Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Därför att det provocerar. Hon kanske dessutom inte är så nöjd med mamma livet som hon ger sken av. Ibland brukar det vara de som klagar på det som valt bort barn. Är ganska genomskinligt ibland. Inte alltför sällan osäkra människor som behöver påpeka för andra hur de ska leva sina liv. Det följer och gör oftast vad andra gör. När vännerna skaffar barn. Blir de stressade och känner att de måste göra samma sak. De är ett drömscenario för t.ex. staten och andra som vill styra en människas liv.
Jag är jättestolt att jag gått min egen väg, utan påverkan från någon annan. Hur många kan säga det. Och jag håller med någon innan. Vem vill vara som alla andra? Det är bland det tråkigaste jag vet. Och rätt sjukt hur vi intalas att ALLA ska vara exakt likadana och leva exakt samma sorts liv. Annars anses man som onormal. Titta på alla diverse diagnoser de vill klistra på folk. Jag kan förstå det, i vissa fall, När det handlar om sjukdom, och saker som försvårar livet. Men vissa saker är faktiskt rätt löjliga. Och behöver inte betyda att man är sjuk. Bara för att man t.ex. föredrar göra saker på egen hand. Så länge man inte skadar sig själv eller andra ser jag inte problemet.
Dessutom intalas kvinnor redan som små flickor, att de ska vara tillmötesgående, söta, snälla. Och inte säga så mycket. Det ska vara behagande och föda barn. Det är ungefär som att någon redan bestämt, att SÅ HÄR ska ditt liv vara. Inte säger man så till män, och inte ens när det är pojkar. Jag vet inte, men det satt aldrig bra hos mig. Hade nog motsatt effekt, jag blev förbannnad haha. Jag är en människa, en person. Precis som en man. Jag är ingen värphöna eller till för enbart befruktning. Så fruktansvärt nedlåtande till att börja med.
Jag lever MITT liv som jag själv vill. Inte efter vad samhället/staten eller andra försöker tuta i mig. Skulle aldrig få för mig att påpeka för en man, eller folk överhuvudtaget hur de ska leva sina liv. Sjukt.
Sorry för att jag kapar er barnfrias hyllning till er själva men jag tycker verkligen att det är jätteintressant att läsa om alla som vill leva barnfria för att barn är så jobbiga och kostar så mycket pengar och att man inte kan göra vad man vill när man vill och allt vad det nu är. Tänk om alla skulle tänka så, då hade inte någon tagit hand om er den dag ni är sjuka, eller när ni är gamla och behöver hjälp. Ja barn är intensiva och högljudda men de är även nyfikna, kärleksfulla och empatiska små varelser (för det mesta). Att tro att man blir lycklig utan barn den dag man dör med massa pengar på banken och att aldrig någonsin ha känt den kärleken som bokstavligt talat är lika intensivt från sekunden barnet föds tills döden skiljer en åt är det mest fantastiska man kan få vara med om. Och det gör (inte alla kanske) till en mer empatisk och bättre människa i denna individualistiska och egocentriska värld där alla över 30 utan barn lever som att de är tonåringar. Vem har glädje av massa pengar när man är gammal och ligger för döden? och vad är livet om det bara går ut på att jobba, festa, resa, titta på Netflix och sådana materialistiska saker? Är ni så verklighetsfrånvända att det är det som är det viktiga i livet? Då tycker jag faktiskt synd om er. På riktigt.
att jag inte hade ngr jäkla jobbiga barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. jag börjar nästan gråta när jag tänker på barnbarnen som jag aldrig någonsin kommer få..HAHA ..skojar.
Sorry för att jag kapar er barnfrias hyllning till er själva men jag tycker verkligen att det är jätteintressant att läsa om alla som vill leva barnfria för att barn är så jobbiga och kostar så mycket pengar och att man inte kan göra vad man vill när man vill och allt vad det nu är. Tänk om alla skulle tänka så, då hade inte någon tagit hand om er den dag ni är sjuka, eller när ni är gamla och behöver hjälp. Ja barn är intensiva och högljudda men de är även nyfikna, kärleksfulla och empatiska små varelser (för det mesta). Att tro att man blir lycklig utan barn den dag man dör med massa pengar på banken och att aldrig någonsin ha känt den kärleken som bokstavligt talat är lika intensivt från sekunden barnet föds tills döden skiljer en åt är det mest fantastiska man kan få vara med om. Och det gör (inte alla kanske) till en mer empatisk och bättre människa i denna individualistiska och egocentriska värld där alla över 30 utan barn lever som att de är tonåringar. Vem har glädje av massa pengar när man är gammal och ligger för döden? och vad är livet om det bara går ut på att jobba, festa, resa, titta på Netflix och sådana materialistiska saker? Är ni så verklighetsfrånvända att det är det som är det viktiga i livet? Då tycker jag faktiskt synd om er. På riktigt.
Folk som är besatta av att skaffa ungar verkar ha en sak gemensamt och det är en stor skräck för att bli ensam. Jag tycker synd om folk som är så osjälvständiga och rädda för ensamhet att de i sin skräck trycker ut ungar till den här sjuka planeten.
Alla ser inte ensamhet som något negativt eller farligt. Jag älskar att vara ensam. Jag älskar inte barn. Tvärtom, helt ärligt tål jag inte barn. Så att trycka ut ungar för att slippa bli ensam ett par år i livets slut vore särdeles korkat och oerhört egoistiskt.
Sorry för att jag kapar er barnfrias hyllning till er själva men jag tycker verkligen att det är jätteintressant att läsa om alla som vill leva barnfria för att barn är så jobbiga och kostar så mycket pengar och att man inte kan göra vad man vill när man vill och allt vad det nu är. Tänk om alla skulle tänka så, då hade inte någon tagit hand om er den dag ni är sjuka, eller när ni är gamla och behöver hjälp. Ja barn är intensiva och högljudda men de är även nyfikna, kärleksfulla och empatiska små varelser (för det mesta). Att tro att man blir lycklig utan barn den dag man dör med massa pengar på banken och att aldrig någonsin ha känt den kärleken som bokstavligt talat är lika intensivt från sekunden barnet föds tills döden skiljer en åt är det mest fantastiska man kan få vara med om. Och det gör (inte alla kanske) till en mer empatisk och bättre människa i denna individualistiska och egocentriska värld där alla över 30 utan barn lever som att de är tonåringar. Vem har glädje av massa pengar när man är gammal och ligger för döden? och vad är livet om det bara går ut på att jobba, festa, resa, titta på Netflix och sådana materialistiska saker? Är ni så verklighetsfrånvända att det är det som är det viktiga i livet? Då tycker jag faktiskt synd om er. På riktigt.