Vad tröttsamt det är med alla sjukskrivna och stressade svenskar!

Från en som varit sjukskriven en gång i tiden för detta.
Problemet är att man är dålig på att uppfatta signaler och sätta gränser kring sig. Tyvärr märker man inte det förrän det är för sent.
Så ja, jag har lärt mig massor av denna sjukskrivning och är numera väldigt noga med att sätta gränser.

Den kollegan som senast blev sjukskriven sa nej, sa ifrån, men blev inte lyssnad på. Hon fick omöjliga krav av beställaren och uppdragsledaren men inget stöd, lägg till att hon är oerhört duktig, ambitiös och vill leverera. Ja, hon gick in i väggen med dunder och brak.
Håller med att vi måste hjälpa våra ungdomar med att inte bli ja-sägare, att sätta gränser kring sig själva.

De, som jag känner (inklusive mig själv), har inte klagat över att det varit jobbigt, utan kämpat på istället.

Exakt, många som blir utbrända blir det för att de inte kan (även om de själva skulle vilja) påverka situationen. Det är ofta den stressen som man mår dåligt av. Oförmågan att kunna ändra situationen pga yttre omständigheter.

Exakt, jag tror att de som klagar minskar risken att gå in i väggen.

Tja, det verkar så. Kan förvisso hålla med om att det är en välfärdssjukdom. Men välfärd föder andra sjukdomar än de som finns när det är kargt.

Nu är det inte bara svenskarna som går in i väggen, utbrändhet finns i hela västvärlden, men man löser det på olika sätt, i Japan tar man livet av sig istället o i större utsträckning.

Jag kan hålla med om att det är väldigt mycket yttre, onödiga krav. Men det var inget som jag hade problem med eftersom jag struntade i dessa krav som småbarnsförälder.

Även arbetstempot var lägre

Den där pausknappen är nog mer värd än vad du anar. Jag märker själv att pauserna är viktiga i livet. Har jag inte fått pausa över helgen så märks det direkt. Det var något jag fick lära mig under min rehabilitering, återhämtningen (din pausknapp) är så väldigt viktigt för att hjärnan inte ska bli utbränd.
Sedan måste man självklart även lära sig hantera livet, men återhämtningen är det absolut viktigast.

En bra sjukskrivning innebär aktiv återhämtning, att man träffar bra rehabilterare (kan vara psykolog, kurator, läkare etc) för att få redskap att hantera världen man lever i (de gamla redskapen fungerade uppenbarligen inte), men även vilan, pausen från det som stressade en är lika viktigt.

Även privata skäl som ger en stress kan vara skäl till sjukskrivning. Om stressen är så påtaglig att man inte kan arbeta (hjärnstress kan få en att nästan bli som dement) så är det lika stor anledning som influensa, operation, olycka på fritiden etc.

En försynt fråga, men hur gammal är du?
Jag var över 40 när jag gick in i väggen, min kollega (hon har inte ens barn) över 50.

För mig var det en stress som byggts upp under nästan 15 år som sedan slog ut mig fullständigt, den kom smygande och märkte nog inte ens av den förrän pannan satt i betongväggen. En form av normalisering kan man nog säga.

Fast det håller jag inte med om. Jag var ingen statusmänniska alls och likväl hittade jag väggen ändå.
Jag möter ytterst få som har den inställningen, utan de flesta jag känner har inte det livet (även om de har ekonomi för det), inte ens de som gått in i väggen. Det har varit andra saker som varit bakgrunden till detta (för mig började det med min pappas död, där jag gjorde det mesta av det praktiska och var den starka personen som alla hade som stöd)

Med andra ord, rätt ung fortfarande

Det kan jag däremot hålla med om fullständigt.
Jag är numera en väldigt lat kvinna, städar när jag känner för det, minimerat alla måsten som jag kan.
Jag har inga problem med att pilla navelludd en lördag. Bryr mig inte om att det är strålande sol ute om jag inte är på humör att gå ut.
Däremot kan jag utan problem storstäda hela hemmet, göra en rejäl omgång i trädgården, när jag känner för det.
Springa en mil etc.

Jag hade tur, jag fick en läkare som såg till detta (i mitt skick så hade jag nog inte klarat av att fixa det själv).
Det är nog det som verkligen behövs, läkare som ser vad som behövs (och att man blir mottaglig för detta).
Och pausknappen är väldigt, väldigt viktig, hur pausen sedan ser ut är individuellt, det som stressar den ena kan vara avkopplande för en annan.

Jag har vänner som klarar av ett stentufft tempo. ;in bästa väninna t.ex, fembarnsmamma varav den sista när hon var 45  och ett tempo i sitt liv som får mig att tappa andan, är i min ålder och inte ens ett tecken på att lida av sitt tempo.

Och förr så fick folk fysiska men av sina arbeten, av den anledningen att det var mer fysiska arbeten.
Egentligen skulle man nog kunna jämföra dagens utbrändhet (som egentligen är för hög belastning på hjärnan, hjärntrötthet helt enkelt) med gårdagens fysiska skador pga för hög fysisk belastning

Fast blir arbetsvillkoren bättre?
Det är ju mer slimmade organisationer, du måste leverera hela tiden.

Absolut behöver man verktygen, jag har lärt mig detta. Jag tar väldigt många mikropauser i arbetet, annars hade jag inte orkat med att arbeta (med de tidplaner vi har i projekten, men minimala ledtider)