Pappan ska jobba utomlands och dumpar över fullt ansvar på mig! MOT MIN VILJA!

en gång i veckan städ o tvätthjälp ska det stå

En mamma som inte kan/vill ta hand om sitt eget barn borde inte ha något barn alls. Ta kontakt med soc så de kan ordna nytt hem till ungen. För ungens skull.

?

Menar du inte pappa, det är ju ändå han som lämnar familjen?

Eller är det OK att en pappa som åker iväg utomlands och jobbar är bättre än en mamma som jobbar på hemmaplan?

Ni får flytta till din arbetsort.  Förslagsvis planerar ni då in flytten till ett datum som infaller när din man varit tillbaka i ett par veckor efter första vändan i Afghanistan. Den praktiska flytten, inskolningen på nytt dagis osv får naturligtvis din man ta hand om. Han kommer ju vara ledig en och en halv månad åt gången. Det kommer visserligen att vara tuffa sex veckor de här första din man drar iväg, men nästkommande blir ju något enklare iallafall, och så har du något att se framemot, vilket oftast gör det lite lättare.

Som din man  har haft allehanda uppdrag och är på väg ut i ytterligare ett, och förmodligen inte är tappad helt bakom en vagn utan har en del handlingskraft fixar han ju en vettig bostad åt er innan han lämnar skutan. Han bör ju rimligtvis känna till att du är något under isen för tillfället.

Det hoppas jag verkligen inte att de ska ha. Barnet lär ju knappt minnas sin pappa när han kommer hem efter 6 veckors frånvaro. Hoppas mer på dagumgänge om det är så att de separerar. Allt annat vore bara barnmisshandel.

Föräldrar får ju naturligtvis lämna sin unge om de vill. Säger däremot inte att det är nåt bra.

Och nej, det var ts som jag inte tyckte var lämplig att ta hand om en unge, pga det som hon själv skrivit i trådstarten då hon:

Lider av depression och ångest.
Tycker att det är oerhört jobbigt och tufft.
Bryter ihop och vägrar.
Orkar inte ta ansvar för barnet.
Fullt ansvar knäcker henne totalt.
Är en skör mamma som inte kommer vara en bra mamma med fullt ansvar.
Mentalt instabil mamma som vill hoppa ut genom fönstret.

Allt detta står i trådstarten och folk undrar varför jag inte tyckte hon verkade lämplig att ta hand om ett barn...?

Jag tycker att förslaget om barnflicka är bra!

Skaffa någon som både vill hjälpa till med barn och hem. T ex kommer till ert hem kl 14, städar en timme, hämtar barnet kl 15. Leker, fixar middag.
När du kommer hem kl 18 är middagen klar och du kan äta tillsammans med barnet.
Kl 19-20 sover barnet och du har gott om egentid tills du själv lägger dig.

De 6 veckor pappan är hemma kommer gå som en dans, då kan han ta allt ansvar för hem och barn.

En student kanske är toppen att anställa 4 h/dag i 6 veckor? Sedan får h*n ju vara ledig 6 veckor innan h*n jobbar 6 veckor igen.

Det är lite osäkert vad du vill ha sagt där, du uttrycker dig inte vidare klart, men att åka iväg sex veckor i stöten är knappast att lämna familjen.

Till trådstartaren: Du skriver också rätt virrigt, "mamman" och jag om vartannat. Bestäm dig för vilken form du ska använda! Jag tycker du är otroligt självisk. Jag måste få göra så här, annars mår jag inte bra, jag vill jobba så här för jag är ingen bullmamma, jag orkar inte ta hand om vårt barn... Jag, jag, jag. Och så slutklämmen: Han lastar över allt ansvar på mig mot min vilja, hur tvingar jag honom göra som jag vill?

