Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

Det verkar som att din man verkligen vill ta det här jobbet. Om du hindrar honom är du egoistisk, punkt slut!

Jag måste säga att ni tycks ha varit mycket naiva båda två. Att ge löften om vårdnad och var man avser att arbeta i början av ett förhållande, eller som i ert fall i början början av en graviditet är så fruktansvärt naivt, man kan aldrig se in i framtiden och veta säkert vad som ska hända om ett år, om fem år, om tio år. Kunde man det skulle livet vara ganska tråkigt, faktiskt... (tycker åtminstone jag, andra har kanske en annan uppfattning).

Ja, han gav dig ett löfte om att inte ta utlandstjänst. Han kanske inte trodde att han skulle få erbjudande om det. Du vet, det är lätt att lova att låta bli saker man tror att man aldrig kommer få en möjlighet att göra. När möjligheten sedan dyker upp blir det problem.

Du skriver att din man har stora kreditkortsskulder, skulder som han nu kan få en möjlighet att betala av. Det vore ju bra för hela er familj! Du säger att du erbjudit honom ett lån för att lösa skulderna - ursäkta, men hur skulle det hjälpa? Då har han ju skulden kvar, bara med en ny fordringsägare. Din man har sin stolthet, han vill bli av med skulderna och det vill han klara av själv. Låt honom göra det!

Du har fått tips om att skaffa barnflicka och kanske städhjälp medan din man är borta, skulle det kunna vara ett alternativ för dig? Flickan behöver då inte vara så långa dagar på dagis, och du får avlastning med mycket av hushållsarbetet. Det kanske är något du och din man kan diskutera.

Du pratar om att du är rädd att er dotter inte sa kunna knyta an till din man om han tar jobbet, jag tror inte det är något problem. Du skriver i ett inlägg att de är väldigt tighta, då har din dotter redan knutit an till sin far. Små barn ar ingen tidsuppfattning, är han borta i sex veckor kommer det vara som ett par dagar för ert barn. Ska jag vara helt ärlig känns det som något du "skyller på". Det är nog snarare du som kommer tycka att det är jobbigt att han är borta. Det är inget fel i det, men var ärlig mot din man i vad du känner!

Eftersom du säger att du är skör kanske du ska ha en terapeut som du kan gå till, det är något du behöver göra oavsett om din man tar jobbet utomlands eller inte. Din skörhet försvinner väl inte helt magiskt om han beslutar sig för att inte ta jobbet?  Att du hotar med självmord är tecken på att du behöver hjälp, och det gör du som sagt oavsett var din man jobbar. Men det där får du och din man prata om.

Skulle det gå så långt att du fortfarande hotar din man med separation om han tar jobbet, och han gör det, vad ska du göra då? Ska du göra verklighet av dina hot och lämna honom? Du inser förstås att det kommer innebära att du blir ensam med ansvaret för ert barn ändå? Har du en plan för det?

Jag tycker fortfarande ni ska sätta er ner och prata om det här, varför det är så viktigt för din man att ta jobbet, varför du inte vill att han gör det, och se om ni kan hitta en lösning! 

Min bästa vän har 3 barn,som idag är stora.Hennes man reste väldigt mycket i perioder genom jobbet så hon var väldigt ensam.Men hon tog hjälp av vänner och släkt och det har varit tufft men dom har hållit ihop ändå.Vad jag förstått har de inte påverkat relationerna till barnen,och det måste det inte göra.Min pappa var på resande fot jämt men jag klandrar han inte.Varför det?Din man har rätt att sticka hur mycket han vill eller jobba utomlands,men det vore ju inte bra för er om inte detta är något ni diskuterat och gemensamt kommit fram till.Det verkar som han bestämt sig och då är det bästa att man tar hjälp av andra,gå ner i tid,använda sig av hemkörning mat.Hoppas ni löser detta så både är nöjda.

Men om mamman också vill sticka utomlands och jobba då, vem tar hand om barnen då i 6 veckor i stöten? För det gäller väl inte bara pappan att man "har rätt att sticka hur mycket man vill eller jobba utomlands"?

Om TS vill ta ett jobb utomlands hon med då? Och vara borta 6 h/gång, vad händer då? Är mannen lika egoistisk då om han hindrar henne? Ska barnet till barnhem, för bägge har faktiskt rätt till att göra som den vill? Nej, barn har rätt till sina föräldrar. Jag tycker det är pappan som är otroligt egoistisk i detta fall. Han är den som längtade mest efter barn och TS ställde sina krav som han gick med på trots att hon var rädd att de inte skulle klara det. Vad gör han sen? Han skiter i allt han lovat och drar ändå. Fy fan vad taskigt gjort.

6 v/ gång, ska det ju givetvis stå.

Detta är pappans inledning till en skilsmässa/separation från mamman!

Finns bara en sak för mamman att göra !
Ett par dagar innan pappan skall åka, åker mamman bort och sms:ar pappan dagen innan att hon inte kommer hem i tid utan måste stanna 3 dagar extra.
Pappan mister arbetet och kan därefter ha barnet enl schema som Tingsrätten upprättar.

Mamman kommer hur hon en gör få ett helvete !

Alltså, det finns mängder med föräldrar som är helt ensamstående och klarar av situationen ändå. Här handlar det om perioder.

Nu var det pappan som "hann först" att skaffa utlandsjobb, men inget hindrar mamman att skaffa det också. Då får hon lämna bort barnet om pappan vägrar vara hemma.

