Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Jag ångrar mig. Är idag 48 år och valde bort barn för att det kändes aldrig rätt. Psykiskt dåligt mående och dåliga relationer gjorde valet enkelt. Idag önskar jag att jag tänkt annorlunda med min första långvariga relation. Han ville ha barn men inte jag - tycke jag var för ung (20-25 år). Men jag får stå mitt kast och mår inte dåligt av det men ångrar ändå att det inte blev något.
En del får barn som äldre men det är inget alternativ för mig. Skulle det ha blivit barn för min del så innan 35 år.
Tant som snart fyller 70 här.
Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.
Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.
Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull.
Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.
Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.
Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.
Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.
Jag har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, men jag var aldrig ens lite tveksam. Hela tanken har alltid känts otroligt främmande för mig så till den milda grad att om någon frågar mig om jag har barn så blir jag paff och nästan ryggar tillbaka av den i mitt tycke absurda frågan.
Är man däremot tveksam i barnfrågan så är det nog högre risk att man ångrar att man inte skaffade barn.
Jag tror det är svårt att förstå upplevelsen att få barn om man inte varit med om det. Det man aktivt väljer bort tex barn, djur, resor etc - man saknar inte det man inte fått uppleva/valt bort - medan dom med dessa erfarenheter ofta inte förstår hur någon aktivt väljer bort dessa upplevelser
Jag har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, men jag var aldrig ens lite tveksam. Hela tanken har alltid känts otroligt främmande för mig så till den milda grad att om någon frågar mig om jag har barn så blir jag paff och nästan ryggar tillbaka av den i mitt tycke absurda frågan.
Är man däremot tveksam i barnfrågan så är det nog högre risk att man ångrar att man inte skaffade barn.
Anonym, jag kan tyvärr inte citera dig så jag får svara så här.
Självklart var du inte tvingad att skaffa barn för att du själv var enda barnet. Men det glädjer mig att du har trivts så bra med familjelivet.
Jag tror och hoppas att mina syskonbarn och deras barn kommer att behålla en nära relation med mig även på ålderns höst. Men gör de inte det, så okej. Jag har aldrig förlitat mig på att någon annan ska ta hand om mig. I Sverige får de flesta hjälp av vårdpersonal när de är gamla, oavsett om de har barn eller inte.
Alla val vi gör i livet har risker. Visst, det fanns en teoretisk möjlighet att både jag och min skulle ta initiativ att skiljas, om någon plötsligt ändrade sig i barnfrågan. Men de flesta äktenskap tar ju faktiskt slut, av en eller annan anledning. Hade han lämnat mig för att skaffa barn med en annan kvinna, hade jag fortfarande inte velat ha barn. Och framför allt hade jag inte skaffat barn BARA för att behålla en karl. Då hade jag fått leva med någon annan, eller ensam. Hade funkat bra det med.
Lyckligtvis träffade vi så rätt i varandra och ångrar ingenting.
Signaturen Solveigs plädering för barnfrihet kunde vara min egen. Friheten att forma sitt liv, att resa, att leva utan de begränsningar som barn innebär är ett val man gör. Jag hade turen att hitta en särbo som tänker på samma sätt. Tänk om partnern skulle lämna en för att sedan skaffa barn med en annan, skrev någon här, ja sådant inträffar naturligtvis. Jag har liksom Solveig haft turen att behålla honom, men om så vore, att han ville söka lyckan någon annanstans hade det inte ändrat min ståndpunkt. Att inte skaffa barn är något man bestämmer alldeles själv och för sin egen skull. Jag tror att det är just här som många är oförstående; vi barnfria vill äga våra liv och ser inte att vi har någon skyldighet att föra släktet vidare; det finns redan så många som gör det. Friheten tar sig många uttryck, inte endast i långresorna och studiemöjligheterna utan också i de små vardagliga situationerna. Man kan läsa halva natten, man kan göra spontana teater- och konsertbesök utan "mekk" med barnvakt. Man kan dricka ett glas vin till maten mitt i veckan och man kan läsa fransk filosofi i stället för samma saga, om och om igen. Och så det där att ingen tar hand om en när man blir äldre om man inga barn, det kan man väl ändå aldrig veta? Barnen kanske flyttar till Australien! Jag skulle aldrig någonsin vilja bli omhändertagen, vi har betalat skatt och kan förvänta oss vård från samhället. Ingen anhörig skulle ändå få ge mig någon kroppslig omvårdnad, aldrig i livet, jag har hög integritet. Barnen kanske ringer och bekymrar sig och det kan ju vara positivt, men vi barnfria har förhoppningsvis några vänner kvar på ålderns höst som vi kan utbyta tankar med. Som barnfri har man ofta haft karriärmöjligheter och därmed hyfsad pension och kan därmed också köpa viss hjälp såsom städning.
