Hej alla härliga människor!
Jag hoppas att den här tråden kan vara ett ställe att ventilera med- och motgångar, peppa och stötta, eller bara skriva av sig om ofrivillig barnlöshet, utredning och vägen mot IVF. Vi är många i samma båt.
Skriv gärna och berätta om dig själv och var du/ni är i processen :)
Tack! :D
Ja, det är vårt första försök! Vi är båda jätte nervösa. Men det är mest nervöst för mig eftersom vi redan vet att han kan få barn. Två barn inom loppet av 14 månader. 15 månader utan preventivmedel. Men det sätter en del press på mig kan jag lova!
Jo jag försöker se mig själv som gravid, faktiskt. Men det är svårt. Kissade på stickan i morse och fick ett negativt svar. Men när jag fick veta att de billiga testerna är värdelösa att avläsa så började jag tveka på om det verkligen var negativt. På instruktionerna så var det som om strecken skulle vara lika starka... Får ta kort imorgon! ;)
Man testar först i bitestikeln. Men där fanns inga. Så de fick ta vävnadsprover från testikeln. På min man verkade det som om det var samma typ av instrument som används vid äggplock. Den var lika stor i alla fall! Dramatiskt för oss båda vill jag lova. Jag är vääääldigt spruträdd. I armarna har jag börjat vänja mig. Magen likaså. Men när den skulle in i mig för att sedan sticka?! Där gick gränsen för min fobi! Jag skakade, grät, skrek, skällde... Fick ringa dagen efter och be om ursäkt... Min man tog de tre vävnadsprover på. Hans pung och penis blev helt täckta av blåmärken även om de bara tog på ena testikeln...
Kan säga att vi inte haft den bästa starten man kan få...
Usch då! :( Hur kan svärmor göra så? Även om det är fel på din make så kommer hon säkert vara anklagande mot dig. Jag vill inte måla fan på väggen.... Men min svärmor var nöjd med min mans barn. De andra barnbarnen har hon inte brytt sig om. Min man berättade om framtida IVF och att vi skulle gifta oss sa svärmor "Du gör väl inget som du inte vill...?". Som om jag skulle tvinga honom?! Tur jag inte var där... Har problem med svärfar med... Men han är bara en vanlig hederlig surgubbe... ;)
Hur kommer det sig att ni hamnat på IVF banan? Din man har lite långsamma/få simmare? Hur är det med dig? Fina ägg och en bra äggreserv?
Jag förstår att det måste vara jättetufft, men försök att inte tänka så. Jag menar, mycket kan ha hänt sedan dess, vasektomi eller inte.
Klart du ska se dig som gravid, du har ett växande embryo i livmodern just nu :) Det är väl rätt tidigt att testa? Hatar dessa jävla test, de är inte så lätta att avläsa och inte så känsliga. JA, ta kort, nu är jag nyfiken!! :D Och det är ju inte hela världen om detta inte är gången det går, det är ju bara första försöket. Ni har tid på er :) (förstår att det inte är så det känns, det är ju en pärs med varje försök)
Åh, din stackare :( Men vad modig du var, du gjorde det ju! Läste en blogg (hjärtatblöder), hon fick lugnande medel innan sticken. Kanske är det ett alternativ om det blir en nästa gång? Så himla tråkigt när det känns jobbigt och man eventuellt har en lång väg kvar. Jag blev helt hispig av min HSS, det var…. inte trevligt.
Min svärmor är… inte en särskilt trevlig människa mot någon. Min man har övervägt att säga upp bekantskapen med henne ett antal gånger, men jag har hindrat honom (vilket hon inte har en aning om). Jag tror precis som du, hon kommer nog alltid att anklaga mig.
Åh vad irriterande!!! Jag antar att din man verkligen vill, annars hade han väl aldrig velat genomgå det ni gör nu?! Och vad jobbigt att inte få stöd från dem under er resa, det som redan är tufft som det är.
Ja du, vi har försökt i snart 2 år och har bara inte lyckats. Det verkar som att min man har få och lite långsamma simmare, men inget omöjligt att arbeta med. Alla mina prover ser finfina ut, livmoder fin utan knutor/polyper/veck, fina äggledare utan stopp, fina äggstockar med bra äggreserv. Jag hoppas att det ska räcka för att det ska bli bebis snart :)
Hejsan! Jag är ny här på FL, men kände nu att det finns ju fler där ute som sitter i samma båt så varför inte dela sin historia. Intressant att läsa andras inlägg som beskriver exakt med samma ord hur jag känner. Jag och min man sen fyra år tillbaka drömmer om ett barn. Försökte i ett år och lyckades, dessvärre slutade det i MF i vecka 11. Detta var i mars 2012. sedan dess är det helt dött på den fronten. Vi sökte hjälp. Men dom hittar inget fel på någon av oss. Svaret efter ultraljud med kontrast var att "Eftersom det inte är något fel på er så kan ni försöka i minst 3 månader till, händer det inte något så ställer vi er på kö till IVF." Så hur ska man tänka nu, bara vänta på att 3 mån ska gå eller totalanalysera sin kropp som jag gjort det senaste året, bara räkna dagar och analysera sekret för att dra iväg ett sms så att mannen kan komma hem från jobbet så vi hinner ta en snabbis, ligga kvar i sängen och bara hoppas att denna gång tar det sig. Vänta och känna efter och överanalysera alla konstiga känslor i kroppen till att bli totalt nersågad när den rosa flytningen blir till mens. Många tårar är fällda, många negativa tankar, mycket upplevd orättvisa mot par som gör aborter eller bara klagar på sin graviditet. Jag bara längtar till morgonillamående, molvärk i magen, bristningar, svårt att sova för att magen är ivägen, förlossning, barnskrik och allt annat som hör till. Lyckan att få ett plus är efterlängtad! Lycka till alla där ute som önskar barn!
Är på rd 6 idag efter behandling på Nordic i Gbg..Tog ett neg test idag men känns ändå som att det va alldeles för tidigt :).
NU får ni analysera! För det blev minsann "två" streck idag!! SJUUUUUKT svagt! Men det är väl där?? 
NU får ni analysera! För det blev minsann "två" streck idag!! SJUUUUUKT svagt! Men det är väl där?? 
