göra på mindre mängd produktiv tid, pga att alla supportfunktioner tas bort.

Jag har lite samma uppfattning som ts. 

Jag gick själv in i väggen, men jag vägrade sjukskrivning eftersom sitta på röven inte hjälper. Istället gick jag till en terapeut som fick lära mig prioritera bättre och att säga nej. Världen går inte under för att man Det var en lång och mödosam väg tillbaka men jag höll mig kvar i arbetslivet som en igel. Något som var det bästa jag kunde göra. 

Jag är idag medlem på en sida för människor med psykisk ohälsa och där verkar man tävla om vem som har flest diagnoser, vem som kan bli sjukskriven mest och vem det är mest synd om. Det är ett evigt ryggdunkande när någon skriver "orkade inte gå till jobbet idag" medan man blir totalt nedskälld om man försöker komma med tips på självhjälp som exemelvis prioriteringar i vardagen, maditation, samtalshjälp etc.
Då möts man med "Fy fan vad elakt, det är faktiskt synd om TS. TS kan liksom inte hjälpa att hon inte orkar göra något åt sin situation. Sluta försöka hjäla till."

Eller hur! Jag har ärligt talat funderat på att byta jobb bara för att slippa det företagskortet och då är det fan illa. Jag sa det till deras support en gång.

Men istället har jag nu backat från en arbetsuppgift så jag inte behöver hålla i regionala telefonkonferenser längre, på sin höjd delta i dem och då slipper jag räkningen.

Lite intressant ändå att det är sånt tjafs som får en att bara ge fingret åt vissa karriärmöjligheter. 

Vill även tillägga att Sverige är ett kallt, bistert land ...