Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?

Jag sörjde och pratade massor med min man om det, fick älta klart det. Under sista graviditeten var det som ett öppet sår efter ul, bebisen som kom blev som ett plåster på såret. Han läker mig och jag vill inte ha någon annan.

Att jag tog reda på könet kändes dock bra så jag fick bearbeta mycket innan förlossningen istället för efter såsom med första barnet. Det hugger dock i mig då (främst invandrarkvinnor som är mer frispråkiga ) påpekar hur synd om mig det är och att jag ska försöka igen. Till och med kvinnor som känner mig genom min man beklagar min lott Då är det bättre med oss tillknäppta

Att det skulle vara en så ny trend tror jag inte på. Jag såg en studie där man följt familjer från åttiotalet och framåt där man sett att familjer med två pojkar var mer benägna att skaffa ett till barn än familjer med två flickor (eller en av varje). Det har säkert att göra med att det oftast är kvinnor som vill ha flickor och kvinnan har större makt i beslutandet om barnaalstrandet då hon bär barnet. Men undantag finns såklart, min morfar skaffade fem pojkar innan han fick som tös (han tjatade massor på mormor) och då dottern fick en dotterdotter var lyckan total för honom och vi stod varandra nära tills han dog.

En bekant till mig försökte till som fick en flicka.
Hon har nu åtta(!!!) barn.
Verkar sunt.

tills hon fick*

Som mor till både en pojk och en flicka tar jag mig friheten att säga: vilket jävla skitsnack.

tack för mig.

Instämmer, har också en av varje. Både fördomsfullt, trångsynt och otacksamt att hålla på såhär i ett land som Sverige dessutom där båda könen ses som lika mycket värda och vi skall vara ett land som "kommit långt".

Ja :/ vafan, mina barn är mina barn och de är helt ljuvliga båda två. Både den med snopp och den med snippa. Visst kan jag fatta att man tycker att det vore skoj med blandad barnaskara, men vissa blir ju helt knäckta av att ha flera barn av samma kön. (Och det är sällan flickmammorna som gråter efter "sonen hon aldrig fick"). Det är liksom inte friskt.

Tjejer är mer känsliga och som förälder oroar man sig mer över dom när dom växer upp. Det är lättare för mig med pojkar för jag slipper känna samma att döttrarna ska råka illa ut när dom blir större. Press och alla krav en flicka måste uppnå i detta samhälle. Rädsla över tonåren, vakna nätter när hon smiter ut på natten halvnaken för att träffa kompisar och supa. Ångest över ifall hon blir våldtagen. Det är en jävla massa huvudbry med dottern. Hon är ändå bara liten men jag kan inte skydda henne hela tiden. Kan inte slappna av. Jag tänker långsiktigt och detta skulle inte hända om jag hade en älskad liten son.

Varför tar många här allt så personligt? För mig känns det inte dugg konstigt att TS sörjer dottern hon aldrig kommer få. Det innebär troligtvis INTE att hon älskar sina söner mindre för det och det innebär verkligen INTE att hon tycker att någon främmande människas son är mindre värd....

kommentarer som "men min son ät sååå söt och fin och underbar bla bla bla" är totalt onödiga. Klart att alla älskar sina egna barn mest. Men hurvida du tycker att din son är världens största underverk har faktiskt inte det allra minsta att göra med att TS önskar sig en dotter....

Alltså... va? Det där är bara TRAMS! Huruvida man kommer nära barnet eller inte beror på dess personlighet och inte på huruvida det har en penis eller en vagina, det beror också mest på DIG som förälder, om du väljer att se penisen som en stoppkloss för närhet till ditt barn. Den där penisen finns bara i ditt huvud. Eller vaginan, beroend epå hur man ser det. Jag blir genuint ledsen över såna här trådar.

Intressant att det finns så oerhört mycket starka känslor kring kön och att man kan sakna ett "kön". fast ingen kan tala om vad som är skillnaden...?? och vilken betydelse könet har.