Anonym (Solveig) skrev 2024-04-01 07:35:01 följande:
Tant som snart fyller 70 här.
Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.
Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.
Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull.
Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.
Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.
Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.
Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.
Tror du att du hade fattat samma beslut om du inte haft syskon? Jag har inga syskon, så jag hade (som jag upplevde det då och fortfarande gör) inget val. Utan barn skulle jag inte ha haft en enda blodsanhörig, sedan mina föräldrar gick bort. Och de blodsanhöriga är de enda man kan räkna med att man kommer att ha till sin död (OK inte alltid de heller, men sannolikheten är i alla fall mycket större än med partners och vänner).
Tror du att dina syskonbarn kommer att bry sig om dig när du blir riktigt gammal, vårdbehövande och i behov av någon som för din talan inför biståndsbedömare, läkare, myndigheter, vårdpersonal etc.? Att de kommer att komma och hjälpa dig med sådana sysslor, som hemtjänsten inte gör eller inte vill göra?
Om jag hade haft syskon så hade jag nog inte heller skaffat barn. Jag visste att jag skulle tycka att småbarnsåren var jobbiga, och det tyckte jag också. Man måste ha höga energinivåer, simultankapacitet och litet sömnbehov, samt någon slags medfödd förmåga att hantera småbarn om de åren ska gå smidigt. Och jag hade inte riktigt det. Min dåvarande man steppade inte heller upp på det sätt, som jag räknat med att han skulle göra. Dataspelen var viktigare, hushållssysslor blev inte gjorda (eller bara mycket slarvigt). Avlastning hade vi inte heller.
Men alla överlevde i alla fall, och jag är oerhört glad över att jag har mina fina vuxna barn nu; de är min trygghet och mitt ankare i världen.