Anonym (Så olycklig..)

Äldre 6 Nov 17:40

142 svar

Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Behöver råd och hjälp asap! För att göra en lång historia kort.
Pappan och mamman och 14 månaders barn bor i mellanstor stad i Sverige. Pappa har fast anställning och mamman likaså. Barnet ska snart skolas in på förskola. Pappan är mycket missnöjd med sitt jobb och har fått erbjudande om ett nytt riskabelt jobb i Afghanistan som innebär 6 veckors jobb, 6 veckor ledigt i ett år sammanlagt.

Mamman ska precis påbörja sitt nya jobb med allt vad det innebär och hon är glad och förväntansfull över detta. Hon har haft en tuff graviditet och förlossningsdepression och har tyckt livet med småbarn varit oerhört jobbigt och tufft och har istället velat jobba och har gjort det deltid sedan barnet var 6 månader. Hon är och har aldrig varit en bullmamma som vill vara hemma med sitt barn i flertalet år (inget dömande för de som vill det)

Nu säger pappan att han ska ta jobbet i Afghanistan. Lämna mamman ensam med heltidsjobb och fullt ansvar för barn i 6 veckor i stöten. Mamman har förutom heltidsarbete även cirka 2 timmars pendling per dag. Mamman bryter ihop och vägrar, men pappan anser sig har rätten på sin sida. Han måste göra detta.

Vad har mamman för rättigheter? Kan en förälder bara dumpa över sitt barn och lämna allt ansvar bara sådär? Kan sägas att det inte finns någon form av nära släktingar som kan hjälpa till utan mamman är helt ensam...

Mamman kommer inte orka vara heltidsarbetande, pendla, ta ansvar för barnet i 6 veckor sammanlagt i 1 år....

Mamman är en mycket bra mamma när hon får arbeta och tid för återhämtning. Då är hon toppen. Men fullt ansvar knäcker henne totalt och hon har lidit av depression och ångest till och från under många år. Dock mår hon bra när hon får jobba, hålla igång och har tid för återhämtning. När barnet (oplanerat) kom till så diskuterade mamman och pappan en eventuell framtida separation (de är båda ganska krassa och ser till skilsmässostatistiken) och då var de helt på det klara att de har 50% ansvar/rättighet till barnet.

Hur ska mamman göra? Finns det någon laglig rätt att bara sticka från sitt barn? Pappan har ju fast tjänst i Sverige och behöver inte ta tjänsten i Afghanistan pga. arbetsbrist?

Snälla, hjälp en desperat mamma. Jag ser till mitt barns väl och ve. Hen måste må bra och hen har en skör mamma som inte kommer vara en bra mamma med fullt ansvar. Hen förtjänar ansvarstagande och kärlek från båda föräldrarna...inte en mentalt instabil mamma som vill hoppa ut genom fönstret.

Inteutanproblem

Äldre 7 Nov 10:41

#51

Koppla in socialen och utred om stödfamilj. Kanske kan det få eld i röven på honom till att ta sitt förnuft till fånga. I sämsta fall skiter han i vilket, åker, men du får stöttning och hjälp till att inte går under och kan fortsätta vada en bra förälder - till skillnad från honom.

Anonym (malena)

Äldre 7 Nov 10:47

#52

Jag lider med dig TS. Det är ju knappast du som är självisk i den här situationen.

Din man verkar inte ha en aning om hur en ettåring fungerar om han tror att han kan vara borta i så länga perioder om och om igen utan att det ställer till det rejält i deras relation. Min man blev allvarligt sjuk när vårt barn var 13 månader och fick ligga flera veckor på sjukhus. Det blev oerhört jobbigt för vårt barn. Han hade nyss lärt sig gå men slutade med det och utvecklade rejäl separationsångest. Under hela den perioden min man låg på sjukhus och ca en månade därefter satt vår ettåring som klistrad på mig. Jag vågar inte tänka på hur det hade blivit om jag hade varit tvungen att lämna honom långa dagar på förskola då eller om min man hade försvunnit igen precis när deras relation hade börjat stabilisera sig igen och vårt barn började lita på att pappa verkligen var tillbaka.

