Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

Hej! Så trevligt :) Jo, det blev en lugn och skön helg. På något vis kände vi nog båda att "det är som det är", så det gjorde det ok att vänta. Men sen ringde jag en barnmorskemottagning nu på morgonen och fick komma dit på en återbudstid (det är så skönt när det går snabbt!). Barnmorskan trodde att jag är gravid, men sa också att det bara är att vänta och se. Och hon var himla bra tyckte jag, hon pratade just om att det bästa är att bara ta det lugnt, "inte krångla till det", inte googla en massa, och att det oftast går bra och om det inte gör det första gången så gör det det sen. Såå, jag är väldigt glad men också helt omtumlad och förvirrad. Mest glad så klart. Och så klart orolig för att det är eller blir ett missfall, men ändå inte allt för mycket. Det är också som du sa, att det känns bra att se att jag och min sambo kan bli gravida tillsammans, oavsett hur det slutar denna gång. 

Hur har du haft det? Jag vet att både bim och utredningsmöte börjar närma sig :) 

Åh låter ju verkligen positivt, va kul att höra :) tänkte du ta nåt mer test senare i veckan? Skönt också att du fick träffa en barnmorska så snabbt, skönt att prata med nån med erfarenhet :)

Själv har jag fått spottings idag så nu är det bara att vänta in mensen. Har en myskväll med sambon så det känns ändå okej, vi har ju varandra iaf. Och så hoppas vi på svar om två veckor på utredningen.

Håller tummarna för dig!

Tack :) Jo, jag testade fredag-lördag-söndag och tyckte att det blev lite starkare. Men det är ju ändå inte så tydlig skillnad, så jag ska vänta lite innan jag testar igen. Ska försöka hålla mig till på fredag men det kanske blir redan imorgon. Men med tanke på att det inte spelar någon roll hur mycket jag testar eller inte, så kan jag väl lika gärna vänta.

Jag tänkte också på det här du sa om att du trodde att all väntan inte skulla spela någon roll när man väl blir gravid. Och jag kunde inte riktigt relatera till den tanken, eftersom jag har så svårt för väntan. Men nu när jag faktiskt tror att jag är gravid så känner jag precis så, att allt som varit jobbigt är som bortblåst, och att det inte spelade någon roll. Och på något vis så gör det att jag inte oroar mig så mycket för missfall, jag kan tänka att går det inte nu så går det en annan gång. Jag hoppas att du kan känna så också, att ni kommer att hitta fram till slut. Barnmorskan som jag träffade igår pratade en del om det där, att både att försöka bli gravid och att vara det på många sätt kan vara en så pass orolig tid, men att man mår så mycket bättre av att hitta ett lugn i det. Att bara vara i allt det där, och ja, låta det vara som det är.

Tråkigt med spottings, men ändå roligt att du ska få höra om utredningen snart. Jag är säker på att du inte är dödssjuk :)

Dessutom, de två par jag känner som har genomgått en utredning har båda kunnat få hjälp och blivit gravida. Det är ju förstås bara två, men jag tycker ändå att det känns hoppfullt!

Men då vågar jag nog mig på ett stort grattis! Verkar dessutom som att du har en mycket klok barnmorska :)

Tack för allt ditt stöd, vissa dagar är svårare än andra och såhär i menstider är det svårt att se det positivt. Jag brukar tillåta mig själv några deppdagar men vill ju inte fastna där så viktigt att komma ihåg det som är bra också. Och även om det är lite svårare att tro på att allt kommer att ordna sig tillslut på nåt sätt dessa dagar så väljer jag att tro det.

Det är klart att det kommer ordna sig!! Du är ju värsta fina och kloka personen :) Då ordnar det sig alltid, för du kommer se till att det ordnar sig. Sen tror jag verkligen inte att det är någon idé att försöka vara glad när man får mens, man blir ju så klart jättebesviken! Men som du säger, så är det väl klokt att försöka begränsa depp-tiden.

