Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Åh, jag hoppas verkligen att det går bra idag, och att ni får träffa en läkare ni trivs med. Hoppas hoppas och håller tummarna :) Jag tänker att antingen är det något konkret, och då är det bra, för då kan ni få hjälp med det. Eller så är det ingenting, och då är det också bra, för då kommer det att hända av sig självt om ett tag. Hur som kan det ju vara skönt att veta. 

Det är väl både bra och dåligt med mig. Graviditeten verkar fortsätta, och det är jag så klart väldigt glad för. Tycker att det är fantastiskt :) Men jag mår illa hela tiden, och det är ju ganska jobbigt. Sen oroar jag mig för missfall så klart, och ibland är jag sådär dum att jag sitter och googlar på missfallssymptom och läser skräckhistorier om allt som kan gå fel. Jag borde verkligen inte göra det. Kan vi bestämma att jag slutar med det från och med nu? Ja, det gör vi. 

Jag tänker ibland "bara de första 12 veckorna har gått" eller "bara jag får se fostret på ultraljud", och att jag skulle sluta oroa mig sen. Men så är det ju inte! Det finns alltid anledning att oroa sig. Alltid. Så nu tänker jag att det mer handlar om att, jag vet inte, kunna vara ok med att livet är osäkert och att man inte har kontroll. Jag tror att du vet ungefär vad jag försöker säga. 

Sen vill jag ha en rapport om hur det gick idag! 

Haha, tycker det låter som en bra idé att sluta googla såna saker :) men va skönt att höra att graviditeten går bra trots illamående. Förhoppningsvis försvinner illamåendet om några veckor. Förstår precis vad du menar med oron och att inte ha kontroll.

Nu har vi precis varit på vårt första besök och anledningen till att det inte har gått är nog en kombination av att jag bara har en äggledare, mannen hade små avikelser på sina simmare och att det är mycket som ska klaffa för att bli gravid. Så ivf blir vägen för oss om det inte gått innan dess. Måste vänta på cellprovsvar innan vi får skicka remiss till ivf så det hela kommer nog ta ca 5 månader innan vårt första ivf besök. Såklart jobbigt att behöva vänta så länge men vi har börjat fundera på adoption också och då ska man helst ha varit gift i några år så väntan blir det iaf. Får försöka hemma så gott det går innan dess, men nu har vi en plan iaf :) massa kramar och tack för allt stöd!

Men åh så skönt att få veta hur det ligger till, och skönt att ha en plan. 5 månader är så klart ett tag, men det är ändå inte så förskräckligt länge. Särskilt inte med tanke på att ni faktiskt har tiden på er sida (även om det inte alltid känns så). Förstår jag det rätt att det skulle kunna hända att ni blir gravida själva, men att det är mindre chans? Det är ju en ganska bra situation, att ni har en plan framåt med ivf eller kanske adoption. Kanske gör det det lättare att slappna av i stunden och inte tänka så mycket på det? Och skulle det hända av sig självt inom de här månaderna är ju det en fin bonus :) Nu är det inte meningen att vara överdrivet positiv, jag vet ju att det är jobbigt att vänta. Men jag tycker ändå att det låter skönt att veta och att ha något att förhålla sig till. 

Och, haha, du har rätt i att det låter som en bra idé att inte googla skräckhistorier :) Vad himla knäpp man kan vara! Varför plåga sig liksom? Jag har verkligen slutat med det nu. Är det inte det här vi kommer tillbaka till hela tiden? Typ hur man kan hålla sig någorlunda lugn och må bra i den här barnskaffarsnurren. 