Tyvärr kan du ju inte hindra honom från att överge sitt barn, och det låter ju inte som att han själv kommer ändra sig. Alltså måste du göra det bästa av den urusla situation som nu är. Jag förstår att du inte vill börja med att gå ner i tid när du är på en ny arbetsplats, men som situationen är kanske det är en lösning du bör fundera över? Det viktiga är ju ditt och ditt barns hälsa. Om ditt barn mår dåligt över de långa dagarna på förskola och du går i väggen av en orimlig situation så är väl det värre än att arbetsgivaren blir sur på dig? Jag tycker verkligen du ska överväga att korta dina dagar rätt rejält i alla fall. Sen tycker jag att även om du går ner i tid så kan din man gott betala så du får städhjälp hemma ett par gånger i månaden och även att du kan köpa hem färdiga matkassar med mat för veckan. Förenkla allt du kan! Dessutom bör han kompensera din förlorade arbetsinkomst med en rejäl pensionsförsäkring om du går ner i tid för att ensam ta ansvar för hans barn.

Stackars stackars lilla barn som ska behöva bli utsatt för det här av sin pappa som borde kunna vara man nog att sätta sitt barns behov av trygghet först.

Annsiss

Äldre 7 Nov 10:47

#53

Skulle min man föreslå detta upplägg så får han också ordna med barnflicka för att ha avlastning och hjälp bl.a. Tänk om du blir sjuk tex.

Rocket Mania

Äldre 7 Nov 10:47

#54

Det är ett dilemma. Jag tycker inte du kan hota eller förvägra pappan något men jag tycker samtidigt att pappan bryter sitt ingångna löfte om 50% ansvar vilket gör honom till en rätt trist typ.

Jag tycker att om han ska ta jobbet får han till att anställa en barnflicka/au-pair som kan avlasta dig på hemmaplan. På så vis kan du vara en utvilad och bra mamma när han är borta och under perioderna han är hemma får han helt enkelt ta ett större ansvar i vardagen. Utan iPad.

Anonym (malena)

Äldre 7 Nov 10:50

#55

Förslagen om barnflicka/au pair tycker jag också låter bra. Det skulle säkert underlätta för ert barn om hen kunde få vara kvar i hemmiljön på dagarna i alla fall istället för de långa dagarna på förskola samtidigt som annan trygghet försvinner.

Rocket Mania

Äldre 7 Nov 10:58

#56

Anonym (malena) skrev 2014-11-07 10:50:11 följande:

Förslagen om barnflicka/au pair tycker jag också låter bra. Det skulle säkert underlätta för ert barn om hen kunde få vara kvar i hemmiljön på dagarna i alla fall istället för de långa dagarna på förskola samtidigt som annan trygghet försvinner.

Det ena behöver inte utesluta det andra. Barnet kan gå på förskola några timmar per dag om familjen önskar det men barnflickan kan hämta och mamman slipper kasta sig hem för att hämta, leka, laga middag osv.

Förslagsvis försöker mamman jobba lite extra må-ti-on och sedan gå lite tidigare to-fr. Då hinner hon också ta några mysiga kvällar och läggningar med barnet. Kvalitet i stället för kvantitet. Det är ju ett år det gäller, inte resten av deras liv.

Anonym (malena)

Äldre 7 Nov 11:21

#57

Rocket Mania skrev 2014-11-07 10:58:08 följande:

Förslagsvis försöker mamman jobba lite extra må-ti-on och sedan gå lite tidigare to-fr. Då hinner hon också ta några mysiga kvällar och läggningar med barnet. Kvalitet i stället för kvantitet. Det är ju ett år det gäller, inte resten av deras liv.

