Hur påverkas ett barn av att bli bortlämnad?

Går det inte på nått sätt att farföräldrarna och flickvännen är hemma hos pappan med sonen? Så får sonen sova i sin egna säng.

Jag kan tycka att det är lite för mkt flängande runt för pojken.

Jobbar pappan bara nätter och varje natt eller jobbar han annorlunda din vecka så ni bara kunde byta vecka?

Barnvakterna är alltså farmor och farfar och nya tjejen, det kommer alltså vara endast dessa 3 fasta personer, då ser jag inte problemet. Eftersom sonen också kommer till den som ska ta hand om honom kl 19 och ska upp till dagis så tidigt  på morgonen, så kommer han ju mest att sova ändå, gissar att han måste lägga sig senast 19.30 om han ska upp så tidigt som 5.30 (30 min hemma och 30 min resväg till dagis på morgonen?)

Alltså blir det bara 2,5 h i veckan med farmor/farfar/bonus. Vad är problemet?

Lämnade som barn endast av fadern gör inget illa, men om man blir som jag har blivit behandlad så tar det på en kanske hela livet.

Jag hade föräldrar men de hade problem Och tillslut blev de tvungna att lämna mig som 14 åring så det fick mig att bli ledsen och förvirrad hela tonåren. Att först ha föräldrar och sedan inte ha några är kanske värre än att inte ha några från början.

Jag mådde dåligt psykiskt och när jag var glad så kanske var jag ledsen innerst inne. Och man har ingen att förlita sig på. Men jag börjar inse saker och försöker återställa vissa saker. Tror jag hamnade i trauma och inte av att jag själv tror det men för att andra sagt det. Jag var så ledsen att jag jag ensam från 16 års åldern till 18, när jag gick till skolan så hade jag inte vänner heller och jag gick till skolan för att gå hem ( som jag bodde ensam i) varje dag och varje helg var jag ensam och jag firade 18 års dagen ensam tomt hemma.

Det gick så långt att jag bara gick ut och tillbaks hem och brydde mig inte om jag dog men det var inget jag skulle göra mot mig själv. Brydde mig inte men ibland sker mirakel med tack och lov.

Hoppas ni förstår lite och kan behandla eran barn bättre.

Hur ofta jobbar han natt? Ett par nätter i veckan eller hela veckor? Är det hela veckor försvinner ju liksom vitsen med att han skall ha umgänge eftersom han ändå inte träffar barnet. Kanske kan ni ändra i umgänget för att barnet ska få ut sin umgängestid med sin pappa.

Han jobbar natt på heltid. Även den veckan han inte har honom

Jag förstår om det känns oroligt att sonen ska sova på olika platser den veckan som han är hos sin pappa även om han känner personerna och är bekväm m dem. Det blir ändå en avsaknad av en fast punkt.

Samtidigt är det toppen att pappan prioriterar tid med sin son och vem vet det kanske går jättebra. Kan ni inte försöka komma överens om att testa och sen utvärdera om ngn månad eller två? Då märker ni vad sonen känner, kan prata m dagis om hur det fungerar där o reda i hur han sover den veckan han är hos sin pappa.

Jag förstår absolut hur du tänker men det är värt att ge det en chans.

Jag tycker inte att man ska behandla en treåring på detta viset. Ett barn, precis som vi alla andra, vill ha EN fast punkt! Nu har han TVÅ pga föräldrarnas skilsmässa. Att sedan ytterligare slänga in lillkillen till olika personer på dennes VARDAG är otroligt olyckligt. Det är många treåringar som vaknar på nätterna och kryper upp till sina föräldrar...

Pojken är inte hemlös utan har en mamma som kan ställa upp. Det är ju enbart pappans dumma stolthet som ligger i vägen för en trygg uppväxtmiljö då pappan kan faktiskt umgås med sin son när han inte jobbar och den tiden han kan. Varför ska lillkillen drabbas av långa dagar på dagis och nätter hos olika personer?

Varför ska man krångla till det? Pojkens väl och ve går först. Kan inte pappan så kan mamman. Oavsett vems vecka det är.

Herregud, är jag den enda som håller med ts här tro?? Pojken är tre år. De ska ju nästan inte ens ha varananvecka. Och så ska den stackarn flängas runt o sova hos olika människor olika nätter. Visst, trygga människor han känner men det handlar inte om det. Klart att detta inte kommer funka i längden. Han kommer bli orolig av att inte veta vart han ska sova. Hur skulle ni vuxna palla det? Att ena veckan bo på ett ställe o nästa vet du att det kommer pendla mellan tre ställen fast du vet inte vilka dagar. Tänk er in i den lilla pojkens värld. Det kan givetvis även bli så att han inte påverkas alls, han kan bli en jättestark o trygg person i sig själv. Men hur ska detta gå i längden?? Ts, ta upp detta med någon. BVC el jag vet inte, men någon professionell. Sen får ni försöka hitta en lösning. Ni kan ju testa men vara väldigt uppmärksam på hur han mår. Tycker det hela låter väldigt stressande. KRAM

jag vet bara en vuxen som hade det så där när han var barn. Han har berättat hur han hade en liten väska packad och att när han vaknade på morgonen, visste han knappt var han skulle sova nästa gång: hos mamma, pappa eller farmor. Det var bra människor allihop men just detta blev inte så bra. Idag är personen 40 + men har hela livet strävat efter trygghet genom att samla på saker. Han har fyllt sitt hem med olika samlingar så till den grad att det gick ut över familjens ekonomi. Han förstod nog inte själv men nu i backspegeln kan han se att det har att göra med hans uppväxt.
Alla barn är inte likadana så klart, och det kan fungera bättre för någon annan. 
Jag tycker dock av det du berättar att det kan bli för rotlöst, speciellt som barnet är så litet. Jag tycker ni kan ta ett snack genom familjerätten så får pappan för dem, förklara upplägget. Risken är att det blir gungfly, om farmor eller flickvännen säger att "just nästa tisdag kan jag inte för då ska jag iväg på något", hur löser pappan det då? Om farmor blir sjuk? osv 

Jag förstår dig helt och hållet ts! Ska den lilla grabben flänga hit och dit för att pappa ska umgås med sonen i 2 tim per dag? Pappan kan ju träffa sin son varannan helg typ. Det bästa vore ju om du som mamma har hela vårdnaden, så att barnet har EN fast punkt. Tänk på barnets bästa!