Nej saken är att jag tycker absolut både föräldrar ska vara närvarande.Men det är inte alltid så.Och är man en familj eller separerade med barn ihop tycker jag absolut man ska diskutera sånna här stora beslut/förändringar.Egentligen är det bådes beslut om man lever ihop.Ibland finns det lösningar på att få vardagen att gå ihop.Men det borde vara bådes beslut.Men nu har han ensam tagit detta beslut.Man kan inte tvinga han att stanna men kanske försöka prata han till rätta.Eller komma fram till gemensamt beslut.Ja samma gäller man som kvinna.Men jag föredrar närvarande föräldrar men det ser inte alltid så ut av många skäl som ekonomi,jobb,konflikter eller ointresse.

Pappan är ett egoistiskt as, inte tu tal om saken. Samtidigt så är moderns inställning märkligt. Vaddå inte orkar ta ensamt ansvar sex veckor i sträck? Om pappan försvann helt då? Dog? Vad gör man då? När man skaffar barn måste man utgå ifrån att man har 100% ansvar för dem.

Tack för en del konstruktiva svar! Jag vill räta ut några frågetecken som dock vissa personer skriver som faktiska faktum...Jag ber läsarna att NOGA läsa vad jag skriver....

Gällande att jag lånar ut pengar till pappan:

Jag är villig att låna ut mina sparpengar för att han ska kunna lösa sina kreditskulder. Ska jag ge bort dessa pengar i gåva som någon bitter person föreslog? Eh, sällan Stellan!!!! Jag har arbetat hårt för dessa pengar, sparat, satt in på aktier och obligationer, rensat mina förråd, sålt av bara för att kunna ha en buffert.

Det jag föreslår är att han betalar tillbaka i lugn takt (något inte banker erbjuder). Vi har båda haft en riktigt dålig ekonomi tillsammans sen barnet kom då vi båda jobbar deltid och tar ut föräldrapenning. Om båda jobbar heltid (i Sverige) kommer vi ha cirka  15 0000 kr mer per månad att röra oss med. 

Pappans kreditskulder uppstod när han köpte en bil som inte han hade råd med. Jag har erbjudit honom att sälja bilen, lösa sina värsta skulder. Jag erbjuder mig att casha en ny men betydligt enklare bil. Dvs. INGA bilskulder whatsoever. Efter att pappans kreditskulder är ordnade (vilket de kommer bli om han säljer bilen) så kan han chippa in pengar varje månad till resten av skulderna då vi kommer få en bättre ekonomi när vi skippar föräldrapenningen. Den beräknade skuldsaneringen kommer då ta cirka 2 år. Pappan har även blivit erbjuden att klättra i den Myndighet som han nu jobbar vid vilket kommer generera cirka 3000 kr mer i lön. Så 18 000 kr mer varje månad.

Gällande anknytning till barnet (snälla läs igenom NOGA, NOGA):

Kära Miss Godiva (eller vad du nu kallar dig). Du har antingen inga barn själv (men antagligen en massa katter och det är inte samma sak, host, host), är lågutbildad och/eller icke allmänbildad eller bara rent hjärtlös. Studier (dvs. VETENSKAP och FORSKNING) visar att barn som har god anknytning till sina föräldrar i låg ålder (dvs. typ 0-2 års ålder) lider väldigt mycket av att en sådan viktig person i deras liv försvinner och kommer tillbaka, försvinner och kommer tillbaka. Barnpsykologer menar till och med att om man vet med sig att den ena föräldern kommer frånvara när barnet blir lite större, så är det bättre att den föräldern MEDVETET INTE ANKNYTER TILL BARNET! Dvs. då finns det ingen nära relation att bryta. Du är så infernaliskt dåligt påläst/erfaren om barn, psykologi och tidsuppfattning (dumhet och ignorans triggar mig något enormt och du besitter båda karaktärsdrag genom din imbecilla påståenden att 6 veckor av ett barns liv är som 2 dagar...eh, kanske för dina katter..).

Läs vad denna Barnpsykolog har att säga om saken (dvs.LÄS...inte scrolla för sakens skull): 

I denna artikel handlar frånvaron från barnet om 1 vecka....

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=729

Denna artikel handlar om att minimera anknytningen för att inte skada barnet vid planerad frånvaro:

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=1190

Denna artikel handlar om att barn och tidperspektiv samt ständiga uppbrott och återföreningar tär mer än om en förälder till exempel dör...

www.psykologiguiden.se/www/pages/&PSQ=8365

Gällande att låta pappan förverkliga sig själv och sina drömmar:

Jag kommer gladeligen låta min sambo och pappan till vårt barn jobba utomlands i framtiden. Då kommer han kunna betala slutsumman av de pengar han fått låna av mig om han inte redan har hunnit med det. Men inte nu. Inte när flickan är så liten och under dessa krävande förhållanden. Jag har inga problem att flytta med honom om så vore och säga upp mig från mitt arbete för att göra honom lycklig. Att göra karriär har blivit så oviktigt för mig sen jag fick barn. Det enda jag vill ha är ett fungerande VARDAGSLIV med delat ansvar!  

Att vara en familj är oerhört viktigt för mig. Vårt barn behöver båda sina föräldrar. När hon blir större har hon en kognitiv förmåga att förstå och känslomässigt ta in varför hennes pappa är frånvarande. Det kan hon inte nu. 

Förstå att jag inte är någon prinsessa som fruktar att det kommer bli jobbigt. Mitt barns mående är det primära, inget annat. Man kan liksom inte chansa med barn. Det finns ingen ångerknapp för dåligt föräldraskap. Det enda föräldraskap du har är HÄR och NU.