Nu är det ju inte vilket år som helst, utan det är ett år som är deras lilla barns andra år i livet. Pappan ska nog vara medveten om att det här gäller betydligt mer än bara ett år vad gäller hans och barnets relation, och för den delen barnets allmänna upplevelse av trygghet. Upprepade separationer från en förälder är inte bra för ett så litet barn utan skapar större otrygghet en en definitiv separation, exempelvis adoption eller dödsfall. Sex veckor är oöverskådlig lång tid för ett sånt litet barn.

Uffesson

Äldre 7 Nov 11:26

#58

Sticker pappan så sticker mamman från pappan och förhållandet är slut, helt enkelt. Mamman flyttar till orten där jobbet finns om det finns möjlighet till det. Mamman söker hjälp ifrån psykolog på BVC omedelbart och pratar ut om det här.

Flickanx2

Äldre 7 Nov 11:32

#59

Anonym (Så olycklig..) skrev 2014-11-07 09:17:34 följande:

Så otroligt peppande inlägg jag fått. Uppenbarligen har ni inte läst mina inlägg överhuvudtaget! Jag skrev mamman och pappan först men fick pikar för det och ändrade till jag-form. Sedan tror jag inte någon av er som hävdar att frånvarande fäder som är borta långa perioder (det handlar om minst ett år, dvs ett halvår i effektiv tid) har en aning om anknytning...Men nu är inte akademiker antar jag...

Second of all. Hur i helvete vet ni vilka uppoffringar JAG har gjort gentemot min man? Ni talat om att jag är ego? Jag var helt ensam hela graviditeten då han jobbade på annan ort. Jag hade en komplicerad graviditet och fick medicinera mot en sjukdom som är vidrig (fysisk sådan och mkt smärtsam). Jag var helt sängliggandes stora delar men fick fixa allt inför bebisens ankomst. Allt ifrån inköp av alla grejer till barnet, till att montera ihop möbler, bära, slita, dra uppför trappor (vi hade ingen hiss då). Detta höggravid o sjukskriven och med stora smärtor. Min man har även fått all egentid med sin träning efter jobbet. Han tränar cirka 6 ggr/veckan. Jag har tagit hand om bebis och varit ensam under stora delar o fixat och donat med allt. Han har jobbat extremt mycket övertid och varit iväg på tjänsteresor. När han var pappaledig 2 dagar i veckan ägnade han sin tid åt träning och att sova o titta på film. Jag jobbade och tog sedan ALL marktjänst efter jobbet. Det är jag som roddar i alla räkningar, jag som ordnar med alla inköp till barnet, ser till att alla åtaganden i form av dagisplats, BVC-besök, tandläkare, förskola, försäkringskassa fungerar. Jag roddade hela vår flytt och detta kejsarsnittad... Så kom inte och hävda att jag är en egotrippad och självcentrerad. Jag har gjort allt jag kan för att vårt barn ska ha det bra.

Idag är pappan hemma två dagar i veckan och sätter då dottern framför Ipaden så han kan jobba eller kolla på träningsvideos. Jag har totalt iPad-förbud för jag är den som inte tror på det som uppfostringsmetod utan tror på läsning för att utveckla barnet. Jag är med andra ord projektledaren för min man är slarvig med pengar och dylikt.

När vi träffades så hade min man avslutat sina utomlandsvistelser och ville arbeta i Sverige. Det var dealen. Jag är en uttröttad och skör mamma som bad om råd och ni bara utgår från av jag är en latmask och prinsessa som sitter och bara pekar på vad andra ska göra. Så fruktansvärt fel ni har. Fy skäms på er!

Jag tycker egentligen inte att du ska behöva förklara sådana saker som varför du skrev "mamman" o "pappan". Det är ovidkommande och det är barnsligt att ens säga något om det. Tråden handlar om att du undrar och gärna vill ha lite seriösa svar på om du har någon "rätt" att säga något om pappans nya jobb etc. Då är det sådana svar du ska få och är det någon som bemödar sig skriva om petitesser i ditt sätt att skriva - bry dig inte. Det är kärnan av problematiken du vill få hjälp med inte någon sorts kurs i svenska.

