Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Några tillägg (skriver från mobil så jag vet att jag har en del stavfel). När vi fick reda på att vi väntade barn talade vi långt och länge om att jag haft mina problem. Då lovade sambon mig mycket avlastning för att inte hamna där igen. Han lovade att inte jobba utomlands. Han lovade ett 50% vårdnad om vi skulle separera. Detta gjorde att jag tillslut vågade genomföra graviditeten. Jag ville göra abort först för jag kände mig så osäker på om jag skulle kunna axla rollen. Jag axlar rollen ypperligt om jag får hjälp (att ens skriva detta när man är TVÅ om ett barn i de flesta fall är skrattretande). Lika bra pappa som han är, lika bra mamma är jag och lika goda föräldrar är VI när vi samarbetar. Men att lämnas 6 veckor i stöten med ett nytt heltidsarbete o utan hjälp känns övermäktigt och något vi aldrig kommit överens om. Är jag den egoistiske i detta förhållandet?

Gällande nannies, matkassar, städhjälp osv så är det så att anledningen till att sambon vill jobba utomlands är att han har stora kreditskulder. De kommer att betalas av först. Jag har erbjudit honom mitt sparkapital att låna för att lösa skulden. Han vägrar och menar att han måste lösa sina pengar-beskymmer på egen hand. Jag anser att det inte är värt relationen till sitt barn. Han tycker annorlunda.

Det är lite osäkert vad du vill ha sagt där, du uttrycker dig inte vidare klart, men att åka iväg sex veckor i stöten är knappast att lämna familjen.

Till trådstartaren: Du skriver också rätt virrigt, "mamman" och jag om vartannat. Bestäm dig för vilken form du ska använda! Jag tycker du är otroligt självisk. Jag måste få göra så här, annars mår jag inte bra, jag vill jobba så här för jag är ingen bullmamma, jag orkar inte ta hand om vårt barn... Jag, jag, jag. Och så slutklämmen: Han lastar över allt ansvar på mig mot min vilja, hur tvingar jag honom göra som jag vill?

Du måste inse att ni är två i förhållandet; du och din man. Ni har valt att skaffa barn, vilket medför vissa uppoffringar. Din man gjorde uppenbarligen ganska många sådana i början, nu är det din tur. Du får ta ansvaret själv för ert barn sex veckor åt gången, sedan kommer han hem och är ledig sex veckor, då kan han ta hand om barnet. Vad f-n är problemet?! Det finns de som tar hand om sina barn ensamma varje dag i varje vecka varje år utan att klaga. Om han bara är borta sex veckor finns ingen risk att ert barn glömmer honom, inte om de är så tighta som du skriver. Under de perioder då han är borta kanske ni kan ha kontakt via Skype så dottern (?) får se och höra sin pappa.

Du förstorar upp detta till enorma proportioner helt i onödan, och skapar problem där inga finns. Visst kan du hota med skilsmässa och lämna din man, men då blir du ensam med dottern ändå. Och det är ju inte vidare moget att hota med det. "Gör som jag vill, annars lämnar jag dig!" Agera istället som en vuxen kvinna som är en part i ett vuxet förhållande: Sätt dig ner med din man, prata igenom detta ordentligt. Ta reda på varför detta är så viktigt för honom. Berätta, på ett vuxet sätt, hur du känner. Se tillsammans över vilka problem som kan uppstå, hitta tillsammans lösningar (för det finns alltid lösningar, jag lovar!).

Visst kan du hota med skilsmässa, men betänk vilka konsekvenser ett sådant hot kan få. Han kanske säger "Trist för dig" och drar trots ditt hot. Då har du plötsligt blivit ensamstående mamma, med fullt ansvar... Vänta nu, det var ju det du inte ville ha, korrekt?

Eller, något som faktiskt är värre, han kanske struntar i det här jobbet, som tydligen  betyder mycket för honom. Han stannar hemma, gör som du vill. Det kanske verkar som den perfekta lösningen men det är det inte, tro mig. För efter ett tag kan han börja känna sig bitter, och tar ut det på dig. I vartenda litet skitgräl kommer det upp: "Du tvingade mig att strunta i mitt drömjobb." Hur ska du gottgöra honom för det? Nej du, det blir inte bra, även om du till en början är glad att du fick din vilja fram.

Jag vet inte hur gammal du är, men du känns väldigt ung i ditt sätt att resonera. Du kanske inte är så ung, men omogen är du. Självisk och omogen. Du måste inse att det inte bara är din vilja som räknas, och att det inte bara är du  som ska ha det bra. Och vad är det för j-a sätt att säga att du känner för att ta livet av dig?! Är tanken på att ta hand om ditt barn ensam några veckor i stöten så motbjudande, så otroligt jobbig, att du hellre dör? Tja, då måste jag instämma med den som tyckte du skulle lämna barnet till soc. Så där resonerar inte en frisk, stark och sund mamma.

Sex veckor kanske känns som väldigt lång tid, men jag kan lova att de går snabbt. Sex sketna veckor, sedan är gubben din hemma igen, i sex veckor, och tar hand om ert barn. Och du kan få ägna dig lite åt dig själv och ditt.

Det finns egentligen inget att diskutera här; du måste låta din man få göra det här, för annars tror jag inte ert äktenskap kommer hålla. Och då är du lik f-rbannat ensam med dottern sedan.

Förresten; jag hoppas du ser ironin i att du tycker han dumpar allt  ansvar på dig, och undrar hur du ska tvinga honom ta sitt ansvar..

Koppla in socialen och utred om stödfamilj. Kanske kan det få eld i röven på honom till att ta sitt förnuft till fånga. I sämsta fall skiter han i vilket, åker, men du får stöttning och hjälp till att inte går under och kan fortsätta vada en bra förälder - till skillnad från honom.