Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Jag tycker så mycket om när du skriver att man får acceptera att bli besviken. Så klart går det inte att inte hoppas och sen bli besviken. Men ok, det får väl vara så. Jag antar att det är acceptansen som är nyckeln, att man inte kan planera allt, att det inte blir som man tänker sig.

Fint iaf att vi kan vänta tillsammans! Jag tror att 14de-15de är min bim-dag. Jag satsar på jobb,träna och måla hemma fram tills dess :) Du verkar lugnare, men jag känner liksom att jag måste hålla mig sysselsatt för att inte tänka på det för mycket.

Ja eller hur, tror också att det är viktigt att acceptera sin situation, jag menar, jag väljer ju ändå att försöka det här och mer än så kan jag inte påverka. Innan var det iaf för mig en stress i att försöka leva som vanligt, för det är det jag hör alla säga. Och jag förstår vad de menar, men samtidigt är det här inte som vanligt för mig eller iaf inte som det var innan, och hur skulle det kunna vara det? Att skaffa barn är en livsändrande händelse och för mig är även att försöka skaffa barn det.

Ja, vad härligt att vi har bim samma vecka, tror jag har min den 18e typ. Låter bra att ha saker att sysselsätta sig med, jag försöker också planera in en del roliga saker så allt inte bara handlar om att vänta. Jag har väl egentligen inte jättehöga förhoppningar även om jag såklart hoppas, men det känns rätt okej ändå. Väntar ju även in mitt läkarbesök i slutet av september.

Jag känner precis likadant! Det är skönt att låta det ta plats (lite lagom) och inte behöva försöka vara som vanligt. Denna månad har jag nog inte heller så höga förhoppningar, även om jag så klart hoppas. Det är lättare när jag inte tänker så mycket på det, tvingar mig att inte planera hur det skulle bli tidsmässigt om jag skulle vara gravid nu. Och jag tänker inte göra några himla tester denna gång. Tror jag, så känns det nu iaf.

Förstår att det kan bli mindre fokus på bim när du även har läkarbesök snart. Det låter skönt :)

Plötsligt har jag skyhöga förhoppningar och tycker att tiden sniglar sig fram. Svårt att koncentrera mig på jobbet. Fyra dagar kvar. Hittar "tecken" överallt, trots att jag vet att det är för tidigt. Jag är helt ocool.

Ja visst är det svårt att hålla sig lugn dagarna innan bim, det verkar nästan inte spela roll hur lugn man varit innan. Jag kan komma på mig själv med att undermedvetet försöka att tvinga fram symptom för att jag så gärna vill att det ska ha gått. Nu när jag vet att min hjärna håller på så så försöker jag verkligen att ha lite distans till mina symptom eftersom jag haft de så många gånger och ändå inte varit gravid.

Samtidigt kan jag tycka det är okej att vara lite ocool också, det kan ju faktiskt vara en stress i sig att försöka vara cool hela tiden. För mig hjälper det en hel del att jag har bestämt mig för att det kommer att bli bra tillslut, då kan jag på något sätt lägga bort stressen över att det måste gå precis den här gången. Ibland dyker såklart den där stressen upp igen, men det är en klar förbättring mot innan då jag i stort sätt konstant kände den stressen.

Håller tummarna för dig och hoppas att du hittar ett sätt att må bra de här dagarna, oavsett vad det innebär :)

Måste föresten bara säga att det är fantastiskt att ha dig här, att kunna vädra min tankar och få nya perspektiv och tips från dig. Så skönt att veta att någon "lyssnar" till min text och så skönt att få lyssna till någon annans tankar :)

Vet du, det tycker jag med! Det är så fint att vi har följts åt under en längre tid också tycker jag. Och jag älskar att du säger att man får acceptera sin ocoolhet :) Jag håller med, hur skulle en kunna vara obrydd dessa dagar innan bim. Jag förstår det som att du också har blivit lite ocool? 

Jag befinner mig just nu i en lite märklig situation. I morse när jag vaknade så tänkte jag att jag tar ett test "bara för att ha det gjort". Jag vet sedan tidigare att jag ibland har lugnat ner mig lite efter att ha tagit ett test. När jag precis hade gjort det så kom det lite blod också, och så tänkte jag så klart att det var ju typiskt. MEN sen när jag tittade på testet så såg jag att det var svagt svagt positivt. Det var så svagt att min sambo tyckte att det inte räknades. Men jag som har studerat många test noga vet ju hur blanka de brukar vara och att det här faktiskt var en skillnad. Så nu vet jag inte om det här är ett av de 0,5% av testerna som det är fel på, om det är ett tidigt missfall, eller om jag är gravid och blöder lite ändå. Och jag vet också att det enda vi kan göra nu är att vänta och se. Men jag hoppas så mycket och jag är helt extremt ocool. En del av mig är också så himla glad, och en annan del tror inte att det är något. På sätt och vis kanske det är dumt att testa så tidigt när det nu är så vanligt med tidiga missfall. Men, ja, nu har jag ju gjort det. Och så sitter jag är och är så väldigt uppspelt att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Och så är jag jätterädd att bli så besviken som vanligt. 

Wow, spännande tider! Men förstår att det måste kännas sjukt jobbigt att vänta nu. Jag tror inte det är fel på testet, däremot är det ju svårare att veta om det är ett tidigt missfall eller inte, men jag hoppas såklart att det bara är tidiga normala graviditetsblödningar som jag hört att man kan ha. Och skulle det vara missfall så vet ni ju nu iaf att ni kan bli gravida tillsammans, vilket iofs kan kännas som en klen tröst om det skulle vara så men alltid nåt. Håller alla tummar jag har för dig!

Jag har börjat känna efter som vanligt den här tiden men väljer aktivt att inte tolka så mycket av det jag känner eftersom jag vet att jag blir så här varje månad, nu känner jag mer att det är som det är, antingen kommer mensen eller så är jag gravid, vad jag än känner eller inte känner.

Du får hålla mig uppdaterad :)  Kram

Precis, det där tycker jag är så viktigt att komma ihåg: Att det är som det är oavsett hur mycket man känner efter, hittar symptom och kollar i kalendern. Det påverkar liksom inte om man lyckas identifiera ett tecken eller inte. Samtidigt så tycker jag om tanken att det är okej att vara lite besatt. Samtidigt som det, som med allt annat, gäller att hitta någon balans i det. 

I morse var jag så uppspelt, glad och orolig så att jag blev alldeles yr. Nu har jag lugnat mig lite. Tack för tummarna :) Precis som vanligt är det väl bara att hålla sig lugn och låta allt ta sin tid. Det går ju ändå inte att påverka. Men jag hoppas så klart och jag vet att jag kommer att bli väldigt besviken om det inte är något. 

Vi satsar på en lugn helg så får vi se vad som händer sen :) Kram

Hej!

Hoppas ni fick till en någorlunda lugn och skön helg trots alla känslor. Ville egentligen bara höra hur det är med dig? Kram