Du måste inse att ni är två i förhållandet; du och din man. Ni har valt att skaffa barn, vilket medför vissa uppoffringar. Din man gjorde uppenbarligen ganska många sådana i början, nu är det din tur. Du får ta ansvaret själv för ert barn sex veckor åt gången, sedan kommer han hem och är ledig sex veckor, då kan han ta hand om barnet. Vad f-n är problemet?! Det finns de som tar hand om sina barn ensamma varje dag i varje vecka varje år utan att klaga. Om han bara är borta sex veckor finns ingen risk att ert barn glömmer honom, inte om de är så tighta som du skriver. Under de perioder då han är borta kanske ni kan ha kontakt via Skype så dottern (?) får se och höra sin pappa.

Du förstorar upp detta till enorma proportioner helt i onödan, och skapar problem där inga finns. Visst kan du hota med skilsmässa och lämna din man, men då blir du ensam med dottern ändå. Och det är ju inte vidare moget att hota med det. "Gör som jag vill, annars lämnar jag dig!" Agera istället som en vuxen kvinna som är en part i ett vuxet förhållande: Sätt dig ner med din man, prata igenom detta ordentligt. Ta reda på varför detta är så viktigt för honom. Berätta, på ett vuxet sätt, hur du känner. Se tillsammans över vilka problem som kan uppstå, hitta tillsammans lösningar (för det finns alltid lösningar, jag lovar!).

Visst kan du hota med skilsmässa, men betänk vilka konsekvenser ett sådant hot kan få. Han kanske säger "Trist för dig" och drar trots ditt hot. Då har du plötsligt blivit ensamstående mamma, med fullt ansvar... Vänta nu, det var ju det du inte ville ha, korrekt?

Eller, något som faktiskt är värre, han kanske struntar i det här jobbet, som tydligen  betyder mycket för honom. Han stannar hemma, gör som du vill. Det kanske verkar som den perfekta lösningen men det är det inte, tro mig. För efter ett tag kan han börja känna sig bitter, och tar ut det på dig. I vartenda litet skitgräl kommer det upp: "Du tvingade mig att strunta i mitt drömjobb." Hur ska du gottgöra honom för det? Nej du, det blir inte bra, även om du till en början är glad att du fick din vilja fram.

Jag vet inte hur gammal du är, men du känns väldigt ung i ditt sätt att resonera. Du kanske inte är så ung, men omogen är du. Självisk och omogen. Du måste inse att det inte bara är din vilja som räknas, och att det inte bara är du  som ska ha det bra. Och vad är det för j-a sätt att säga att du känner för att ta livet av dig?! Är tanken på att ta hand om ditt barn ensam några veckor i stöten så motbjudande, så otroligt jobbig, att du hellre dör? Tja, då måste jag instämma med den som tyckte du skulle lämna barnet till soc. Så där resonerar inte en frisk, stark och sund mamma.

Sex veckor kanske känns som väldigt lång tid, men jag kan lova att de går snabbt. Sex sketna veckor, sedan är gubben din hemma igen, i sex veckor, och tar hand om ert barn. Och du kan få ägna dig lite åt dig själv och ditt.

Det finns egentligen inget att diskutera här; du måste låta din man få göra det här, för annars tror jag inte ert äktenskap kommer hålla. Och då är du lik f-rbannat ensam med dottern sedan.

Förresten; jag hoppas du ser ironin i att du tycker han dumpar allt  ansvar på dig, och undrar hur du ska tvinga honom ta sitt ansvar..

Jag är övertygad om att hon är en drama queen som överdriver och förstorar upp saker för att få sin vilja igenom. Hon har troligtvis alltid varit sina föräldrars lilla prinsessa, som bara behövt stampa lite med foten för att få som hon vill. Detta är vuxenmotsvarigheten till att stampa med foten och truta missnöjt med munnen...

Jag tror att det som tolkas som instabilitet bara är överdrifter deluxe, ett sätt att visa hur hemskt det vore för henne om hon inte fick som hon ville.

Dock finns ju en möjlighet att hon faktiskt menar allvar, och i så fall håller jag med dig till 100%!