Jag har de senaste veckorna blivit väldigt gasig och svullen i magen. Så magen står ut, och allt som sitter åt mår jag ännu mer illa av. Jag har gått runt med uppknäppta byxor eller nedhasade tights under långa tröjor. En vän föreslog att jag bara kunde skaffa ett par mammabyxor, men det vågade jag liksom inte, dels för att det på något vis kändes fånigt när det inte är en riktig bebismage, och dels för att det kändes som att utmana ödet att hålla på att köpa mammakläder "för tidigt". Men sen insåg jag hur fånigt det är, och så har jag beställt ett par mjukisbyxor med plats för pruttmagen (inte bara bebisar som behöver plats!). Och de kommer säkert vara fantastiska varenda gång jag är svullen i magen, vilket jag ju är ibland. Jag känner liksom att det är skönt när jag kan sluta vara knäpp, och göra bara det jag mår bra av...

massa kramar och tack till dig också! den här tråden är så värd

Du har förstått mig precis rätt, är precis så jag känner. Som att jag bara kan andas ut nu och låta det bli som det blir, med eller utan hjälp, ett biologiskt barn eller ett adopterat, det spelar ingen roll. På något sätt så släppte en massa spänningar redan för några veckor sedan när jag slutade att stressa mot att bli gravid så snabbt som möjligt, liksom för att slippa erkänna för mig själv att jag är ofrivilligt barnlös. Nu när jag accepterat att det här är mitt liv så känns det mycket bättre, jag kan ändå finna något fint i att längta så mycket efter något så vackert som ett gemensamt barn tillsammans med min man. Klart att det är jobbigt också, men även det har fört oss närmare varandra. Nu kanske en del av detta lugn också beror på att jag är mitt uppe i ägglossning (vilket på något konstigt sätt gör mig lugn) men jag njuter av det så länge det varar :)

För visst är det svårt att hålla sig lugn, jag tror att det är lätt att tänka att "bara jag blir gravid så kommer jag bli lugn igen", men så är det ju inte såklart, då slår ju en annan typ av oro in. Men jag tror vi kommer klara oss genom det också :) Jag tror att man alltid kommer att känna oro, det gäller nog bara att hitta ett sätt att hantera den och hitta någon bra distans till den. 

Tycker absolut att du ska köpa kläder som du känner dig bekväm i, kan omöjligt göra skada :) Tror det är en försvarsmekanism det där med att inte förbereda för mycket, inte hoppas för mycket. Men jag tror också att det inte går att låta bli att hoppas och drömma sig framåt i tiden. Och jag kan tycka att det är helt okej, om vi nu tillåter oss själva att oroa oss så mycket så måste vi ju också tillåta oss själva att hoppas och drömma också :)

Älskar denna tråd :)

Jag är så glad för din skull! Det låter verkligen skönt att du känner så. Jag tror verkligen att det där med acceptans, att acceptera sakerna som de är, är bland det viktigaste man kan göra för att få sinnesro. 

Jag har de senaste dagarna haft småblödningar och är nu jätteorolig och ledsen för att det kanske är missfall på gång. Jag känner mig helt i motsats till acceptans, jag googlar och googlar för att få veta, som att försöka få kontroll över något jag inte har kontroll över. Nu när jag skriver här så der jag ju att det får mig bara att må dåligt. Vänta och se, och acceptera osäkerheten. Det är ju det enda vi kan göra nu. Men det gör så ont alltihopa. 

Det här tycker jag var så fint skrivet, jag ska försöka tillåta mig att inte räkna med det värsta: Och jag kan tycka att det är helt okej, om vi nu tillåter oss själva att oroa oss så mycket så måste vi ju också tillåta oss själva att hoppas och drömma också :). 

Förstår att du är orolig, känner igen mig själv i situationen du beskriver. Jag tror att allt googlande har att göra med att vi verkligen vill känna att vi har lite kontroll över situationen. För det är ju så svårt att acceptera att vi i stort sätt inte har någon kontroll . Har ni funderat på att göra tidigt ul om någon vecka, en del blir lugnare av det, andra inte. Det är ju så personligt, du får känna efter vad som är rätt för dig. Hoppas du får njuta lite av helgen. Kram!

