Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Killarna behöver bara ha in sin kuk i kvinnan sen får kvinnan göra allt. Bära i 9 mån och föda hemska förlossningar och sen ra hand om dem. Stå ut med skrikande barn
Killarna behöver bara ha in sin kuk i kvinnan sen får kvinnan göra allt. Bära i 9 mån och föda hemska förlossningar och sen ra hand om dem. Stå ut med skrikande barn
Du tänker på och romantiserar hur det kunde blivit. Jag är 56 har tre barn. Inget blev som jag fantiserade ihop. Det var en naiv illusion som jag bittert får genomlida nu.
Jag ångrar mig. Är idag 48 år och valde bort barn för att det kändes aldrig rätt. Psykiskt dåligt mående och dåliga relationer gjorde valet enkelt. Idag önskar jag att jag tänkt annorlunda med min första långvariga relation. Han ville ha barn men inte jag - tycke jag var för ung (20-25 år). Men jag får stå mitt kast och mår inte dåligt av det men ångrar ändå att det inte blev något.
En del får barn som äldre men det är inget alternativ för mig. Skulle det ha blivit barn för min del så innan 35 år.
Att få barn
är verkligen inte för alla!Det förstår de mesta människor.Men många tänker efter i ålderns höst oavsett på detta.
Tant som snart fyller 70 här.
Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.
Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.
Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull.
Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.
Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.
Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.
Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.
Tant som snart fyller 70 här.
Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.
Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.
Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull.
Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.
Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.
Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.
Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.
Vad innebär egentligen att ångra?
Visst, om du förblir barnlös kommer du säkert ha stunder efter 50, 70 och kanske även 100 då du funderar över hur ditt liv hade varit med barn i bilden. I perioder då livet är tufft och du känner dig ensam kan du säkert få för dig att allt hade varit så mycket bättre, lyckligare och lättare om du haft barn.
Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ångra sig.
Ingen av oss är immun mot livets svårigheter. Livet är fantastiskt och förjävligt - ofta samtidigt - oavsett om man har barn eller inte.
Det är naturligt att ifrågasätta våra val i livet, men ingen sitter på facit. Oavsett vad som händer i ditt liv kan vi inte veta om barn eller inte hade förändrat situationen. Vi vet heller inte om du faktiskt hade fått några barn ens om du hade försökt, vilken sorts människor de hade blivit, eller vad för fantastiskt som hänt i ditt liv och som du gått miste om ifall du levt ett annat liv.
Det enda vi kan göra är att ta de beslut som vi tror är rätt, nu och för framtiden, men som har förankring i vilka människor vi är i dag. Ingen vet hur länge vi får finnas.
Jag ser ingen poäng i att en person som alltid varit helt ointresserad av barn och föräldraskap skaffar barn för att någon annan, som är en HELT annan person med andra förutsättningar, hävdar att hon kommer att ångra sig sedan.
Oavsett vad du väljer - i den mån det nu är ett val: lev ditt liv. Kör ditt race. Lek med tanken att "om det inte fanns några normer, inga förväntningar eller osynliga regler - hur skulle jag leva då?".
Börjar närma mig 40. Ångrar inte en sekund att jag inte skaffat några ungar. Blir tvärtom mer och mer övertygad om att jag gjort rätt val (för mig) ju mer åren går. Har också turen att ha en fru som tycker precis som jag.