eagle87 skrev 2016-06-06 17:27:01 följande:
Såååå nervös inför rul imorn.. De absolut viktigast är såklart frisk bebis men önskar såååå gärna en pojke
Jag var också supernervös! Mest för om det skulle se bra ut, men även för könet. Hoppades ju också mycket på pojke, då det inte finns några söner i familjen. Trodde att det skulle kännas väldigt jobbigt om det var en tjej. Men så blev det inte alls. Först och främst var jag så nipprig över alla andra saker de mätte att jag knappt kom ihåg att fråga om könet. När hon sedan sa "lilla syster" så kände jag mest "jaha det var ju synd, men det visste jag ju egentligen hela tiden. Haha, det blir aldrig några pojkar i denna släkt". Så följde någon vecka så jag kände mig ganska neutral ang könet. Inte överlycklig, men absolut inte ledsen eller besviken heller. Och därefter, när jag hunnit ställ om, så skulle jag aldrig i livet kunna tänka mig en pojke (så hoppas verkligen de inte såg fel!!!). Jag vill bara ha min flicka ? Kommer inte ens ihåg varför jag ville ha en pojk från början? Jätte konstigt ;) Trodde även jag alltid skulle vara avundsjuk på de som får pojkar.. men nej, inte det minsta. Snarare att jag tycker synd om den som inte får en flicka :)
Det är väl just det, att i de allra flesta fall, så anpassar sig känslorna till att vilja ha det man får. Klart det finns undantag, där det är svårare att acceptera ett visst kön. Men i normalfallet så blir nog de flesta överlyckliga så snart man hunnit vänja sig.