Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Tant som snart fyller 70 här.

Jag har aldrig velat ha barn. Jag känner inte att jag direkt valt bort det, därför att för mig fanns det aldrig som alternativ. Varje tanke på att skaffa barn kändes bara helt fel för mig. Jag är på det stora hela helt ointresserad av barn och kände att vara någons förälder skulle omöjliggöra det liv jag själv vill ha.

Det fanns en kort period mellan 25 och 30 där det kunde ha blivit annorlunda, men tack och lov insåg jag att det inte var min egen vilja det handlade om utan min dåvarande partners. Vi gick isär och vid 35 hittade jag mitt livs kärlek som var av samma inställning som jag.

Inte för en sekund har jag ångrat mitt beslut att inte ha barn. Min man och jag har rest massor, kunnat gå ner i arbetstid och ändå ha bra ekonomi, haft tid att utveckla våra passioner, kunnat studera på äldre dar bara för intresses skull. Testat att bo på olika platser, byta jobb. Det har aldrig funnits något som hållit oss kvar när vi känt att vi längtat efter förändring. Det har varit en fantastisk frihet och jag har verkligen känt att jag levt för MIN skull. 

Vi har syskon med barn och barnbarn och att träffa dem några gånger per år och ta del av deras liv som "äldre vänner" är fullt tillräckligt med "barnliv" för oss.

Vi är vid väldigt god hälsa, känner oss som 40, och hoppas på att få njuta av livet länge till.

Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Det är säkert vanligare att ångra sig om man varit ambivalent länge, eller valde att avstå av anledningar som egentligen inte var övertygande för en.

Men jag har verkligen levt mitt bästa liv som barnfri, det är jag övertygad om.

Anonym, jag kan tyvärr inte citera dig så jag får svara så här.

Självklart var du inte tvingad att skaffa barn för att du själv var enda barnet. Men det glädjer mig att du har trivts så bra med familjelivet.

Jag tror och hoppas att mina syskonbarn och deras barn kommer att behålla en nära relation med mig även på ålderns höst. Men gör de inte det, så okej. Jag har aldrig förlitat mig på att någon annan ska ta hand om mig. I Sverige får de flesta hjälp av vårdpersonal när de är gamla, oavsett om de har barn eller inte.

Alla val vi gör i livet har risker. Visst, det fanns en teoretisk möjlighet att både jag och min skulle ta initiativ att skiljas, om någon plötsligt ändrade sig i barnfrågan. Men de flesta äktenskap tar ju faktiskt slut, av en eller annan anledning. Hade han lämnat mig för att skaffa barn med en annan kvinna, hade jag fortfarande inte velat ha barn. Och framför allt hade jag inte skaffat barn BARA för att behålla en karl. Då hade jag fått leva med någon annan, eller ensam. Hade funkat bra det med.

Lyckligtvis träffade vi så rätt i varandra och ångrar ingenting.