Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Jag som yngre 20-35 mådde så dåligt i mig själv med dålig självkänsla och mycket ångest. Tyckte det var jobbigt nog att ta hand om mig själv. Ville liksom se till att bli stark och må bra i mig själv innan jag ens kunde tänka på att ta hand om ett barn.
Idag är jag 41 och har fått hjälp med att må bättre och gör det också- mycket bättre. Ångar att jag inte fick barn för typ 10-15 år sedan. Skulle vilja ha småbarnsperioden gjord för det är inget jag känner för nu. Kommer säkert ångra mig ännu mer vid 50-60 år. Å andra sidan har jag nog svårt för att bli gravid med tanke på att jag och maken haft råkat ha oskyddat sex rätt mycket de senaste åren :)
Det är det här jag menade med dimensionen som barn tillför som är svår att förstå om man inte varit med om det. Det är en resa som förändrar. Dels på grund av ansvaret men mest för att man får en chans att hjälpa en ny person att upptäcka världen och överföra sina egna värderingar och synsätt. Man får även uppleva ovillkorslös kärlek. Sammantaget så utvecklar det ens person på ett sätt som få andra saker gör.
Många föräldrar skiter dock i att ta sitt ansvar för barnen. Det ser vi i alla trådar om föräldrar som ser det som en rättighet att leva som innan de fick barn och därför tycker att andra ska stå ut med att ungarna stör och härja runt okontrollerat överallt. Eller i trådar om föräldrar som dumpar ansvaret för ungarna på sin nya partner. Såna föräldrar borde ha tänkt till en extra gång innan de skaffade barn. Vi som inte skaffar barn har i alla fall tagit det beslutet för att vi är medvetna om vad barn innebär, ändå är det vi som kallas egoistiska och inte de dåliga föräldrarna.
Jag tror, precis som många andra här, att man kan bli nöjd med livet som det är både med och utan barn.
För några år sedan var jag singel och över 30 och hade börjat fundera ungefär som du. Sen kom min man instormande i mitt liv och nu har vi två barn. Jag tänker ofta att mitt liv stod och vägde mellan dessa två världar och att det är en ren slump som gör att jag har mina barn nu.
Om jag vid denna tidpunkt skulle välja mellan att få barn och att inte få barn tror jag att jag hade valt att få barn eftersom jag är övertygad om att de flesta männniskor tenderar att ångra saker de INTE gjort snarare än saker de gjort. Jag hade levt ett liv med mycket "egentid" fram tills dess och jag kommer att få egentid igen när barnen är större, men visst, nu mitt i småbarnsåren är det ibland tufft om man är en person med mycket behov av lugn och ro och/eller tid för sig själv.
Kanske inte riktigt svar på frågan då jag ville ha ett barn. Jag var fast besluten om att jag bara skulle ha ett barn. Höll fast vid det i sju år sen ångrade jag mig och det blev två till.
Har två vänninor som valt bort barn. Båda i 45-års åldern. Den ena ångrar inte sitt beslut alls. Den andra ångrar sig väldigt mycket och har en djup sorg över sitt beslut. Man kan aldrig veta hur saker och ting blir.
Många föräldrar skiter dock i att ta sitt ansvar för barnen. Det ser vi i alla trådar om föräldrar som ser det som en rättighet att leva som innan de fick barn och därför tycker att andra ska stå ut med att ungarna stör och härja runt okontrollerat överallt. Eller i trådar om föräldrar som dumpar ansvaret för ungarna på sin nya partner. Såna föräldrar borde ha tänkt till en extra gång innan de skaffade barn. Vi som inte skaffar barn har i alla fall tagit det beslutet för att vi är medvetna om vad barn innebär, ändå är det vi som kallas egoistiska och inte de dåliga föräldrarna.
Det där är över huvud taget en skitsvår fråga att besvara... Har en arbetskollega som är extremt barnkär och alltid ville ha egna barn. Men kärleken som kom in i hennes liv var 10 år äldre och han var "redan färdig" med barn från ett tidigare förhållande. Min kollega fick alltså krasst välja mellan att behålla sitt livs kärlek och avsäga sig möjligheten till egna barn, eller att säga nej till den bäste man hon någonsin träffat och kanske kanske kanske skaffa barn med någon annan eller själv - eller ändå inte få barn för att hon inte hittade någon ny man.
Hon valde mannen, och de är fortfarande himlastormande förälskade 15 år senare nu när hon med råge passerat 50 år. Men hon har berättat för mig att hon saknar att ha egna barn något alldeles oerhört (även om hon nu har vuxna bonusbarn som hon älskar).
Det jag har lärt mig av hennes historia är att det är oerhört viktigt när man antingen väljer barnfrihet eller att skaffa barn att vad man än väljer så måste det vara ens eget val, annars riskerar man att bli bitter på sin partner och omgivningen.
Alla argument om barnbarn... Tänk om det inte blir några barnbarn??
Alla argument om barnbarn... Tänk om det inte blir några barnbarn??
Aldrig ångrat, men ändå sörjt något. Och det har jag tillåtit mig. Älskar mitt liv och har alltid tänkt att det är värre att ångra att man skaffade barn än att ångra att man inte gjorde det.