Hjelm skrev 2024-04-03 12:22:59 följande:
Tycker inte riktigt att man kan använda argumentet "vem ska ta hand om dig när du blir gammal". Är man helt ointresserad av barn och föräldraskap tycker jag inte att man ska skaffa dem i det enda egoistiska syftet att de ska sköta ens ärenden när man är gammal. Och ingen av oss vet ju hur framtiden blir.
Det kan ju faktiskt bli tvärtom också. Jag känner ett par vars två barn bägge har grava funktionsnedsättningar. De kommer aldrig kunna få någon hjälp och avlastning av sina vuxna barn, utan tvärtom få ta hand om dem tills de dör eller inte klarar det längre, utan får förlita sig på vården.
Är ju inte heller helt ovanligt att barnen flyttar utomlands, eller till och med dör före sina föräldrar.
Allt kan hända. Det finns inga garantier för något.
Därför tror jag att det enda vi faktiskt kan förhålla oss till är frågan "VILL jag ha barn/vara förälder eller inte?" Det måste vara det som avgör.
Fast jag tycker att det hör ihop. I en normal familj/släkt är det som en väv, Livets väv. Föräldrarna tar hand om barnen när de är små, och stöttar dem när de är unga... sedan hjälper de till med barnbarnen efter ork och förmåga, och barnbarnen får ta del av den äldre generationens erfarenheter, vilket är mycket positivt. Alla ställer upp för varandra. På ålderdomen tar de nu medelålders barnen hand om sina föräldrar, och barnbarnen som nu är unga vuxna kommer också och hälsar på. Man firar alla storhelger tillsammans och så.
Normalvettiga barn, som själva blivit korrekt behandlade av sina föräldrar, kommer inte att bo utomlands under den perioden då de gamla föräldrarna är vårdbehövande.
Angående familjen med genetiska skador, så rör det sig uppenbart om ett sjukdomsanlag som nedärvts från båda föräldrarna, och därför blivit manifest. (Eftersom det blev två barn med samma syndrom.) Detta borde de ha kollat upp redan efter det första barnet, och inte skaffat ett till tillsammans. Sedan kunde de t.ex. ha adopterat ett syskon till det handikappade barnet.