Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?

Vad är du saknar hos pojkarna?

Ingenting alls! Jag vet inte varför jag känner såhär, ingen aning? Vet bara att jag inte vill, eller orkar, känna såhär, känns så fruktansvärt onödigt. Mycket är nog påverkan utifrån, det är sånt oerhört fokus på att få döttrar i detta land (ja, titta bara på detta forum!) - och jag har fått, och får, så många kommentarer om att nu måste vi ju ändå få en dotter?? Som att det är högsta vinsten?

Du kanske ska fråga de personerna som säger så då, varför man måste få en dotter och vad har de som inte pojkar har...

Det har jag frågat, och har fått veta att döttrarna kommer man nära, att det är väldigt annorlunda att ha döttrar, det är mer speciellt osv osv
Sen undrar ju jag hur när man kan komma, eftersom jag känner mig väldigt nära mina söner. Dock vet jag inget om det där annorlunda och speciellt, eftersom jag inte har någon dotter, och aldrig kommer att ha.

Jag har underbara söner och har aldrig önskat mig ett specifikt kön. Men omgivningens kommentarer tär på mig. När jag väntade son nummer två beklagade människor mig min otur. Jag fick höra alltifrån: " Nästa gång lyckas ni!" "Bättre lycka nästa gång" "Nu måste ni skaffa en tredje" "Usch, din stackare. Hör av dig om du behöver prata". 

Det är skitjobbigt och jag förstår dem inte. Jag älskar mina strålande söner över allt annat på jorden. Världens bästa barn. Jag har aldrig hört någon beklaga en kvinna som väntar en flicka med orden : nästa gång lyckas ni. Läs här också, fullt av trådar skrivna av gråtande kvinnor som inte vill ha söner. Eller i tidningarna när en kändis får barn. Är det ett flicka skrivs det: Äntligen är hon här!! NN Fick en älskad dotter!! Är det en son står det: NN fick en son. Pojkar är inte lika välkomna. När kvinnor åker för att rensa bort oönskade spermier är det inte flickspermierna som kastas bort. 

Man kommer sina söner nära med. Även om man får en dotter så kanske det inte är den dotter man  i sitt huvud hade tänkt sig. En vän till oss som har två döttrar frågar alltid om våra pojkar är så snälla goa och kramiga.
Ja för det mesta. Men det är deras sätt medan hans döttrar inte är sådana.

Först och främst är barnen individer inte kön. Visst önskade jag mig en dotter för jag hade hoppats på att få en relation med  henne som jag har med min mor ( enda barnet) men jag får odla det med pojkarna istället  och vara den bästa pojkmamman jag kan bli.
Det finns inget som säger att vi skulle haft en sådan relation även om jag hade fått en flicka. 

Precis så känner jag också! I grunden ÄR jag ju en lycklig pojkmamma, men redan när tvåan var i magen så började ju kommentarena hagla över en. Och då ska vi inte tala om hur det är nu, när jag säger att jag har en tredje pojke i magen, jag får ju näst intill beklaganden från andra. Och så får jag åter igen höra: "ni får göra ett nytt försök då".

Som du säger, här på FL finns hur många trådar som helst skrivna av dem som får sina drömmar krossade när de får veta att de väntar en son. Så något verkar det vara rent generellt, om det bara gäller här i Sverige eller resten av Norden, det vet jag inte. Jag vet inte varför flickor har så hög status jämfört med pojkar, för när jag tänker framåt kan jag inte direkt se några fördelar med att vara flicka framför att vara pojke.

Jag hade eg bara velat ha en blandad barnaskara. Hade jag bara haft flickor hade jag velat haft pojkar. Vet eg inte varför och jag vet också att man inte "får" känna så men jag gör det.

Visst är det märkligt att det skiljer sig åt så mycket rent kulturellt med vad man "skall vilja ha".
I vissa länder hade det ju ansetts som fantastiskt och hög status att ha fått tre pojkar.

TS - jag har hört mer än en mamma till en tonårstjej önska att "jag hade pojkar istället". Ibland tror jag att man som mamma till och med kan komma närmare söner än vad man kommer döttrar. Beroende på personlighet naturligtvis.

Man tänker nog som mamma att man hade haft mer att tillföra till en flicka, eftersom man kan relatera till henne lättare, men jag tror man har en minst lika viktig, om än annorlunda roll för barn av det motsatta könet.
Du har ju fått en fantastisk chans att vara en förebild för dessa pojkar och du kan påverka vad de kommer vilja ha av framtida flickvänner, hur de kommer att bete sig mot sin familj, och du kan svara på alla frågor om hur "tjejer egentligen tänker" haha.

Tack det var fint skrivet :)!

Jag tror också så att pojkar generellt är "lättare" än flickor, men det baserar jag bara på att jag rent generellt anser män vara "enklare" varelser, och då menar jag enklare som något positivt alltså, de är rakare, ärligare och analyserar inte så mkt som vi tjejer kan göra. Obs! Vill inte att någon ska ta illa upp och givetvis finns det undtantag, det här är bara min syn och mina erfarenheter!

Ja, jag tänker nog att jag hade haft mer att tillföra till en flicka, men samtidigt inser jag att att en god relation inte kommer gratis, man måste jobba på det.

Jag tror att det jobbigaste av allting är allas kommentarer faktiskt, jag bara önskar att man bara hade fått glada tillrop och "GRATTIS" istället för det jag får höra nu, när jag säger att jag ska få en tredje pojke.

Det som ska vara den största lyckan blir plötsligt inte det då, jag önskar det skulle rinna av mig som vatten av en gås, men det gör tyvärr inte det.

Jag har 2 söner och vill gärna ha en tredje. Skulle någon beklaga att jag får söner skulle jag be vederbörande dra åt helvete. Jag har aldrig haft en önskan om döttrar utan sett mig som "pojkmamma" redan innan jag fick barn.
En del verkar tro att det är bingo att ha en av varje, det skulle jag aldrig vilja ha. Ska jag bara ha 2 barn vill jag ha samma kön för dom jag känner är tightast med sitt syskon av samma kön även i vuxen ålder. Den dagen jag och pappan är borta har syskonen varandra och mina grabbar är vråltighta nu och jag hoppas dom fortsätter vara det.