Jag själv tycker mycket om och är väldigt öppen och samarbetsvillig med mina barns bonusmamma (vi kallar henne för det även om dom är skilda sen fyra år tillbaka). Men om mina barn kallade henne för mamma då skulle jag bli ledsen vilket jag även skulle berätta för barnen. Man jag skulle samtidigt ge dom tillåtelsen att välja själva men jag skulle inte vara sann varken mot dom eller mig själv om jag la lock på mina egna känslor. Sen får dom gärna SE henne som mamma, kalla henne för bonusmamma men namnet mamma är en så stor del av mig så det skulle vara tungt om det skulle hänt.
Läser att många här skriver av att biomamman inte har något att göra med vad som händer hemma hos pappan, ja ibland kan det vara så, men faktum är att ofta så behöver man samverka runt barnen även om dom är hos den andra föräldern, speciellt när de kommer upp mot tonåren. Ha hyfsat fungerande syn på saker och ting. Vi hade familjemöten med både bio och bonusföräldrar, för dom har alltid varit en stor del av våra barns liv. Hade dom valt att inte vara det så hade dom inte heller kunnat vara delaktiga på samma sätt och då fått acceptera att deras partner även väver in den delen i besluten. Här ser jag något som jag blir irriterad av i många trådar där nya partner både vill vara med och bestämma men inte vara delaktig, men det kommer jag till senare.
våra möten kunde handla om allt från läxläsning, aktiviteter, hur mycket får saker kosta, komma - hem - tider, sminkning, klädsel, semestrar, vad händer om barnen vill vara hos den andra föräldern på "fel vecka" o.s.v.
För mig personligen så var det väldigt bra att ha med barnens bonusmamma på dom här mötena för hon hade sällan några problem med mina barn, det låg mer på pappan att han gick i taket när barnen t.ex. måste hem till honom för att hämta gympakläder och då tyckte det var skönt att sova där med.
Men sen det här med att ha kakan och äta den! I många trådar läser jag om bonusmammor som inte vill vara en del av sina bonusbarns liv men samtidigt vara med och sätta gränser och regler. I min värld, och med mina kunskaper om psykologi med specialitet inriktning mot barn, så är det ingen ingen bra grund för långvarigt samspel. Människan behöver ha samspel för att kunna ta kritik. Under åren tränar vi på att kunna ta kritik utan att ha den där genuina kontakten med den andra människan, men inte ens på en arbetsplats så mår du bra om en chef endast har nära kontakt med dig när den ska dela ut kritik, då väljer du ofta att sluta. Men i hemmet, där ska du vara trygg och det spelar ingen roll med vem det är som bor under det taket, du behöver veta att den personen vill dig väl i grunden, sen kan man fostra.
Därför blir jag nästan mer uppretad när jag läser alla svaren och inte direkt av TS. Jag kan t.ex. läsa där någon skriver "kan du prova att göra något roligt med barnet" och andra svarar " varför ska hon behöva göra det, det är pappans jobb" Råd som den sista är rent förödande om trådens TS verkligen vill skapa en fungerande relation på sikt, vill hon inte det så kommer det med sannolikhet sluta med att umgänget med pappan sakta suddas ut när barnen blir äldre och börjar välja själva.
Och ansvaret på att det ska fungera hänger endast på bonusmamman. Det är bara hon som kan välja själv hur hon vill att förhållandet ska vara mellan henne själv och barnet. I pappas ansvar ligger att göra allt han kan för att underlätta för alla parter, men om bonusmamman inte VILL ha en fungerande relation då är det dödsdömt måste jag tyvärr säga och tyvärr vaknar många pappor för sent och då är det barnen som är borta.
Så summa sumarum, jag blir oftast mer irriterad på svaren än TS
