Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Äldre, pensionär sedan en tid tillbaka. Barn passade inte I mitt liv, alls, äktenskapet slutade med skilsmässa, jag visste redan tidigt att det skulle bli så och därför såg jag till att det inte blev några barn. När en ny partner infann sig var det för sent. Ibland blev man ifrågasatt, av kollegor och släktingar, men jag hade ju en bra förklaring, jag hade ingen partner.                                                                                                             Nu tror många att man inte gillar barn, men det kan man förvisso göra utan att skaffa egna. Jag hade förmånen att kunna umgås med släktingar och vänners barn och det har berikat mig. De är ju så spontana, söta och roliga, men erkännes, det är skönt att komma hem när det börjar bli alltför stojigt.                                                                                                                      Kul med barn, men jag ångrar inte mitt beslut. Jag är opraktisk, vill helst sitta i lugn och ro och läsa och jag ville förkovra mig i mitt yrke. Jag hade sett barn som inkräktare på mitt fria liv. Barn är inte för alla. Nu är jag glad att inte alla resonerar som jag; det skulle ju innebära samhällskollaps.

Signaturen Solveigs plädering för barnfrihet kunde vara min egen. Friheten att forma sitt liv, att resa, att leva utan de begränsningar som barn innebär är ett val man gör. Jag hade turen att hitta en särbo som tänker på samma sätt.                                                                                                                                                                          Tänk om partnern skulle lämna en för att sedan skaffa barn med en annan, skrev någon här, ja sådant inträffar naturligtvis. Jag har liksom Solveig haft turen att behålla honom, men om så vore, att han ville söka lyckan någon annanstans hade det inte ändrat min ståndpunkt. Att inte skaffa barn är något man bestämmer alldeles själv och för sin egen skull. Jag tror att det är just här som många är oförstående; vi barnfria vill äga våra liv och ser inte att vi har någon skyldighet att föra släktet vidare; det finns redan så många som gör det.                                                                                                                                                         Friheten tar sig många uttryck, inte endast i långresorna och studiemöjligheterna utan också i de små vardagliga situationerna. Man kan läsa halva natten, man kan göra spontana teater- och konsertbesök utan "mekk" med barnvakt. Man kan dricka ett glas vin till maten mitt i veckan och man kan läsa fransk filosofi i stället för samma saga, om och om igen.                                                                                                                                                                                              Och så det där att ingen tar hand om en när man blir äldre om man inga barn, det kan man väl ändå aldrig veta? Barnen kanske flyttar till Australien! Jag skulle aldrig någonsin vilja bli omhändertagen, vi har betalat skatt och kan förvänta oss vård från samhället. Ingen anhörig skulle ändå få ge mig någon kroppslig omvårdnad, aldrig i livet, jag har hög integritet. Barnen kanske ringer och bekymrar sig och det kan ju vara positivt, men vi barnfria har förhoppningsvis några vänner kvar på ålderns höst som vi kan utbyta tankar med. Som barnfri har man ofta haft karriärmöjligheter och därmed hyfsad pension och kan därmed också köpa viss hjälp såsom städning. 

Tillägg till mina tidigare synpunkter: Hur ofta har man inte sett just här i FL att föräldrar ångrar sina barn? När jag såg det första gången blev jag rätt förfärad, men nu har jag vant mig eftersom det återkommer emellanåt. Tänk att ha så svåra liv som Anonym Hp:s bekanta, en tillvaro som bara går ut på att överleva från en dag till nästa, vilken utmaning! Livet kan innebära svårigheter på många vis, men just de som signaturen räknar upp, dem slipper vi som är barnfria.                                                                                                                              En annan reflektion: Forskare har konstaterat att mänskligheten dör ut om 60 år om alla skulle resonera som jag och några till här i tråden. Det behövs för övrigt inte så mycket forskning för att förstå det. Just nu har Italien det lägsta födelsetalet i Europa. Nu lär det inte hända, att folk slutar reproducera sig; personligen känner jag inte någon som helst skuldbörda i detta avseende.

Värdefull synpunkt från Anonym (Endabarn), ja, utan anförvanter kan det bli så illa. Har man syskonbarn får man hoppas att de vid något tillfälle i alla fall, ger sig tillkänna. Kanske man har en god man som besöker boendet, eller helst, kunna bo kvar i sin egen bostad med hjälp, hemtjänst till exempel. Det är ju så de flesta vill ha det, kommunpolitiker och de äldre själva, många i alla fall.                                                                                                                                                                                      Inga angenöma framtidsutsikter, har man tur kanske något händer som avslutar det hela innan man blivit oförmögen att sköta sig själv. Om jag  fortfarande funkar mentalt vill jag ha med mig mina  böcker till boendet, hela mitt bibliotek, men jag misstänker starkt att det inte går.