Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Åh vad stort att få se den lilla! Härligt att allt rullar på :)

Jag håller helt med dig om vardagsfiranden, det gör vardagen så mycket trevligare :) i Helgen har vi firat att vi nu står i kö till ivf, fick cellprovsvar i fredags där det stod att allt var normalt. Hann såklart innan jag öppnade brevet tänka massa tankar om att det inte skulle vara så, att det skulle stå att jag hade cancer. Dumma jag, tvivlar på att de skriver sånt i brev.

Så nu är det ca 3 månaders väntan till första mötet, känns bra att vi är på gång. Väljer att ta en dag i taget och inte glömma bort att det är okej att leva under tiden. Kram!

Har nyss börjat läsa den här tråden och känner precis igen mig i det du skriver. Det går väldigt mkt upp och ned i vad man tänker och känner. Har ett stort kontrollbehov men försöker komma till ro med att släppa på kontrollen och acceptera att jag inte kan styra allt. Tog ut hormonspiral nyligen och har innan dess inte haft mens på sex år. Faktumet att jag inte har någon koll på min cykel har nog varit mest stressande. Idag gjorde jag dock ett vul och läkaren konstaterade att jag snart har ägglossning så nu känns det betydligt lugnare. =) Jag är i alla fall lite med på banan. Bara att mysa på nu, vore kul men också ironiskt om det blev något på bröllopsnatten om några dagar. Vi är långt ifrån traditionalister men jag erkänner att det känns lite kul att jag faktiskt kommer kunna ha "produktivt sex" när vi gifter oss. Är ju inte jättestor sannolikhet för att pricka in den fertila perioden men det verkar vi alltså ha gjort.

Nu kom jag ikapp tråden! Jättegrattis ellinoras!

Är bara på första försöket men ser helt klart en risk att det kan bli en besatthet... Försöker ta till mig era kloka råd och inser att jag har tänkt liknande själv, jag behövde bara bli lite mer medveten. Är extremt pessimistisk av mig men skall försöka vara lite mer lagom hoppfull. Som ni skriver, besviken blir man ju oavsett, så mkt bättre om man då har fått må bra en stund hellre än att oroa sig konstant. Det betyder ju inte att man är naiv för det. =)

Tack :) 

Verkligen alla jag känner har blivit åtminstone lite besatta, men det viktiga är väl att inte blir för besatt. Ta det lugnt! För de allra flesta händer det ju förr eller senare. Ibland händer det på en gång, ibland tar det tid, ibland får man gå till fertilitetskliniken. Men sen plötsligt...

Dessutom, att vara gravid kan ju vara ganska jobbigt (även om det är väldigt fint också), så passa på att njuta av den här tiden! 

Åh, de där cancer och katastroftankarna! Jag känner så väl igen mig i dem. Men så skönt att allt var som det skulle. Och härligt att ni har firat :) 

Förstår verkligen att det känns skönt när det liksom händer något. 3 månader är ju både en kort och lång tid. Kort om man ser till att leva och ha det bra under tiden, lång om man går och kollar i kalendern alltför ofta. Men du låter lugn, så jag tror att det blir bra. Känner du dig lite otålig så kanske du kan försöka se den här tiden som en semester från barnprojektet? Ibland tycker jag själv att 6 månader är så lång tid, och att jag knappt orkar vänta så länge på att vår lilla ska födas eftersom jag så gärna vill träffa hen! Men sen passar jag på att slappa och titta på tv i sängen och ha sovmorgon och annat som jag kanske inte kommer att kunna göra sen, och då känns det liksom roligt igen, som att jag får passa på. Jag förstår att ni gärna vill komma igång med ivf:en, men det kan ju vara jobbigt att hålla på med det också, så jag tänker att du kanske både kan se fram emot det och njuta av tiden innan? Sen blir det ju ivf och graviditet och barn (det blir det ju till sist!), och hur underbart det än blir så kommer det också att innebära en del begränsningar. Ja, du förstår vad jag menar.

