BF Januari 2015

Har också så, men inte uvi känningar. Uvi är farligt för bebis fall bakterierna även går upp i livmodern så det är värt o kolla om du tycker dig ha uvi. Om det bara var en jämförelse för ilningar ska du däremot inte oroa dig för att jag skrämmer upp dig.

Jag är nog yngst i den här tråden ;) blir 25 till sommarn. Har trots detta haft problem med att bli gravid (pco och ev endometrios) men på nåt mirakulöst sätt ändå lyckats.. Killen är 31 och vi har varit ett par i 4 år snart :) blir giftemål om några veckor också.

Jag är ju som sagt riktigt nojjig för missfall eftersom jag haft ett.. Var superädd när jag fick mensvärk i början men nu blir jag typ mer rädd när jag inte känner nåt.. Haha. Aldrig får det va helt bra :P

Här mår jag riktigt riktigt dåligt just nu. Har stannat hemma från jobbet idag och försöker vila så mycket det går med busig tvååring runt mig. Illamående till tusen, kan knappt resa mig från soffan utan att få kväljningar, småäter konstant i hopp om att det ska gå över då.. Hoppas det inte håller i sig till v20 denna gången. Till v.13 räcker, då blir jag bra igen lagom till semestern:)

Tro det eller ej men jag är yngre :-P Blir 22 i sommar och min sambo blir 39 några månader senare. Har själv två tidiga missfall i bagaget så har inte heller haft en dans på rosor, nu får vi hålla tummar och tår för att vi alla får behålla våra små liv i magen.

Jag är också yngre ;) blir 24 i höst och min sambo är ett år yngre, så 23 . :)

Vi är lika gamla :) min sambo är 32, varit tillsammans i 4 år. Första barnet, ingen mf-historik ännu.

Vad kul att vi har så mycket olika åldrar här :)

Just nu har vi en otroligt lugn vecka och sommaren brukar vara helt ok. Blir värre när allt drar igång igen till hösten men jag får hoppas på flexibilitet. Jag har en väldigt bra arbetsplats där folk är förstående och hjälpsamma bara man kommunicerar och till hösten kommer det ju vara officiellt. Låter som att du hade en riktigt tuff graviditet förra gången!

Hehe, låter jag så gnällig? ;) Förra graviditeten var ingen höjdare, nej, men mest för att jag av någon anledning krävde av mig själv att jag skulle vara stålkvinnan och inte accepterade att kropp och själ inte orkade. Fast så här i efterhand har jag lärt mig massor om mig själv och fått massor av bra hjälp av vården, så det känns inte längre som ett misslyckande att be om hjälp. Tänker att det kan vara bra att dela med sig lite, har man tur kanske man hjälper åtminstone en annan i samma sits och då är det ju värt det. :)

Kör en liten presentation av mig också.

 

Är snart 28 är, min man är 29. Vi har varit gifta i snart 2 år och har tvillingar på 18 månader. Vi var båda överens om att vi ville ha en till och då gärna tätt så den inte blir så utanför syskonen (de är redan väldigt tighta). 
Det tog ändå 11 försök på den här graviditeten så vi håller tummarna nu för att den håller i sig där inne!

Just nu är jag hemma med barnen och så kommer det bli tills yngsta är redo att börja förskola.
Innan jobbade jag som säljare men funderar på att plugga nåt helt nytt nu under ledigheten med nästa.
Min man jobbar inom värdeindustrin.

Hinner inte sitta och prata lika mycket här inne som resten av er gör men jag hänger med ändå :)