Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Ångrar mig inte. Tycker det är värre att ångra att man skaffade barn än att ångra att man inte gjorde det, därför låter jag bli eftersom jag känner att risken att jag ångrar mig när det väl är fött är stor.
Uppstår stor längtan efter att umgås med barn finns släktingars och vänners barn.
Fast det där med att man blir gammal och ingen hälsar på en på äldreboendet är ju en dålig motivering. Ponera att jag får ett barn som väljer att flytta till Kina, då har jag ändå ingen som hälsar på mig. Nej, man skaffar inte barn för att man är rädd för att bli ensam.
Ts, är i samma situation som du och funderar mig gråhårig. Tror att jag har tänkt mer på det här beslutet än de flesta som väljer att skaffa barn. Jag är också rädd att ångra mig, för rent krasst är det ju alltid lättare att ångra saker man inte gjort än saker man gjort. Jag är dessutom en person som har lätt att gräma mig över saker och älta. Men å andra sidan känns det som ett rätt värdelöst argument för att skaffa barn. Och när lyfter blicken lite ovanför mitt eget liv och ser hur världen ser ut kan jag liksom inte rättfärdiga att sätta ännu ett västerländskt barn till den här redan överbefolkade, miljöförstörda planeten...
Jag ville aldrig ha barn. Det passade inte mig helt enkelt. Aldrig gillat barn.
Nu är jag barnfri, 52 år, och ångrar mig så sjukt mycket!!! Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför jag valde bort barn. Det är en stor sorg :( jag har börjat gå i terapi för att försöka bearbeta det, men just nu känns det som att jag har förstört mitt liv! Tror aldrig jag kommer över det...
Svår fråga. Jag trodde inte jag ville ha barn. Valde ett liv med en äldre partner lite pga den anledningen. Men, häpp - vi blev gravida och det kände så rätt. Nu ett par år senare vet jag inte hur jag tänkte. Ett liv som är en kombination av oss två blev helt fantastiskt.
Summar sumarum: Planera inte, det blir som det blir. Men enligt min mening, man hinner ha sitt egna liv, även om har barn. Man kan inte ångra avkommat när det väl finns. Och barn är en fantastisk (förhoppningsvis) spegelbild av en själv och ens partner.
Och som ett visst motsvar till din fråga, i efterhand hade jag ångrat mig om jag inte fått barn.
Jag var 27 år och klart osäker på om jag ville ha barn. Tog något år att tänka klart. Har alltid varit aningens introvert och väldigt bra på att roa mig själv så såg egentligen inget behov. Nu, 3 barn senare ser jag att ha barn tillför en ny dimension på livet. Just det kommer ni som inte har barn aldrig förstå, hur ni än försöker. Men jag ser också att en hel del ligger i andra vågskålen -saker jag fått göra avkall på. Kan inte säga att jag hade varit vare sig lyckligare med eller utan barn -troligtvis lika nöjd oavsett, bara av olika anledningar. Det kanske är något att ta med dig TS? Tänk att oavsett val kan du må bra och vara nöjd oavsett!