Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Därför att det provocerar.  Hon kanske dessutom inte är så nöjd med mamma livet som hon ger sken av. Ibland brukar det vara de som klagar på det som valt bort barn. Är ganska genomskinligt ibland. Inte alltför sällan  osäkra människor som behöver påpeka för andra hur de ska leva sina liv. Det följer och gör oftast vad andra gör. När vännerna skaffar barn. Blir de stressade och känner att de måste göra samma sak. De är ett drömscenario för t.ex. staten och andra som vill styra en människas liv.

Jag är jättestolt att jag gått min egen väg, utan påverkan från någon annan. Hur många kan säga det. Och jag håller med någon innan. Vem vill vara som alla andra? Det är bland det tråkigaste jag vet. Och rätt sjukt hur vi intalas att ALLA ska vara exakt likadana och leva exakt samma sorts liv. Annars anses man som onormal. Titta på alla diverse diagnoser de vill klistra på folk. Jag kan förstå det, i vissa fall, När det handlar om sjukdom, och saker som försvårar livet. Men vissa saker är faktiskt rätt löjliga. Och behöver inte betyda att man är sjuk. Bara för att man t.ex. föredrar göra saker på egen hand. Så länge man inte skadar sig själv eller andra ser jag inte problemet. 

Dessutom intalas kvinnor redan som små flickor, att de ska vara tillmötesgående, söta, snälla. Och inte säga så mycket. Det ska vara behagande och föda barn. Det är ungefär som att någon redan bestämt, att SÅ HÄR ska ditt liv vara. Inte säger man så till män, och inte ens när det är pojkar. Jag vet inte, men det satt aldrig bra hos mig. Hade nog motsatt effekt, jag blev förbannnad haha.  Jag är en människa, en person. Precis som en man. Jag är ingen värphöna eller till för enbart befruktning. Så fruktansvärt nedlåtande till att börja med.
Jag lever MITT liv som jag själv vill. Inte efter vad samhället/staten eller andra försöker tuta i mig.  Skulle aldrig få för mig att påpeka för en man, eller folk överhuvudtaget hur de ska leva sina liv. Sjukt.

Du gör misstaget. att du inte kan sätta dig in i hur andra ser på saker. Du utgår från att alla har samma tänk, drömmar och samma sätt att se saker på som du själv. Det blir väldigt begränsande i längden. Alla känner och ser inte  på barn på samma sätt som du. Det är inte förknippat med samma känslor, som du har t.ex. 
Pengar skiter jag i, jag är inte heller rädd för bli ensam. Jag kommer väl förberedd för ett sånt liv. Med det tag tagit mig igenom, helt själv. Men för de som inte kan det eller inte klarar av ensamhet. Då är nog familjelivet en bra sak. Som gör att det klarar av vardagen och mår bra.

Ska tillägga till min egen text. Att du dessutom sätter en stereotyp och en mall. Alla som valt bort barn. Är inte heller så dom du beskriver. Men för göra det lite intressantare. Vi vänder på det. Visste du att det finns ett skämt, om folk som vill och har barn. Kombinerat med narcissism. De brukade skämtas om att föräldrar och de som vill ha barn. Är lite narcissistiska, eftersom de vill ha små kopior av sig själva :)  Dessutom kan föräldrar och folk med barn. Vara rätt egoistiska med och tro att alla ska släppa och acceptera allt för deras värld med barn. Med det sagt, det är inte unikt att vara egoistiskt. Även föräldrar kan vara det :)

Ja, det får vi verkligen :) de blir nog svårare med ensamhet för de som inte är vana vid det. Din partner kan dö, han kan lämna dig. DIna barn kan lämna dig. Det finns inga garantier för någon. Men en sak är säker. Det blir svårare för den som är van med att förlita sig på någon.