Vet du, jag har funderat på det. Och på sätt och vis skulle jag nog tycka att det vore skönt. Men samtidigt så är det här en osäker tid. Och jag känner lite att kanske är det bara att försöka få lite kontroll som vore anledningen att göra ett ul. Och ja, kanske skulle det kännas bättre ett tag. Men samtidigt så kan jag ju göra ett nu i vecka 8, och ändå få ett missfall en timme senare. Så är det ju. Som vi har pratat om förut, det blir ju som det blir oavsett hur mycket man testar och kollar. Så just nu känner jag nog att jag snarare ska försöka acceptera att det är så här svårt och osäkert. Jag har ju faktiskt ingen kontroll över det här, och jag kan inte ha det heller. 

Och då kanske det bästa är att försöka rikta sitt fokus åt ett annat håll, som vi också har pratat om förut. Så jag försöker koncentrera mig på jobbet och när jag är ledig så sträckläser jag deckare. (Just nu läser jag Håkan Nessers om kommisarie Barbarotti, rekomenderas!) Det är bra när det är spännande för då kan jag lite glömma bort att jag mår illa...

Det positiva med att göra ett ul vore förstås att om det redan har blivit ett missfall så är det kanske mindre smärtsamt ju tidigare man får veta det. Men det är också att jag är trött och mår illa mest hela tiden så då känns det så himla jobbigt att åka iväg extra för ett ul. På sätt och vis är det kanske bra för mig att må så pass illa, för då orkar jag oftast inte oroa mig så mycket som jag vanligen skulle ha gjort. 

Hur är det med dig? Har du kvar ditt äl-lugn? Det är lustigt det där, jag kände också så väl av det där äl-lugnet. Som att äl-perioden är den bästa på månaden, lugn, glad och med vissa förhoppningar om att något kan hända. 

Du skriver så kloka ord :) jag vet ju själv hur svårt det kan vara att lyssna på sina egna kloka ord och ibland är det nog nyttigt att bara bli lite smågalen :) bara man inte glömmer bort sitt kloka jag också. det är ju som du skriver, hur mycket man än kontrollerar att allt är bra så finns det ju inga garantier att det kommer fortsätta så. Men jag tror att det är viktigt att när man kommer på sig själv i värsta-scenariot-tankarna att påminna sig själv att det faktiskt är större sannolikhet att det kommer att gå bra.

Jobbigt med illamående men samtidigt så är det ju ett tydligt tecken på att allt är som det ska. Sen brukar illamåendet försvinna efter ett tag för dem flesta som tur är :)

Själv är jag faktiskt fortfarande rätt lugn. Stressar inte längre mot plusset utan tänker lite mer långsiktigt, att det kommer gå men det behöver nödvändigtvis inte vara just denna gång. Ibland är det svårare att känna så för jag vill ju fortfarande så mycket men tänker att den extra tiden det tar kommer betyda mindre när den väl är där.

Och tack så mycket för boktipset, deckare är en av mina favorit-genrer!

Haha, tänk att det alltid är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra! Och så när det gäller en själv så kan man vara helt hopplös. 

Jag tycker verkligen om det här med att tänka långsiktigt. Allt blir så mycket, liksom, rimligare då. Bakslagen bara en del av processen. Det funkar i alla möjliga situationer, att tänka att man arbetar mot det långsiktiga och struntar i de små bakslagen på vägen :) Nu när jag skriver inser jag att det gäller en jobbig jobb-situation jag är i nu också...Och i längden kommer väl det här illamåendet som är så jobbigt nu, inte heller spela någon roll. Jag tror att det också hänger ihop med att känna det där lugnet, att se saker i lite större perspektiv. 

Jag känner mig rätt lugn också, ibland tänker jag lite på hur hemskt det skulle vara om något går fel, och vad svårt att behöva börja om (men det behöver jag ju inte säga till dig), men oftast så kan jag ta det lugnt. 

Jag hoppas att det fortfarande är bra med dig!