Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=1190

Denna artikel handlar om att barn och tidperspektiv samt ständiga uppbrott och återföreningar tär mer än om en förälder till exempel dör...

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=8365

Gällande att låta pappan förverkliga sig själv och sina drömmar:

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut. 

Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig. 

Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.

Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Tänkte avsluta med dessa ord:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference

Ha det så gott!

Jag vet inte varifrån du hämtat dina data, men om du inte visste det, så har Sverige det bra mycket bättre än de länder som är mer ojämställda!
Vi har det svenska "musikundret", så just inom det musikaliska området råder ingen fattigdom i Sverige.

Jag vet inte vilken sorts upptäckare du önskar att vi hade, då de flesta områden på jorden redan är befolkade och därmed upptäckta?

Nedgången inom vetenskap och teknik beror snarare på att våra skolor har blivit sämre och sämre, inte på att vuxna män inte får middagen serverad när de kommer hem från jobbet. För att bli riktigt duktig på någonting måste man börja låååångt tidigare än den ålder, då man har en fru och ett eget hem att ta hand om.

Det är lite svårt att föreställa sig Julius Caesar eller Michelangelo säga tack för idag klockan 16:15, för att hinna handla på vägen innan dagis stänger!

Jo, jag nämnde redan detta med den dåliga sosseskolan, som inte tillät de begåvade barnen att gå vidare och hoppa i klasserna. Jag sa aldrig att det bara fanns EN orsak till problemen, men helt klart är det så att det är mycket lättare att åstadkomma något verkligt betydelsefullt här i världen, om man slipper bekymra sig om middagsmat och dagishämtningar. Det kan du väl inte förneka?

Det är lite svårt att föreställa sig Julius Caesar eller Michelangelo säga tack för idag klockan 16:15, för att hinna handla på vägen innan dagis stänger!

Glöm inte heller det svenska IT-undret med Skype, Spotify, Minecraft med flera.

Whaaat? Vad har detta med tråden att göra? Vem är Michelangelo i den här liknelsen? Trådstartarens man eller barn??

Vi har gått vidare nu och diskuterar generellt.

Jo, jag nämnde redan detta med den dåliga sosseskolan, som inte tillät de begåvade barnen att gå vidare och hoppa i klasserna. Jag sa aldrig att det bara fanns EN orsak till problemen, men helt klart är det så att det är mycket lättare att åstadkomma något verkligt betydelsefullt här i världen, om man slipper bekymra sig om middagsmat och dagishämtningar. Det kan du väl inte förneka?

Det är lite svårt att föreställa sig Julius Caesar eller Michelangelo säga tack för idag klockan 16:15, för att hinna handla på vägen innan dagis stänger!

Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut. 

Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig. 

Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.

Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Tänkte avsluta med dessa ord:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference

Ha det så gott!

Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut. 

Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig. 

Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.

Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.

Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.

Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.

Tänkte avsluta med dessa ord:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference

Ha det så gott!