anina skrev 2016-11-07 13:09:53 följande:
Jag behöver skriva av mig lite.
Har hållt mig väldigt positiv, men nu börjar jag känna mig ledsen över att inte ha blivit gravid än. Var ute på lunch med en kollega vars fru är gravid. Han berättade då att en annan kollega är gravid. Jag vet att det gick ganska fort för dem. Och jag unnar absolut dem och alla andra som vill ha barn att få barn. Jag önskar inte att någon ska ha svårt för det. Men jag blir ledsen att jag själv inte är gravid. Sen får jag dåligt samvete för att jag blir ledsen i det läget, som sagt jag vill ju inte att andra ska ha svårt, det handlar inte om dem. Sen får jag också dåligt samvete att jag blir ledsen när det finns de som har försökt sååå mycket längre än mig och det finns de som aldrig lyckas. Så jag känner att jag inte har rätt att vara ledsen, vi har ju försökt mindre än 1,5 år.
En arma dålig loop det där.
Skönt att skriva av sig. Hoppas ni andra har en bra dag. =)
Ja jag känner verkligen också igen mig i de där looparna. Men man får tänka på att vem som helst i vår situation skulle känna ungefär likadant. Det har ingenting med ens personlighet att göra, det är bara en period man går igenom eftersom man hamnat i en livsfas som innehåller så många svåra känslor.
Dessutom, det är klart att det kanske är jobbigare för den som hållit på ännu länge, men nog var de säkert redan ledsna efter 1,5 år också. Man kan bara förhålla sig till sin egen situation och sina egna känslor, ingen vet hur det kommer sluta för någon eller vem som har mest "rätt" till att vara ledsen. ALLA har helt enkelt rätt till sina egna känslor.
Sen blir man ju påmind om sin sorg när det går så lätt för vissa med det man själv kämpar så hårt för. Min lillebror och hans fru blev gravida strax efter vi började försöka. De hade inte ens planerat sin graviditet och barnet föddes samma dag som vi påbörjade utredningen. Det har verkligen varit tufft ibland för mig att glädjas med dem och engagera mig som faster. Men det betyder ju inte att jag egentligen är jätteglad för deras skull och att jag älskar deras lilla unge. Jag behöver bara just nu prioritera andra känslor och underlätta för mig själv i allt det jobbiga. Jag ser det som en fas, och förr eller senare kommer jag känna annorlunda, hur vår egen resa än slutar, det är jag övertygad om. Dessutom är de ju ändå jätteglada själva och har en massa andra vänner och familj som kan engagera sig så länge. Jag behöver spara så mycket jag kan av min energi till mig själv och min kille just nu, så är det bara.
Alla är välkomna.