Ja du är så klok :) ska verkligen försöka att ladda upp med energi de här månaderna för det tror jag kommer behövas. Är ju både förväntasfull och nervös och rädd och ja allt på samma gång :) tänk att det "bara" är ett halvår kvar för dig, så spännande. Förstår att det kan kännas som en evighet men det låter som att du ändå har hittat en bra balans. Trevlig fortsättning på söndagen! Kram

Nu var det länge sen jag skrev, har inte varit på fl alls på sista tiden. Tror att det har att göra med att jag börjat känna mig så lugn och inte orolig :) Ibland känner jag mig lite otålig, men försöker njuta av den här tiden med. Och det går bra! Tänk vad mycket vi inte kommer att kunna göra sen. Förstår att det är mycket känslor inför en ivf, det är ju lite omständigt och inte säkert att det blir en graviditet. Men samtidigt är det väl ganska stor chans att det blir? Jag antar också att ni kanske har bättre chans än genomsnittet tack vare att ni inte är äldre? Ja, berätta om du vill!

Jag har läst lite här och var i tråden idag och det står så mycket bra saker! Inte bara vad det gäller att vänta på att bli gravid, utan livet i helhet. Att göra det bästa av situationen man är i, och vara tacksam för det man har, inte bara fokusera framåt. Om jag har ett nyårslöfte i år, eller en nyårsintention, så blir det att påminna mig själv om detta. Jag hoppas att du mår bra, och har fina helger!

Alltså, nu har jag läst lite mer i tråden. Och vad jag har oroat mig!! Alltid är det ett men och ett kanske och ett man vet aldrig. Det är alltid en reservation för att allt kan gå dåligt! Nu, i mitten av graviditeten och efter RUL så kommer jag ibland på mig själv att tänka att det kanske, trots allt, kommer att gå bra, och att jag känner någon tillförsikt. Men samtidigt som jag tänker det så tänker jag också på sena missfall, plötslig spädbarnsdöd och mystiska sjukdomar. Men i vår tid, i det här samhället, blir ju de flesta som vill, förr eller senare, gravida, och de flesta graviditeter leder till barn och de flesta barn lever till vuxen ålder. Och ändå går jag och dras med dessa reservationer. Jag är jätteglad, men jag vågar liksom inte vara bara glad. Eller jag tillåter mig inte, jag har katastrofberedskap, alltid åtminstone lite grann. Kanske en till nyårsintention, att försöka släppa lite på katastroftankarna...

Kul att höra från dig :) tror också jag ska läsa igenom tråden för lite pepp så här i vintermörkret :) Härligt att höra att allt går bra för dig trots en del oro. Den är nog svår att undvika men det låter bra att du försöker resonera med den iaf :) och att du kan njuta av graviditeten också.

Här går det i vågor, ibland känns det hoppfullt ibland hopplöst. Men jag är otroligt tacksam att det finns hjälp att få. Tänker att jag får försöka ta ett steg i taget. Försöker intala mig själv att jag inte är naivdum när jag väljer att tro på att det kommer att gå. Nytt år, nya möjligheter!

Inte är det naivdumt heller! Som jag har förstått det så får två av tre barn på de där tre ivf-behandlingarna, och det är ju inte dåliga odds. Dessutom så har ni ju faktiskt tiden på er sida, även om det kanske inte alltid känns så (alla över 20 verkar ju känna sig "för gamla" ibland). Samtidigt förstår jag ju så klart att det måste vara otroligt jobbigt att vänta och inte veta hur det ska gå. Jag var ju så ledsen, besviken och uppgiven varje gång jag fick mens, så jag föreställer mig att det kan vara den hopplösheten plus lite till. Jag hoppas verkligen att det är er tur nu under våren, tänk om du kunde få vara gravid när ni gifter er :) Utan att må illa så klart!

Nån gång skrev du att allt det jobbiga och all väntan kanske inte spelar någon roll när man väl får sitt barn, visst var det någon på ivf-podden som hade sagt så? Och att man då inte vill att det skulle ha gått fortare för då hade det inte varit just det barnet? Kanske är det så att ni måste vänta lite extra för att ert egna alldeles underbart världsbästa barn ska komma fram till er.