Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Alla ni som skriver att ni inte gillar BARN; de växer ju och blir vuxna? Att välja bort familj handlar ju om något annat. Barn har man ju hela livet (förhoppningsvis...) det är ju så mycket mer än småbarnsåren.

Jag skrev att jag inte ångrade mig, men egentligen ville jag bara skjuta familjelivet på framtiden. Nu verkar det vara för sent och jag går sönder av sorg...

Ja, för mig är det en enorm sorg att vara barnlös :'(

Flera olika orsaker har gjort att jag medvetet valt bort barn, men trots att jag vet att det varit rätt beslut så det är det en enorm sorg som jag kämpar med i detta nu...

Nä precis. Kommer aldrig fram till ett beslut inom det här. Blir galen! Vill fast ändå inte. Får panik av tanken att förändra livet men vill inte gå miste om något.

39 och väldigt nöjd. Jag gillar inte barn överhuvudtaget, otrevliga små varelser. 

Jo, men det betyder inte att precis alla måste skaffa barn.

Det finns folk som helt enkelt inte orkar med barn eller tanken på att vara förälder ens. Jag är en av dem som heller aldrig uppskattat barn då de flesta av dem är väldigt energikrävande.
Har heller inget intresse eller längtan efter att ta hand om dem. Tycker det talar ganska tydligt för hur jag bör välja i livet.

Inte mig men däremot ifrågasatte du en annan kvinna härinne och hennes ogillande av barn. Då får du nog också räkna med att vi försvarar oss.

Det är egentligen inte så konstigt att finna barn tröttsamma och jobbiga. Många föräldrar känner så också.
Skillnaden är att de står ut med alla dåliga drag som barn måste uppfostras bort från eftersom de haft en barnlängtan från start. Något som barnfria saknar. 

Never ever att jag ens kommer komma att tänka på ouppfostrade, snoriga skitjobbiga ungar OM jag nu ens skulle bli 85.. //

Tvärtom i såfall så skulle jag  fira  att jag inte hade ngr jäkla jobbiga barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. jag börjar nästan gråta när jag tänker på barnbarnen som jag aldrig någonsin kommer få..HAHA ..skojar.

Nej vill man inte ha barn så har man väl ändå tänkt liiiite längre än näsan räcker och vet att man inte heller vill ha ngr jobbiga jäkla barn-barn heller eller barn-barns barn..ännu värre!

Det finns roligare saker i livet än barn..Dessutom är det så vanligt eller "normalt" och vem vill vara en tråkig "normal" människa egentligen..

Jag tror att många som skaffat barn däremot ångrar sig många ggr under dom första 15-25 åren av barnets liv.. Det ser man ju ständigt, föräldrar som inte orkar längre pga barnen, osv osv i all oändlighet.. Det slipper ju vi..och vi kan pusta ut. 😂 

Ja, det får vi verkligen :) de blir nog svårare med ensamhet för de som inte är vana vid det. Din partner kan dö, han kan lämna dig. DIna barn kan lämna dig. Det finns inga garantier för någon. Men en sak är säker. Det blir svårare för den som är van med att förlita sig på någon.  

Folk som är besatta av att skaffa ungar verkar ha en sak gemensamt och det är en stor skräck för att bli ensam. Jag tycker synd om folk som är så osjälvständiga och rädda för ensamhet att de i sin skräck trycker ut ungar till den här sjuka planeten. 

Alla ser inte ensamhet som något negativt eller farligt. Jag älskar att vara ensam. Jag älskar inte barn. Tvärtom, helt ärligt tål jag inte barn. Så att trycka ut ungar för att slippa bli ensam ett par år i livets slut vore särdeles korkat och oerhört egoistiskt. 

Killarna behöver bara ha in sin kuk i kvinnan sen får kvinnan göra allt. Bära i 9 mån och föda  hemska förlossningar och sen ra hand om dem. Stå ut med skrikande barn

Anonym, jag kan tyvärr inte citera dig så jag får svara så här.

Självklart var du inte tvingad att skaffa barn för att du själv var enda barnet. Men det glädjer mig att du har trivts så bra med familjelivet.

Jag tror och hoppas att mina syskonbarn och deras barn kommer att behålla en nära relation med mig även på ålderns höst. Men gör de inte det, så okej. Jag har aldrig förlitat mig på att någon annan ska ta hand om mig. I Sverige får de flesta hjälp av vårdpersonal när de är gamla, oavsett om de har barn eller inte.

Alla val vi gör i livet har risker. Visst, det fanns en teoretisk möjlighet att både jag och min skulle ta initiativ att skiljas, om någon plötsligt ändrade sig i barnfrågan. Men de flesta äktenskap tar ju faktiskt slut, av en eller annan anledning. Hade han lämnat mig för att skaffa barn med en annan kvinna, hade jag fortfarande inte velat ha barn. Och framför allt hade jag inte skaffat barn BARA för att behålla en karl. Då hade jag fått leva med någon annan, eller ensam. Hade funkat bra det med.

Lyckligtvis träffade vi så rätt i varandra och ångrar ingenting.