Vad är det med föräldrar på barnkalas?!

Jag tycker tvärtom att det är jätteskönt när föräldrar stannar på våra kalas. Själva frågar vi alltid om en av oss kan stanna kvar innan vi tackar ja, ifall vårt barn inte vill stanna själv alltså. Att bara drösa in och förutsätta att man får stanna kanske inte är så optimalt men som andra skrivit så är det ju bara att vara tydlig med hur man vill ha det i inbjudan så föräldrarna vet vad som gäller.

Senaste barnkalaset hos oss var det tolv ungar och ungefär lika många föräldrar. Föräldrarna satt avsides, grillade och drack öl medan ungarnas fest var i fokus. Fungerade utmärkt.

Just det, de föräldrar vi känner brukar alltid erbjuda sig att hjälpa till på våra kalas och vi gör likadant på deras om vi stannar kvar. Passa på att utnyttja det faktum att det finns flera vuxna där, barnkalas är ju så himla intensiva så är ju alltid skönt med lite hjälp.

Och släpp Jante-tänket att de är där för att kolla upp dig/er/ert hem - vem bryr sig vad de tycker?! Eller om de kopierar hela ert kalas rakt av senare - imitation is the sincerest form of flattery, darling.

Alltså på förskolan känner man ju i regel personalen väl och är trygg med både dem och miljön och allting, knappast likställt med den relation de flesta har till förskolekompisarnas hem och föräldrar. Sen är det ju vettigt att vara tydlig som inbjudande föräldrar med hur man vill ha det, likväl som föräldrarna till inbjudna barn _frågar_ om det är okej att de stannar eller om de vill att man gör det om det nu inte tydligt framgår av inbjudan.

Mitt barn var på femårskalas i helgen, och jag stannade. Varför? Tja, nog för att hon kände de flesta av de andra barnen, men inte alla, och hon tyckte att det var läskigt och stökigt och ville att jag skulle vara kvar. Och 23 4-7-åringar på två vuxna (kalasbarnets föräldrar alltså), som varken jag eller mitt barn känner, som skulle fixa fram mat och fika och dessutom passa ett bebissyskon medan kalasbarnen röjde runt. Nja, det kändes inte bra.

Ett lugnare kalas, med

När sonen var på sitt första kalas (autism) frågade jag när jag tackade ja om det var okej om jag var med eftersom det var hans första kalas. Det var inga problem fick jag till svar, höll mig även i bakgrunden då jag ju vill att han ska kunna gå "själv" i framtiden. Men det känns som att det blir annorlunda om barnet har diagnos kanske eftersom han kräver mer och sådant som inte blir rimligt att lägga på de som anordnar kalaset. Hur som helst gick allt jättebra så nästa gång ska vi se om han inte får gå själv så lämnar vi nummer ifall det skulle bli någonting och att jag eller hans pappa kan komma väldigt snabbt.

Precis. Men det är väl skillnad mellan vettiga föräldrar som frågar om de ska stanna och hjälpa till och ouppfostrade folk som bara sätter sig och förväntar sig att bli serverade. Själv har jag bara träffat de förstnämnda, men om TS råkar ut till de som inte hjälper bara vill ha fika utan att bli bjudna är det mindre trevligt.

Har inte så stora barn ännu. Men en 4 åring hade jag kollat av med föräldrarna om dom ville att man stannade. Just för att hjälpa till lite kanske.
För min del hade jag inte behövt stanna.

Ställ fram kaffe i en termos och ett fat bullar, så kommer föräldrarna sitta och underhålla varandra. Jag har aldrig lagt energi på föräldrarna, det är barnen som haft all fokus. De föräldrar som stannat kvar har fått skylla sig själva

Min äldsta har diagnos därför är jag med. Förväntar mig dock ingen underhållnining men brukar erbjuda mig att hjälpa till modet behövs. Ser det som en bättre lösning än att han uteslutits eller hamnat i en situation han inte fixat och blivit helt galet bemött. Ingen har gnällt på det. Dottern som inte har diagnos kommer dock att få gå själv när hon blir äldre.