Har inte läst hela tråden men förstod på ditt svar att det var folk som svarat barnsligt. Hoppas att du fått några bra svar i allafall, jag tycker inte att du överreagerar angående detta att du inte får någon hjälp när pappan arbetar så länge borta. Du har ingen att dela föräldraskapet med då och att du dessutom har en tendens att gå ned dig, tycker jag bara vittnar om att du ÄR en bra mamma när du tänker på hur det kan gå ${#emotions_dlg.flower}$

ekdungen.blogspot.se/

Anonym (öh)

Äldre 7 Nov 13:10

#60

Anonym (Så olycklig..) skrev 2014-11-07 09:17:34 följande:

Så otroligt peppande inlägg jag fått. Uppenbarligen har ni inte läst mina inlägg överhuvudtaget! Jag skrev mamman och pappan först men fick pikar för det och ändrade till jag-form. Sedan tror jag inte någon av er som hävdar att frånvarande fäder som är borta långa perioder (det handlar om minst ett år, dvs ett halvår i effektiv tid) har en aning om anknytning...Men nu är inte akademiker antar jag...

Second of all. Hur i helvete vet ni vilka uppoffringar JAG har gjort gentemot min man? Ni talat om att jag är ego? Jag var helt ensam hela graviditeten då han jobbade på annan ort. Jag hade en komplicerad graviditet och fick medicinera mot en sjukdom som är vidrig (fysisk sådan och mkt smärtsam). Jag var helt sängliggandes stora delar men fick fixa allt inför bebisens ankomst. Allt ifrån inköp av alla grejer till barnet, till att montera ihop möbler, bära, slita, dra uppför trappor (vi hade ingen hiss då). Detta höggravid o sjukskriven och med stora smärtor. Min man har även fått all egentid med sin träning efter jobbet. Han tränar cirka 6 ggr/veckan. Jag har tagit hand om bebis och varit ensam under stora delar o fixat och donat med allt. Han har jobbat extremt mycket övertid och varit iväg på tjänsteresor. När han var pappaledig 2 dagar i veckan ägnade han sin tid åt träning och att sova o titta på film. Jag jobbade och tog sedan ALL marktjänst efter jobbet. Det är jag som roddar i alla räkningar, jag som ordnar med alla inköp till barnet, ser till att alla åtaganden i form av dagisplats, BVC-besök, tandläkare, förskola, försäkringskassa fungerar. Jag roddade hela vår flytt och detta kejsarsnittad... Så kom inte och hävda att jag är en egotrippad och självcentrerad. Jag har gjort allt jag kan för att vårt barn ska ha det bra.

Idag är pappan hemma två dagar i veckan och sätter då dottern framför Ipaden så han kan jobba eller kolla på träningsvideos. Jag har totalt iPad-förbud för jag är den som inte tror på det som uppfostringsmetod utan tror på läsning för att utveckla barnet. Jag är med andra ord projektledaren för min man är slarvig med pengar och dylikt.

När vi träffades så hade min man avslutat sina utomlandsvistelser och ville arbeta i Sverige. Det var dealen. Jag är en uttröttad och skör mamma som bad om råd och ni bara utgår från av jag är en latmask och prinsessa som sitter och bara pekar på vad andra ska göra. Så fruktansvärt fel ni har. Fy skäms på er!

Det där låter ju inte så himla skoj. Och mannen din låter ju inte som någon drömman direkt. Han har säkert sina positiva sidor men det du beskriver låter ju bara förjävligt oansvarigt och egoistiskt.

Vill du verkligen leva med en man som honom? Är det familjemannen du ser framför dig nu och i framtiden?

Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

INNEHÅLL