Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Nej jag tycker bara det är bra och nyanserade svar när folk faktiskt skriver och argumenterar i sakfrågan, kommer med konkreta synpunkter och för diskussionen framåt istället för att bara skriva en mening på temat "du är en idiot".

Inlägg 1, 3, 8 och 12 är ex på inlägg som inte för diskussionen framåt alls...

Även arbetstempot var lägre

Fast då är du en oinspirerad tråkmåns i (Håller med)s ögon.

Fast inget blir ju bättre av sjukskrivning. Att sjukskriva sig för att livet är för jobbigt är ju rätt knäppt, det är ju bara att man trycker på pausknappen, livet fortsätter ju ändå och är kvar som innan om man inte förändrar något.

Det är också märkligt att sjukskriva sig från jobbet när det är privatlivet som är problemet.

Det bjuder jag på! Jag är i balans i alla fall och är inte sjukskriven...

Den där pausknappen är nog mer värd än vad du anar. Jag märker själv att pauserna är viktiga i livet. Har jag inte fått pausa över helgen så märks det direkt. Det var något jag fick lära mig under min rehabilitering, återhämtningen (din pausknapp) är så väldigt viktigt för att hjärnan inte ska bli utbränd.
Sedan måste man självklart även lära sig hantera livet, men återhämtningen är det absolut viktigast.

En bra sjukskrivning innebär aktiv återhämtning, att man träffar bra rehabilterare (kan vara psykolog, kurator, läkare etc) för att få redskap att hantera världen man lever i (de gamla redskapen fungerade uppenbarligen inte), men även vilan, pausen från det som stressade en är lika viktigt.

Även privata skäl som ger en stress kan vara skäl till sjukskrivning. Om stressen är så påtaglig att man inte kan arbeta (hjärnstress kan få en att nästan bli som dement) så är det lika stor anledning som influensa, operation, olycka på fritiden etc.

Det menar du inte?!

Din kommentar har faktiskt inget med det jag skrev att göra. Om jag var otydlig eller om du läste för fort ska jag låta vara osagt.

Kalas var ett exempel. Jag skrev att det inte gäller just barnkalas specifikt, utan livet i stort. Man lever pliktskyldigast (främst kvinnor) och uppfyller alla "måsten" som om det gällde att bock av dem på en lista. Väldigt lite lek och inspiration och väldigt mycket duktighet. Tacka tusan för att det blir jobbigt!

Man behöver inte leva med den inställningen länge innan man börjar må dåligt och känna allt livet är stressigt, och det är något man måste ta ansvar för själv. Ingen medicin, ingen läkare och ingen sjukskrivning kan göra det åt någon.

Jag är en av de som är långtidssjukskriven för psykiska besvär, men inte för stress, ångest eller utbrändhet.

Samhället idag är uppbyggt så att vi ska bli utbrända, levnadsstandard idag mäts i vilka ägodelar vi har och det är helt sjukt. Allt runtomkring oss säger att för att vara lyckade ska man ha vissa saker och bo på ett visst sätt. Man ska göra karriär samtidgt som man bakar surdegsbröd och syltar och safta som en hemmafru. Det blir för mycket, i gen fixar allt det där. Jag har också känt pressen fast jag inte blivit utbränd.

En försynt fråga, men hur gammal är du?
Jag var över 40 när jag gick in i väggen, min kollega (hon har inte ens barn) över 50.

För mig var det en stress som byggts upp under nästan 15 år som sedan slog ut mig fullständigt, den kom smygande och märkte nog inte ens av den förrän pannan satt i betongväggen. En form av normalisering kan man nog säga.

Fast det håller jag inte med om. Jag var ingen statusmänniska alls och likväl hittade jag väggen ändå.
Jag möter ytterst få som har den inställningen, utan de flesta jag känner har inte det livet (även om de har ekonomi för det), inte ens de som gått in i väggen. Det har varit andra saker som varit bakgrunden till detta (för mig började det med min pappas död, där jag gjorde det mesta av det praktiska och var den starka personen som alla hade som stöd)