• Cutiemommy

    Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL

    Hej!

    Nu startar jag en ny tråd för oss som är gravida med BF i december 2017 och väljer att följa varandras resa här på familjeliv då många har startat en FB grupp men vissa av oss kanske inte har FB.

    Hoppas vi alla kan skriva lite varje dag om hur det går!

    Då kör vi! När har ni ultraljud?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-06-23 14:49
    www.familjeliv.se/forum/thread/77781039-bfrul-for-traden-gravida-dec-17

  • Svar på tråden Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL
  • mrshudson75
    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Åh känner verkligen med dig. O klart du ska hänga här hur mycket du vill <3 Förstår att det inte är någon tröst men kroppen läker o snart snart är den redo för en liten ny bebis som får växa o vara kvar o magen.
  • mrshudson75

    Bläää. Här sitter jag med magsjuka barn :-/ Maken är bortrest o typ allt är nerspytt ha ha.Roligare kan man ha.

    Dessutom har jag tid för kub i övermorgon o måste ta mig hela vägen visby- sthlm för att få det gjort. Tror verkligen inte vi blir friska tills dess. Jag blev ju framflyttad en hel vecka så känns ju inte bra att skjuta upp det heller. Tänk om de inte har någon ny tid närmaste veckan?! Är redan i v 12+3. :-/ Behövde bara skriva av mig eländet lite Kram

  • mrshudson75
    Jsv17 skrev 2017-05-16 17:13:14 följande:

    Då var det min tur med bruna flytningar...

    Fick en liten Söndagkväll och ytterligare en Måndagmorgon, sedan dess har mina flytningar varit färgade beiga eller gråaktiga... Men jag har inte ont och de har inte ökat varken i färg eller mängd. Googlar man runt så verkar det ju vara 50-50, att det är ingen fara eller en indikation på MA eller MF ringde gyn de verkade tro att det inte var någon fara, så det enda jag kan göra är att vänta, har kub ul i nästa vecka men känns ju som en evighet dit...


    Under min senaste graviditet fick jag bruna flytningar under några dagar. Ett ul visade att jag hade moderkakan långt ner över livmodermunnen. När livmodern växte så lossade moderkakan lite o blödde några droppar. Det var ingen fara alls o moderkakan flyttade sig under grav högre o jag slapp fler blödningar.

    Det är säkert ingen fara. Det finns så många ofarliga skäl till en liten blödning <3 Massa kram
  • Jsv17
    mrshudson75 skrev 2017-05-16 17:58:06 följande:

    Under min senaste graviditet fick jag bruna flytningar under några dagar. Ett ul visade att jag hade moderkakan långt ner över livmodermunnen. När livmodern växte så lossade moderkakan lite o blödde några droppar. Det var ingen fara alls o moderkakan flyttade sig under grav högre o jag slapp fler blödningar.

    Det är säkert ingen fara. Det finns så många ofarliga skäl till en liten blödning <3 Massa kram


    Ja, jag hoppas ju på något sånt, tänker att inget av blodet är ju "färskt" alltså inte rosa eller rött och det ska ju tydligen vara ett bra tecken ihop med att jag inte har ont. Jag kan inte göra annat än och vänta, dom gör inget på gyn just nu ändå, då måste jag ju ljuga och säga att jag har ont eller blöder mer än jag gör och det orkar jag inte just nu så jag avvakta så länge...

    tack för din pepp alltid skönt att höra om nån det gått bra för
  • mrshudson75
    Jsv17 skrev 2017-05-16 18:19:01 följande:

    Ja, jag hoppas ju på något sånt, tänker att inget av blodet är ju "färskt" alltså inte rosa eller rött och det ska ju tydligen vara ett bra tecken ihop med att jag inte har ont. Jag kan inte göra annat än och vänta, dom gör inget på gyn just nu ändå, då måste jag ju ljuga och säga att jag har ont eller blöder mer än jag gör och det orkar jag inte just nu så jag avvakta så länge...

    tack för din pepp alltid skönt att höra om nån det gått bra för


    <3
  • Treasures
    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Bamsekram! Ha nu en underbar resa, må gott och njut med din mamma och sambo.
    ~ ~ Alva 09-11-01 ~ ~ Agnes 13-03-16 ~ ~
  • Nykär15
    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.
    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Usch vad jag lider med dig....det är fruktansvärt att gå igenom...jag är livrädd för att hamna i den skiten igen och allt vad det innebär... Jag hoppas du hittar energi och styrka på resan att börja om, vila och försök landa, viktigt att sörja men även att försöka titta lite framåt. Jag hoppas innerligt att du blir gravid snart igen Hjärta


    kram!

  • Nykär15
    Jsv17 skrev 2017-05-16 17:13:14 följande:

    Då var det min tur med bruna flytningar...

    Fick en liten Söndagkväll och ytterligare en Måndagmorgon, sedan dess har mina flytningar varit färgade beiga eller gråaktiga... Men jag har inte ont och de har inte ökat varken i färg eller mängd. Googlar man runt så verkar det ju vara 50-50, att det är ingen fara eller en indikation på MA eller MF ringde gyn de verkade tro att det inte var någon fara, så det enda jag kan göra är att vänta, har kub ul i nästa vecka men känns ju som en evighet dit...


    Färgade flytningar ger en verkligen panik...lider med dig. Jag hade ett par med första barnet, men det var ingen fara. Skönt ändå att du har ett UL ganska snart, just nu kan du bara försöka ta det lugnt och försök tänka att allt är bra med liten, oftast är det ju det. Man har mycket blodkärl inne i slidan och det är lätt hänt att man kan få en liten blödning, helst efter sex, var nog det som gjorde mina i första graviditeten. 


    Håller tummarna för att allt är bra Hjärta

  • Jennys Bageri

    MARAMBA.. skickar en varm kram.. Njut nu av värmen och dina närmsta. Jag hoppas och tror på att allt kommer att ordna sig snart!!

    Det är en fruktansvärd sak att gå igenom men ni klarar det ska du nog se..

  • Malin79
    Maramba skrev 2017-05-16 14:33:06 följande:

    Hej allihopa.

    Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

    Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

    Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

    Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

    "Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

    Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.
    Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

    Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

    När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

    Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

    Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

    Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3


    Jag lider verkligen med dig, började gråta på jobbet när jag läste. Jag hoppas verkligen du får det bra på resan och kan njuta lite av värmen. Krama om din familj och låt dom ta hand om dig. Kram Hjärta
Svar på tråden Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL