Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
31 årig man och ångrar mig inte. Tog för 3 år sedan ett gemensamt beslut med min fru om att sterilisera mig.
Jag ville aldrig ha barn. Det passade inte mig helt enkelt. Aldrig gillat barn.
Nu är jag barnfri, 52 år, och ångrar mig så sjukt mycket!!! Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför jag valde bort barn. Det är en stor sorg :( jag har börjat gå i terapi för att försöka bearbeta det, men just nu känns det som att jag har förstört mitt liv! Tror aldrig jag kommer över det...
Ts, är i samma situation som du och funderar mig gråhårig. Tror att jag har tänkt mer på det här beslutet än de flesta som väljer att skaffa barn. Jag är också rädd att ångra mig, för rent krasst är det ju alltid lättare att ångra saker man inte gjort än saker man gjort. Jag är dessutom en person som har lätt att gräma mig över saker och älta. Men å andra sidan känns det som ett rätt värdelöst argument för att skaffa barn. Och när lyfter blicken lite ovanför mitt eget liv och ser hur världen ser ut kan jag liksom inte rättfärdiga att sätta ännu ett västerländskt barn till den här redan överbefolkade, miljöförstörda planeten...
Verkligen inte. Älskar mitt liv. <3
Har aldrig varit intresserad av barn men vet att om jag skulle ha egna så skulle jag oroa ihjäl mig..eller stressa ihjäl mig. Jag har så mkt egna problem att det känns som jag gör barnet en tjänst att välja bort. Jag tycker inte Sverige känns lovande heller att växa upp i, händer skit varje dag och det verkar inte gå åt rätt håll. Jag ser nyblivna föräldrar som otroligt naiva. Ibland kan jag känna att jag nog kommer bli väldigt ensam som gammal men många är ensamma även i sällskap så, det får va.
Svår fråga. Jag trodde inte jag ville ha barn. Valde ett liv med en äldre partner lite pga den anledningen. Men, häpp - vi blev gravida och det kände så rätt. Nu ett par år senare vet jag inte hur jag tänkte. Ett liv som är en kombination av oss två blev helt fantastiskt.
Summar sumarum: Planera inte, det blir som det blir. Men enligt min mening, man hinner ha sitt egna liv, även om har barn. Man kan inte ångra avkommat när det väl finns. Och barn är en fantastisk (förhoppningsvis) spegelbild av en själv och ens partner.
Och som ett visst motsvar till din fråga, i efterhand hade jag ångrat mig om jag inte fått barn.
Fast det där med att man blir gammal och ingen hälsar på en på äldreboendet är ju en dålig motivering. Ponera att jag får ett barn som väljer att flytta till Kina, då har jag ändå ingen som hälsar på mig. Nej, man skaffar inte barn för att man är rädd för att bli ensam.
Har du ett socialt nätverk och familj annars?
Jag tänker på att det är lätt att vid 50+ ångra att man inte skaffade barn om man då tänker att hux flux skulle man ha två trevliga vuxna barn att umgås med och små söta barnbarn som någon annan tar hand om och inte en själv. Men tiden fram tills dess är också nödvändig och inser man hur mycket tid, energi och pengar man skulle ha investerat för att få dessa trevliga vuxna barn så kanske man inte ångrar sig lika mycket. Då skulle man inte ha haft dessa barnfria förhoppningsvis positiva upplevelser som hänt under tiden man annars skulle ha lidit pga sömnbrist, vab och trassel med tonåringar. Jag tror det är något många som ångrar sig på äldre dagar inte tänker på. Mer tid till att skaffa och underhålla relationen till en partner, kapital att njuta av livet av och annat, skulle offras för dessa barn. Och att man hamnar på ett billigt misskött äldreboende istället för ett dyrare välskött, kanske.