Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?
Jag är gravid med vårt tredje barn, en tredje pojke. Jag har sedan jag väntade barn nr 2 längtat efter en dotter. Nu efter köns-Ul vet jag att det aldrig kommer bli någon dotter för mig. Jag försöker bearbeta detta så gott det går, och nu söker jag andra som är eller har varit i min situation, för att höra hur ni har tacklat det? Hur gick ni vidare? Går det någonsin över, denna längtan?
Självklart är jag lycklig över en frisk liten bebis i magen, men jag ljuger om jag säger att könet inte spelade någon roll, för det gjorde det.
Jag vill så gärna höra att det kommer att gå över, jag vill/orkar inte bära på detta och inte heller vill jag ha dessa mörka moln över den babylycka jag borde, och vill, kunna känna.
Hoppas innerligt på svar från andra pojkmammor där ute!
Jag undanber mig svar från mammor till flickor som säger att de förstår mig, eftersom pojkar är "så jobbiga" - för det tycker inte jag, det är inte därför jag känner såhär. Jag har hört det så många gånger och tycker bara det är en fördom, barn är ändå individer. Jag hade bara velat ha en blandad barnaskara.
Jag kan inte önska mig mer. Jag är supernöjd med mina kids. Skulle jag få en liten sladdis kommer mina grabbar vara såpass mycket äldre att jag tror en lillasyster skulle hamna lite på sniskan. Hellre en till kille känner jag då. Men oavsett kön kommer barnet vara lika älskat. Skulle jag däremot få beklagande kommentarer från omgivningen kommer dom få veta att dom lever. Jag vet att en del flickmammor tycker "synd" om mig som har söner men då är dom helt ute och cyklar. Tittar man på deras sambos/män ser jag hur dom tittar längtansfullt på mina smågrabbar och flera har uttryckt att det vore så kul med en liten son och då brukar mammorna se lite förnärmade ut. 