johjen skrev 2014-02-12 06:17:04 följande:
Jag är också 38 år, försökt bli gravid 1,5 år och första IVF. Utredning visade inga fel utan bra värden för mig och min sambo som blir 40 i år. Dock har jag haft det ganska stressigt och stor press på mig i arbetslivet om det nu kan påverka. Känner igen mig i dina tankar kring att vara den som inte blir gravid. De flesta av mina vänner fick barn runt 35-37 och ingen fförutom en har haft problem att bli gravida. Min 39 åriga väninna blev gravid i sommars efter ett oskyddat samlag då jag själv försökt aktivt i 1 år med ägglossningstest och varannandag sex.. Men men nu är jag i alla fall gravid även om jag har svårt att tro det och måste börja glädja mig mer istället för att vara nojig och rädd för missfall hela tiden..
Kul med en till 38 åring i tråden!
De har inte hittat något på oss heller förutom att de misstänker endometrios. Men det ser inte ut som det ändå skulle påverka för jag har inte så mycket. Många av mina jämnåriga kompisar har barn som är runt tio till och med. En har en dotter som är 17 i år. Men det var såklart väldigt tidigt hon blev med barn. Nu har till och med vänner och bekanta som är tio år yngre börjat få barn. Och det har nog varit det jobbigaste egentligen.
Träffade "mannen i mitt liv" sent och vi började ändå försöka ganska snabbt (efter cirka 8-9 månader ihop).
Sedan var det så att när jag ringde en barnmorska efter vi hade försökt i 10 månader ungefär och inget hände, så skrattade hon bara i telefonen och sa att jag bara skulle slappna av och att det var vanligt att inte lyckas direkt. Försökte säga att jag ju var över 35. Men det skulle inte vara någon fara tyckte hon, och i övrigt så visste hon inte vart jag skulle vända mig. Grrrrr....
Det samtalet gjorde att jag liksom inte orkade ta tag i det igen. På ett år ungefär. I samma veva ungefär fick min mamma diagnosen Alzheimers och det hjälpte inte direkt. Det var istället en kompis som tipsade och låg i för att vi skulle skicka in en egenremiss. Har varit lite bitter över att ha tappat ett år med tanke på min ålder. Och sen hade vi otur att hamna mitt i sommarledighet och julledighet på kliniken. Det beslutades nämligen redan i maj 2013 att vi skulle göra IVF, men startade först i december med behandling.
Meeeeen kanske det bara var bra? Vem vet, det kanske var meningen att det skulle ta lite tid, för att vi ska lyckas vid första försöket
? Det kanske verkligen är vår tur att för en gångs skull lyckas?
