Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Nej.

Alla ni som skriver att ni inte gillar BARN; de växer ju och blir vuxna? Att välja bort familj handlar ju om något annat. Barn har man ju hela livet (förhoppningsvis...) det är ju så mycket mer än småbarnsåren.

Så kan det vara.Tyvärr ingen garanti.Allt kan hända.

För mig har det alltid varit en självklarhet att inte skaffa barn, så jag har inte direkt funderat på det heller. Har inget emot barn, och arbetar med barn, men det är livsstilen som inte intresserar mig. Jag har också svårt för det där med Mina barn och andras ungar, som man ofta hör från föräldrar (märks också i beteendet), det skrämmer mig lite att man skulle dela upp barns värde på det sättet bara utifrån vem man själv råkar vara släkt med.

Den ångern är helt borta. Jag är nöjd med mitt liv och vill inte ändra något. Jag reser, går ut när jag vill, utvilad, träffar vänner. Fri helt enkelt.

Låter toppen!

Hade det inte varit stigmatiserat i samhället att välja bort barn så hade inte så många mått dåligt av det. Många blir deprimerade och känner sig misslyckade m m helt i onödan. Barn är inte för alla, och alla familjer är inte lyckliga (långt ifrån). Om vi verkligen bryr oss om barns välbefinnande, det bästa vi kan göra för barnen är att sluta utöva påtryckningar mot barnfria och on the fence-par eller -singlar. Det leder till att många, väldigt många, skaffar barn för dom känner att det förväntas (undermedvetet kanske) och det lider barnen av. Jag jobbar med barn och träffar alltför ofta föräldrar som inte verkar ha större intresse för sina barn. Att välja bort egna barn är att ta ansvar för samhället och långtifrån egoistiskt som många skriver.

Det var som sjutton. Har du blivit omvänd?

Ja, jag vet att barnen blir vuxna, och jag skulle gärna ha vuxna barn. Men dom blir tyvärr vuxna efter miljarder bekymmer och 20 år. Det är svårt att planera så lång tid framåt.

Jag har inte barn för att jag inte vill vara gravid, föda barn och vara nyförlöst. Och så alla åren med måsten med dagis och skola, problem med kompisar och infektioner..osv osv. Jag skulle älska mitt barn, men jag kommer inte att ångra att jag inte får något. Jag har sluppit så otroligt mycket problem att det alltid kommer att uppväga. Jag gillar att chilla, och göra saker när jag själv vill. 

Håller helt med i allt du skriver. Jag har nio syskonbarn, en av dem snart vuxen. Tror inte de kommer låta tant L sitta ensam när hon blir gammal. Inte efter allt jag gjort för dem, tagit med dem på resor med mera. Men OM de låter mig sitta ensam (hur nu alla nio ungar skulle lyckas med det...) så är de dåliga människor.

Som tur är så finns det redan en massa vuxna människor jag kan umgås med. 

Jag var säker på att jag inte ville ha barn. Från att jag var liten fram till att jag var 38. Tyckte att barn var jobbiga, störiga och såg bara uppoffringarna. Var jättenöjd med mitt barnfria liv.
Sen blev jag oplanerat med barn och fick direkt ett tidigt missfall. Blev helt chockad över hur ledsen jag blev (för jag ville ju inte ha barn! varför var jag inte lättad?). Nu, några år senare, har jag två planerade barn, och även om det är tufft med småbarnsåren, så känns det helt rätt.
Jag är säker på att jag hade ångrat mig när fertiliteten var överstökad. Det slumpmässiga missfallet gav mig den insikten tidigare, medan det fortfarande gick att skaffa barn. Sån himla tur!

T.o.m. vanemässiga småsaker i vardagen bli magiska med barn. Och jag ser fram emot att få följa med på resan som det innebär att få se dem växa upp, bli vuxna och kanske t.o.m. få egna barn! Det finns liksom plats för egentid, karriär, samliv med min partner, resor och sovmorgonar i det livet också! Mitt liv utan barn hade blivit mer förutsägbart och invant, vilket är skönt i stunden men trist i längden.