Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Jag hade bestämt mig för att leva barnfri när jag var 28 år. Hade egentligen allt jag ville ha, bra utbildning, fast jobb, fantastisk make och ett bra liv generellt. Kände det lite som om barn skulle förstöra saker, och jag har dessutom aldrig någonsin gillat barn.
Sen fick min yngre syster sitt första barn när jag var 29 år och DÅ dök frågan för första gången upp i mitt huvud vilket jag skulle komma att ångra mest när jag blev gammal: det barn jag skaffat eller barn jag inte skaffat. Maken och jag beslutade oss då för att vi troligtvis skulle komma att ångra allra mesta om vi inte skaffat barn. Sju år senare väntar vi vårt tredje barn eftersom det visade sig vara helt rätt beslut just för oss...
Har en äldre syster som var i samma sits som vi var och beslutade då att inte skaffa barn alls. Hon är idag 45 år och har aldrig ångrat sig.
Kort sagt: som många redan skrivit så är det en bra utgångspunkt att ställa sig frågan vad man tror att man skulle ångra mest och agera därefter. Finns inget rätt eller fel och jag har aldrig förstått vitsen med att en del tycker att man måste försvara sitt val att vara barnfri.
Lycka till med ditt beslut, TS!
Jag fattar inte varför det i såna här trådar alltid talas om ensamhet som om det vore något dåligt. Jag har valt att inte ha barn eftersom jag är född introvert och älskar att vara ensam. Om jag hade ett barn att ta hand om skulle jag bli galen av bristen på ensamtid.
31 årig man och ångrar mig inte. Tog för 3 år sedan ett gemensamt beslut med min fru om att sterilisera mig.
??? Skulle vara en smiley.
[quote=76674107][quote-nick]Anonym (också barnfri) skrev 2016-05-31 09:49:15 följande:[/quote-nick]
Jag fattar inte varför det i såna här trådar alltid talas om ensamhet som om det vore något dåligt. Jag har valt att inte ha barn eftersom jag är född introvert och älskar att vara ensam. Om jag hade ett barn att ta hand om skulle jag bli galen av bristen på ensamtid.
[/quote
Det fattar inte jag heller. Det är ju helt underbart att vara ensam.
Jag fattar inte varför det i såna här trådar alltid talas om ensamhet som om det vore något dåligt. Jag har valt att inte ha barn eftersom jag är född introvert och älskar att vara ensam. Om jag hade ett barn att ta hand om skulle jag bli galen av bristen på ensamtid.
En till som uppskattar ensamhet mycket. Det är i ensamhet jag tankar energi, sedan är det kul att umgås med andra också. Har dessutom bott tre-fyra år med bonusson i gymnasieåldern.
Men uppskattar livet mycket nu då jag bor på landet med katt och snart andra djur. Min man är här ca 4 dagar i veckan. Vi är båda lite ensamvargatyper som uppskattar sällskap ibland och an vara i farten med ideella engagemang utanför jobbet.
Vi har båda sett det som en styrka att trivas i sitt eget sällskap, därför vi trivs att bo ihop. Att inte vara beroende av andras förväntningar och godkännande för att göra saker utan det räcker att vara nöjd själv.
Finns få så kravfyllda situationer som att ha en hel familj ihop. Tyckte inte om att vara barn i en familj, och har också själv valt bort att ha egna barn. Men jag är däremot en person som ändå värnar om barns rättigheter och livssituation. Skulle kunna tänka ka mig att vara stödfamilj under en helg i månaden. Men inte ansvar dygnet runt.
Hellre sitta ensam utan barn när man är gammal,än ha barn,som inte visar intresse.
Svår fråga. Jag trodde inte jag ville ha barn. Valde ett liv med en äldre partner lite pga den anledningen. Men, häpp - vi blev gravida och det kände så rätt. Nu ett par år senare vet jag inte hur jag tänkte. Ett liv som är en kombination av oss två blev helt fantastiskt.
Summar sumarum: Planera inte, det blir som det blir. Men enligt min mening, man hinner ha sitt egna liv, även om har barn. Man kan inte ångra avkommat när det väl finns. Och barn är en fantastisk (förhoppningsvis) spegelbild av en själv och ens partner.
Och som ett visst motsvar till din fråga, i efterhand hade jag ångrat mig om jag inte fått barn.