Signaturen Solveigs plädering för barnfrihet kunde vara min egen. Friheten att forma sitt liv, att resa, att leva utan de begränsningar som barn innebär är ett val man gör. Jag hade turen att hitta en särbo som tänker på samma sätt. Tänk om partnern skulle lämna en för att sedan skaffa barn med en annan, skrev någon här, ja sådant inträffar naturligtvis. Jag har liksom Solveig haft turen att behålla honom, men om så vore, att han ville söka lyckan någon annanstans hade det inte ändrat min ståndpunkt. Att inte skaffa barn är något man bestämmer alldeles själv och för sin egen skull. Jag tror att det är just här som många är oförstående; vi barnfria vill äga våra liv och ser inte att vi har någon skyldighet att föra släktet vidare; det finns redan så många som gör det. Friheten tar sig många uttryck, inte endast i långresorna och studiemöjligheterna utan också i de små vardagliga situationerna. Man kan läsa halva natten, man kan göra spontana teater- och konsertbesök utan "mekk" med barnvakt. Man kan dricka ett glas vin till maten mitt i veckan och man kan läsa fransk filosofi i stället för samma saga, om och om igen. Och så det där att ingen tar hand om en när man blir äldre om man inga barn, det kan man väl ändå aldrig veta? Barnen kanske flyttar till Australien! Jag skulle aldrig någonsin vilja bli omhändertagen, vi har betalat skatt och kan förvänta oss vård från samhället. Ingen anhörig skulle ändå få ge mig någon kroppslig omvårdnad, aldrig i livet, jag har hög integritet. Barnen kanske ringer och bekymrar sig och det kan ju vara positivt, men vi barnfria har förhoppningsvis några vänner kvar på ålderns höst som vi kan utbyta tankar med. Som barnfri har man ofta haft karriärmöjligheter och därmed hyfsad pension och kan därmed också köpa viss hjälp såsom städning.
Anonym, jag kan tyvärr inte citera dig så jag får svara så här.
Självklart var du inte tvingad att skaffa barn för att du själv var enda barnet. Men det glädjer mig att du har trivts så bra med familjelivet.
Jag tror och hoppas att mina syskonbarn och deras barn kommer att behålla en nära relation med mig även på ålderns höst. Men gör de inte det, så okej. Jag har aldrig förlitat mig på att någon annan ska ta hand om mig. I Sverige får de flesta hjälp av vårdpersonal när de är gamla, oavsett om de har barn eller inte.
Alla val vi gör i livet har risker. Visst, det fanns en teoretisk möjlighet att både jag och min skulle ta initiativ att skiljas, om någon plötsligt ändrade sig i barnfrågan. Men de flesta äktenskap tar ju faktiskt slut, av en eller annan anledning. Hade han lämnat mig för att skaffa barn med en annan kvinna, hade jag fortfarande inte velat ha barn. Och framför allt hade jag inte skaffat barn BARA för att behålla en karl. Då hade jag fått leva med någon annan, eller ensam. Hade funkat bra det med.
Lyckligtvis träffade vi så rätt i varandra och ångrar ingenting.
Tillägg till mina tidigare synpunkter: Hur ofta har man inte sett just här i FL att föräldrar ångrar sina barn? När jag såg det första gången blev jag rätt förfärad, men nu har jag vant mig eftersom det återkommer emellanåt. Tänk att ha så svåra liv som Anonym Hp:s bekanta, en tillvaro som bara går ut på att överleva från en dag till nästa, vilken utmaning! Livet kan innebära svårigheter på många vis, men just de som signaturen räknar upp, dem slipper vi som är barnfria. En annan reflektion: Forskare har konstaterat att mänskligheten dör ut om 60 år om alla skulle resonera som jag och några till här i tråden. Det behövs för övrigt inte så mycket forskning för att förstå det. Just nu har Italien det lägsta födelsetalet i Europa. Nu lär det inte hända, att folk slutar reproducera sig; personligen känner jag inte någon som helst skuldbörda i detta avseende.