Tack förresten :) Jag börjar också tro att det faktiskt är något. Och barnmorskan jag träffade var verkligen guld, så där hade jag tur. Samtidigt som jag är väldigt glad, är det också mycket samma känsla som förut: då hoppades jag bli gravid, nu hoppas jag att det stannar kvar. Kanske känns det lugnare om några veckor, jag vet inte. Vi har iaf en plan om det blir missfall, vi ska ha en ordentlig utekväll. Det är lite knäppt kanske, men på något vis känns det bättre att ha en plan....

Det låter inte alls knäppt, jag är precis likadan! Har alltid varit så. Alltid en plan redo om saker inte går som jag tänkt. Bara så jag vet att jag iaf har något att falla tillbaka på. Jag tror det är oundvikligt att oroa sig, min syrra sa en gång att oro och värdet kräver den andra, och det ligger ju något i det; ju mer värdefullt desto mer oro. Tror det är något man får lära sig att leva med, kan tänka mig att oron inte direkt blir mindre när vi står där med våra barn :) Gäller väl att skaffa sig nån slags distans till det hela.

Tack så mycket för dina fina ord, kom nästan en tår :) Känns mycket bättre idag trots att mensen satte igång på riktigt igår. Nu blickar jag framåt mot utredningen. Fick en liten uppenbarelse idag: Jag har gått och oroat mig lite över att våra problem ska vara mitt fel och jag tror sambon har gått i samma tankar (att det ska vara hans fel alltså). Paradoxalt nog så har jag hela tiden tänkt att om det är hans spermier som ligger bakom det hela så skulle jag aldrig tycka att det var hans fel. Och nu kom jag på vad det är jag har hakat upp mig på. För det kanske är mitt "fel" att min sambo inte kan bli gravid men det är däremot inte mitt "fel" att VI inte kan bli gravida och precis lika är det ju om det är hans "fel". Och eftersom jag inte skulle kunna tänka mig att bli gravid med någon annan så är det alltså ingens fel. Vet inte om du fattar mina lite virriga tankar, men känns iaf skönt att jag har släppt skammen om du förstår vad jag menar :)

Kramar! Jag håller alla tummar jag har att er lilla ska stanna kvar (vilket ju ändå är det mest troliga) :)

Jag förstår precis! Jag har tidigare också kännt mig lite "skyldig" gentemot min sambo, ifall det är mitt "fel" att vi  inte blivit gravida. Men då sa han precis som du säger nu, att det här är något VI gör GEMENSAMT, och att TILLSAMMANS är den enda konstellationen han vill ha barn i. Och så är det ju! Det är ju inte så att man bara vill ha barn med vem som helst, det är ju det gemensamma med den man älskar som gör det så fint. Och det kan liksom inte vara någons fel, det bara är som det är ju. 

Apropå oro, jag vet, jag tänkte på det häromdagen. Först oro för att inte bli gravid, sen för missfall, sen för allt som kan hända ett litet barn. För att inte tala om allt som kan hända ett större barn...Och då kände jag att jag ORKAR INTE oroa mig så mycket. Och så kände jag också att jag inte har någon lust att tänka att jag inte ska vara "för glad" för graviditeten eftersom det är så vanligt med missfall. Jag är ju glad, och då kan jag väl få vara det bara. Blir det missfall blir jag ju ledsen oavsett om jag var glad innan eller försökte låta bli. 

Jag hoppas att du har en skön helg! Och så önskar jag dig lycka till på utredningsmötet. Håller tummarna för att ni får träffa en bra läkare och att det är något lättfixat. Du får höra av dig sen och berätta hur det gick och vad de sa. Kram

Halloj, hur är det? Visst är det dags för utredningsmöte imorgon? 

Ja imorgon är det dags. Kan inte riktigt bestämma mig hur jag känner inför det. Var nervös tidigare idag men har varit och tränat precis så nu ska det mest bli skönt att förhoppningsvis få svar.

Hur går det för dig? Hur känns allt? Så nyfiken :)