Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Jag håller med Lady Godiva i mycket av det hon skriver. 
Visst är det en jättejobbig sits och inte alls vad du önskat dig men nu är det såhär er situation ser ut och ni får båda två försöka förhålla er till det och hitta lösningar, tillsammans. 

Om du fortfarande känner dig ostabil psykiskt efter förlossningsdepressionen är det hög tid att söka hjälp i form av samtalskontakt från tex BVC.

Antar att det är ngn form av statligt uppdrag din man skall iväg på (tex militärt). Har ni hört er för där ifall det finns hjälp att få (praktisk hjälp)? 

Men om han nu haft den här typen av uppdrag tidigare så kanske det ändå inte var HELT oväntat att det skulle ske igen, eller?

tja jag för min del tycker att det är en rätt normal reaktion med tanke på allt.
tror dom flesta hade känt sig knäkta/ deprimerade/ stressade över att helt plötsligt stå där med allt ansvar själva.

Så otroligt peppande inlägg jag fått. Uppenbarligen har ni inte läst mina inlägg överhuvudtaget! Jag skrev mamman och pappan först men fick pikar för det och ändrade till jag-form. Sedan tror jag inte någon av er som hävdar att frånvarande fäder som är borta långa perioder (det handlar om minst ett år, dvs ett halvår i effektiv tid) har en aning om anknytning...Men nu är inte akademiker antar jag...

Second of all. Hur i helvete vet ni vilka uppoffringar JAG har gjort gentemot min man? Ni talat om att jag är ego? Jag var helt ensam hela graviditeten då han jobbade på annan ort. Jag hade en komplicerad graviditet och fick medicinera mot en sjukdom som är vidrig (fysisk sådan och mkt smärtsam). Jag var helt sängliggandes stora delar men fick fixa allt inför bebisens ankomst. Allt ifrån inköp av alla grejer till barnet, till att montera ihop möbler, bära, slita, dra uppför trappor (vi hade ingen hiss då). Detta höggravid o sjukskriven och med stora smärtor. Min man har även fått all egentid med sin träning efter jobbet. Han tränar cirka 6 ggr/veckan. Jag har tagit hand om bebis och varit ensam under stora delar o fixat och donat med allt. Han har jobbat extremt mycket övertid och varit iväg på tjänsteresor. När han var pappaledig 2 dagar i veckan ägnade han sin tid åt träning och att sova o titta på film. Jag jobbade och tog sedan ALL marktjänst efter jobbet. Det är jag som roddar i alla räkningar, jag som ordnar med alla inköp till barnet, ser till att alla åtaganden i form av dagisplats, BVC-besök, tandläkare, förskola, försäkringskassa fungerar. Jag roddade hela vår flytt och detta kejsarsnittad... Så kom inte och hävda att jag är en egotrippad och självcentrerad. Jag har gjort allt jag kan för att vårt barn ska ha det bra.

Idag är pappan hemma två dagar i veckan och sätter då dottern framför Ipaden så han kan jobba eller kolla på träningsvideos. Jag har totalt iPad-förbud för jag är den som inte tror på det som uppfostringsmetod utan tror på läsning för att utveckla barnet. Jag är med andra ord projektledaren för min man är slarvig med pengar och dylikt.

När vi träffades så hade min man avslutat sina utomlandsvistelser och ville arbeta i Sverige. Det var dealen. Jag är en uttröttad och skör mamma som bad om råd och ni bara utgår från av jag är en latmask och prinsessa som sitter och bara pekar på vad andra ska göra. Så fruktansvärt fel ni har. Fy skäms på er!

Så som du beskriver att tillvaron är och har varit för dig, så lär den ju inte förändras särskilt mycket vare sig din man tar utlandsjobbet eller inte. Du står ensam med allt, när han är på hemmaplan, och du kommer att stå ensam med allt, när han är i Afghanistan. 

Några tillägg (skriver från mobil så jag vet att jag har en del stavfel). När vi fick reda på att vi väntade barn talade vi långt och länge om att jag haft mina problem. Då lovade sambon mig mycket avlastning för att inte hamna där igen. Han lovade att inte jobba utomlands. Han lovade ett 50% vårdnad om vi skulle separera. Detta gjorde att jag tillslut vågade genomföra graviditeten. Jag ville göra abort först för jag kände mig så osäker på om jag skulle kunna axla rollen. Jag axlar rollen ypperligt om jag får hjälp (att ens skriva detta när man är TVÅ om ett barn i de flesta fall är skrattretande). Lika bra pappa som han är, lika bra mamma är jag och lika goda föräldrar är VI när vi samarbetar. Men att lämnas 6 veckor i stöten med ett nytt heltidsarbete o utan hjälp känns övermäktigt och något vi aldrig kommit överens om. Är jag den egoistiske i detta förhållandet?

[quote=74300893][quote-nick]Anonym (skillnad) skrev 2014-11-07 09:21:59 följande:[/quote-nick]

Så som du beskriver att tillvaron är och har varit för dig, så lär den ju inte förändras särskilt mycket vare sig din man tar utlandsjobbet eller inte. Du står ensam med allt, när han är på hemmaplan, och du kommer att stå ensam med allt, när han är i Afghanistan. 

[/

Nej, han tar visst ansvar och det viktigaste av allt är att han låter mig sova o återhämta mig på helgerna. Jag får sovmorgon på lördagen och han på söndagen. Den lördagen gör att jag kan mala på. Sedan handlar han mat oftast o lagar den. Men resten fixar jag och jag klagar inte för jag vet att det kommer bli ännu tuffare när jag börjar mitt nya jobb. Men då vet jag att jag har avlastning om barnet blir sjukt, om jag blir sjukt o vice versa. VI kan båda ansvara för vardagslivet går ihop o avlasta varandra. Att ha batn på dagis innebär mycket sjukdom. Så är dy bara.

Fy fan vad elakt skrivet.

Uppenbarligen har pappan ljugit dig rakt upp i ansiktet eftersom han tänker sticka till Afghanistan och lämna dig med allt ansvar sex veckor i stöten.

Hur tycker han att du ska lösa allt detta praktiskt när du tar upp det med honom?

ta du har inte funderat på en au pair ? :) 

då behövs inte ens dagis och du kan få lite hjälp med arbetet hemma :)