Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!
Hej! Här är Trådstartaren igen... Min tråd har blivit helt off-topic så jag väljer att tacka för mig och låta den leva vidare på egen hand eller dö ut.
Tack iallafall Ni som försökt komma med goda råd och peppning! Livet blir aldrig som man tänkt sig.
Pappan berättade igår att det inte längre handlar om 1 år utan 3 år. Jag har därför beslutat mig för att lämna honom.
Jag vägrar att låta någon tvinga mig att leva i limbo och förvänta sig mig sätta mitt barns välmående, min karriär och mitt liv i vänteläge så länge. Våra familjevärderingar går inte att jämka.
Jag kommer därför flytta hem till min barndomsby där barnet har sina morföräldrar och morbror/moster etc. och där jag kan få avlastning och hjälp. Jag fullkomligt hatar tanken att flytta tillbaka till den by som jag längtat mig bort ifrån hela uppväxten och som jag lämnade redan som 16-åring. Men vi ni vad....jag sätter mitt BARN först. Vad jag än må tycka och tänka om att lämna staden, en vacker bostad, sociala kontakter och nöjesutbud, mot landet så är det för hennes skull. I min värld ger man upp sitt eget ego när man sätter barn till världen. Är det alltid man gillar det? Nej!!! Kommer jag bo i min hemby för evigt? Nej! Men jag står ut för mitt barns skull, i några år...en dag i taget. Något jag ALDRIG kan förstå att pappan inte kunde göra, trots att ett flertal lösningar presenteras och erbjudits honom.
Det är där värderingarna kommer in. Våra skiljer sig åt och därför skiljer vi oss nu. Så ofantligt sorgligt. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle kunna bryta upp från den man som jag är så otroligt förälskad i, som jag attraheras av något så kopiöst och som är fadern till mitt barn. Men jag har en kärlek till i mitt liv som är viktigare och som jag vet att jag aldrig skulle komma över om jag sabbade den. Min dotter.
Tänkte avsluta med dessa ord:
God, grant me the serenity to accept the things I cannot change,The courage to change the things I can,And the wisdom to know the difference
Ha det så gott!
jag tycker att det låter som att du har fattat rätt beslut.
En annan variant hade kunnat vara att ge det en chans, och låta mannen ta fullt föräldraansvar under de 6 veckor han har ledigt. Fast jag fattar att det skulle vara svårt att lämna över, och tungt för dig under tiden du är själv med barnet. Svårt också att underhålla förhållandet på de villkoren.
Det är klokt av dig att ta barnet dit, där du kan få stöd av andra tycker jag.
