Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?

Japp, alla vet att småpojkar som nån gång har på sig en klänning blir bögar

Min bror hade pigtittare med papiljotter och låtsassmink ;) Han måste haft en väldig tur som råkade bli helt normal ändå :p

Tjejer är mer känsliga och som förälder oroar man sig mer över dom när dom växer upp. Det är lättare för mig med pojkar för jag slipper känna samma att döttrarna ska råka illa ut när dom blir större. Press och alla krav en flicka måste uppnå i detta samhälle. Rädsla över tonåren, vakna nätter när hon smiter ut på natten halvnaken för att träffa kompisar och supa. Ångest över ifall hon blir våldtagen. Det är en jävla massa huvudbry med dottern. Hon är ändå bara liten men jag kan inte skydda henne hela tiden. Kan inte slappna av. Jag tänker långsiktigt och detta skulle inte hända om jag hade en älskad liten son.

Det är väl då det politiskt korrekta kickar in, som jag tolkar det anser de att det som är annorlunda är det som enligt dem inte finns i lika stor grad hos pojkar, det traditionella typiskt "kvinnliga" som mjuka värderingar, att älska rosa och prinsessklänningar och barbie, att leka med dockor, att vara tillmötesgående och lugn och duktig och stillsam och ha långt hår, behaga, kramas, visa känslor, vara omhändertagande, intressera sig för relationer snarare än praktiska ting etc.

Men hur menar du nu? Att en mamma som inte får någon dotter, ska välja ut en av sina söner och uppfostra honom till en flicka i stället? Sunt..?  

Man har ju sett hur det har gått med pojkar som utsatts för just den behandlingen. Dag Hammarskjöld t.ex. - hans mamma hade bara pojkar, och hon valde ut honom att vara "flickan". Klädde honom i långa klänningar långt efter att de jämnåriga pojkarna fått kortbyxor, och när han var vuxen bodde han länge kvar hemma och mamman kallade honom "min hemmadotter".

Han gifte sig aldrig, trots att han som framgångsrik man kunnat få vilken kvinna som helst, och många spekulerar i att de berodde på att han blivit homosexuell p.g.a. den påtvingade flickrollen, men valt att aldrig leva ut det...

Nja. Jag tror vi talar om olika sorters band. Jag har på ETT sätt ett starkare band till min son, för att han är mer som jag. Intelligentare än min dotter för det första: det går att ha djupare samtal med honom om allt från astronomi till religion till politik. Han läser mera och tänker mera och är mer ensamvarg, precis som jag var som tonåring, medan dottern är mer okomplicerad, populär, utåtriktad och nöjeslysten. DENNA typ av band - att ett barn har ärvt eller inte ärvt ens personlighet - har inget med könet att göra.

Men visst har jag haft mycket roligt med min dotter, som jag inte kunnat göra med min son - eller någon pojke överhuvudtaget. När vi har klätt upp oss i likadana klänningar och hattar och samma nagellack och gått ut på stan! Eller när hon är med mig och bakar och lagar mat och viker servetter och arrangerar blommor till en middag, eller när vi går (eller gick) till Hemslöjden och pysslar tillsammans med alla andra flickor, mammor och mor- och farmödrar (och någon enstaka pojke eller pappa), eller när jag lärt henne sticka och virka... Och jag antar att jag kommer att få dela hennes graviditet och hennes barns baby- och småbarnstid på ett helt annat sätt - en svärdotter väljer i första hand sin egen mamma till sin förtrogna i det läget. (Om relationen varit normal.)

Inte bara klänningen, utan att han var tvungen att spela rollen av hennes dotter under hela uppväxten. Vad VET man hur det kan påverka..?

Jag är förvånad över folks oförståelse för att önska ett visst kön.

Varför anses det som något fult och tabubelagt?

Det handlar inte om att man inte kommer att älska det barn man får oavsett kön.

Inte heller om att man måste önska sig ett friskt barn, för naturligtvis önskar sig alla det i första hand men det är okej att önska både och. Det fungerar inte så att man bara kan få ett utav det. Så säg att jag önskar mig en dotter, får en dotter som dör eller blir sjuk, skulle det då vara mitt fel för att jag önskat henne? Skulle barnet ha klarat sig om jag bara önskat mig ett friskt barn?

Man sörjer det barn man inte fick, inte det barn man fått!

Sen kan jag tycka att det är fult att gå in i en sån här tråd, förminskar någons känslor och ger dem skuldkänslor. Vad uppnår man av det?

Ts ville veta hur man går vidare så kan vi hålla oss till ämnet?

Själv har jag två fantastiska döttrar. Älskar dem över allt annat och de är verkligen perfekta barn (i mina ögon). Trots att jag alltid önskat mig en son.

Min tröst har varit tanken på hur bra mina tjejer är. Jag hade ju inte velat ha något annat, jag fick precis de barn som var meningen för mig.

Om jag hade kunnat välja kön hade jag inte velat ändra.

Men skulle jag bli gravid igen så vet jag att min starka längtan efter en son skulle komma tillbaka. Och skulle det bli en flicka till, ja då kommer jag att älska henne lika mycket som jag älskar mina andra barn.

Varför anses det som något fult och tabubelagt?

Av samma anledning som att det vore fel att önska en viss hudfärg eller sexuell läggning kanske? För att många av oss tänker att sådant inte spelar roll eller i alla fall inte ska spela nån roll.