Ni som berättat för era barn!
Min son fyller snart fyra. Vi har inte kommit in på donationsdiskussionen då han verkar rätt ointresserad av hur barn blir till-frågan. Vill att det ska komma naturligt samtidigt som jag inte vill att han ska känna att en dag fick han veta det. Vill att det ska ha funnits med honom så länge han kan minnas. För tillfället har han bara konstaterat att lillebror i magen (också äd) kom dit genom att han kröp dit genom huden - som vilken självklarhet som helst.
Den dagen han får veta får man ju vara beredd på att det kan komma upp i vilka sammanhang som helst. Kanske bland folk man annars inte skulle ha sagt något till. Då får man ta sig i kragen och inte visa sig ev. generad.
Hur har ni gjort, ni som berättat? Och hur tänker ni som ska berätta?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-08-10 16:11
Känner också att när man som oss bor på mindre ort så kanske det är mer inskränkt och det finns mer fördomar från omgivningen. Känns viktigt att rusta sina barn med bra förståelse så att de känner sig trygga om de möter fientliga kommentarer från andra och själva kan förklara. Det kan jag känna från min egen familj också att det finns något lite obehagligt om det "kommer ut". För att deras inställningen till äggdonation bygger på oerfarenhet.
Ni som gjort äd, tror ni att det kan vara känsligare i mindre samhällen än i storstäder? Eftersom jag jobbat med små barn både i en stor stad och i mindre samhälle så märker man ju att det helt klart finns fler typer av familjekonstellationer i en större stad som avviker från det normativa. Så viktigt att barnen så får prata om sin identitet på rätt sätt, tycker jag.
) så det kändes lite tidigt att börja ta upp hur bebisar kommer till. När h*n precis hade fyllt fyra började h*n själv fråga om hur det gick till när h*n föddes och då berättade jag det, det blev som en mysig saga som h*n älskade att få höra. Efter ett tag frågade h*n hur bebisar kom in i magen och då berättade jag det, med tillägget att ibland kan inte föräldrarna få barn själva utan då måste de få hjälp och vi fick hjälp av en jättesnäll doktor och en jättesnäll tant. Vid senare tillfällen har jag lagt till lite mer detaljer och nu när h*n är lite äldre kommenterar jag ibland att det finns lite av den snälla tanten i h*n och att h*n gärna får träffa henne när h*n blir stor.
) så det kändes lite tidigt att börja ta upp hur bebisar kommer till. När h*n precis hade fyllt fyra började h*n själv fråga om hur det gick till när h*n föddes och då berättade jag det, det blev som en mysig saga som h*n älskade att få höra. Efter ett tag frågade h*n hur bebisar kom in i magen och då berättade jag det, med tillägget att ibland kan inte föräldrarna få barn själva utan då måste de få hjälp och vi fick hjälp av en jättesnäll doktor och en jättesnäll tant. Vid senare tillfällen har jag lagt till lite mer detaljer och nu när h*n är lite äldre kommenterar jag ibland att det finns lite av den snälla tanten i h*n och att h*n gärna får träffa henne när h*n blir stor.