Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan mars 2012. Vi blev i somras oförklarligt barnlösa och måste vänta tills januari innan vi får kontakta gyn för att starta IVF. Någon som är i liknande situation?
Hej Calcyl.
Min man och jag är i en liknande situation. Vi har försökt tillverka barn sedan augusti 2011, men har också haft uppehåll på totalt 6 månader under den tiden. Inte ett enda plus hittills.
Vi har också genomgått utredning och blivit oförklarat barnlösa.
Nu har vi uppfyllt tidsgränsen så att vi får påbörja IVF-behandling. Jag ringde igår och vi ska få en läkartid i början av februari.
Nu när det väl har börjat känns det ännu jobbigare att vänta. Enligt vår kontaktperson blir första äggutplocket tidigast i april. Det känns oändligt långt borta. Fast rent krasst är det ju ganska snart trots allt.
Det känns spännande och jobbigt att ge sig in i IVF-karusellen. Vi hade en väldigt tuff sommar förra året så vi har gått i familjesamtal under hela hösten för att få ordning på relationen. Det har hjälpt mycket och jag kan rekommendera det. Jag tror det är bra för alla, om man hittar en bra terapeut vill säga.
Om du vill brevväxla med mig finns jag på hurorka@gmail.com. Eller så kan vi fortsätta skriva här i forumet.
Hej!
Tack för ditt svar, intressant att skriva med någon i liknande situation.
Vi har också precis uppfyllt tidsgränsen och var på läkarbesök idag. Det togs blodprover och när svaren kommit skickas en remiss till ivf. Är det den typen av läkarbesök ni ska på också eller ni har kommit längre?
Ja det är verkligen med blandade känslor man ger sig in i det här. För ett år sedan ville jag inte ens göra ivf.. För det mesta blir man tokig på all väntetid men samtidigt är det nog ganska nyttigt. Nu är jag 100% säker på att jag vill göra detta. Har du några funderingar på varför det inte tar sig för er trots att det inte hittats några "fel"?
Så skönt att ni fick bra hjälp! Jag och min sambo har faktiskt kommit varandra närmre tack vare allt vi gått igenom och har en väldigt bra relation nu men det har såklart funnits många tuffa perioder.
Hej! Vi är oxå ett par som inte lyckas på egen hand. Vi började tillverka i sept 2011, fick ett utomkved som opererades bort i feb 2012. Sen inte ett liv där nere!
Vi har äntligen fått tid på vår fertilitetsklinik nu 5 feb. Ska lämna blodprov innan det.
Det har varit otroligt påfrestande. Käkade två pergotimekurer med orkade inte med alla biverkningar. Vi har fått ringt och tjatat oss vidare hela tiden. Vårt landsting är segast i sverige :(
Skrämmande med IVF... Alla mediciner med biverkningar, äggplock, stoppa tillbaka.. Och tänk om inte det funkar för oss heller? Är ju redan knäckt som man är... Orkar man gå igenom det? Mycke tankar...
Hej på er!
Här är ett par till. Vi har försökt två år exakt och remiss är nu ivägskickad.
Hur jag än försöker intala mig att det inte kommer lyckas så är det helt hopplöst svårt att inte hoppas. Det är en helt fantastisk känsla att känna att vi har en framtid! Framtidshoppet spirar... Man blir som en helt annan människa!
Vi gjorde några inseminationer i höstas men utan resultat. En väldigt tuff berg-och dalbana.
Det är skönt att veta att man inte är ensam även om det kan kännas så. Sådana här trådar blir en liten livräddare ibland när man känner sig ensammast i världen i den barnlösa klubben.
Kanske, kanske är det vår tur nu? Kanske, kanske kan det bli ett barn i ens liv? Hoppas.
Kram
Hej Calqyl, Novabusen och Ylle99!
Det är verkligen skönt att veta att vi inte är ensamma när vi går igenom detta
Calqyl, vi ligger precis steget efter er. Vi har visserligen redan lämnat blodprov, igår, men annars väntar vi på att få träffa läkare och kurator och så blir det väl remiss antar jag.
Ylle99: Det där med insemination har vi frågat om men våra läkare sa att det inte var något de satsade på längre eftersom de ansåg att det inte gav så mycket större chans. De kallade det för "makeinsemination". Alltså att man sprutar in partnerns spermier direkt in i livmodern. Intressant att andra landsting gör andra bedömningar.
Calqyl: Vi har funderat ganska mycket på vad som kan vara orsaken till vår barnlöshet men samtidigt tar det mycket energi. För om inte läkarna vet, hur ska vi kunna veta? Vi har några teorier, vilka jag återger här utan någon som helst vetenskaplig grund. Jag vet ju att alla tänker sig blåa på detta och det kan vara skönt för er att höra att ni inte är ensamma om era tankar.
Kemikalier? Tänk vad mycket skit vi släpper ut i naturen varje dag! Säkert flera tusen ton p-hormoner varje dag! Inte så konstigt att det blir svårt att få barn.
Överaktivt immunförsvar? Jag är nästan aldrig sjuk. Jag har problem med exem ibland. Kan det vara immunförsvaret som är för starkt och dödar spermier och kastar ut befruktade ägg? Fast jag har ju inte fått några missfall....inte fått ett enda plus. Och att jag sällan är sjuk kanske beror kanske på att jag inte umgås med några barn.... jag har ju inga egna och undviker andras. Det känns så jobbigt att träffa barn.
För trång livmodertapp? När jag skulle göra HSS eller vad det heter i oktober så var livmodertappen så trång att läkaren var tvungen att vidga öppningen med ett redskap. Kan spermierna ha svårt att ta sig in? Fast samtidigt så kan ju mensblodet komma ut. Så en eller annan spermie borde ju kunna simma in. Nu är öppningen i alla fall vidgad så nu är det motorväg sedan några månader.
Glidmedel? Kan det vara spermiedödande? Vi försöker undvika glidmedel under ägglossningen numera. Men det blir ju så mycket bättre sex med glidmedel. I alla fall för oss! Bättre 10 samlag per månad än 5 brukar vi resonera.
Bastu? Min man badar bastu två gånger i veckan. Kan det vara dåligt för spermierna? Det finns så mycket myter så man vet ju inte vad man ska tro!
Hej igen!
Ja, vi fick prova insemination. Vår läkare tyckte att det var bra att prova det innan vi gick vidare till ivf eftersom det är en sån stor process (ivf alltså). Sista gången "maxade" vi chanserna genom att jag tog pergotime. Men nada.
Ja, det är tydligen olika i landet vad gäller tillvägagångssätten. Jag trodde de flesta fick prova insemination nämligen.
Orka: vår läkare sa att det bara ökade chansen marginellt men att vi ändå skulle prova. Man ökar ändå chansen eftersom de först tvättar spermierna och "plockar" fram de bästa samt ger spermierna extra skjuts in.
Spermiebehandlingen skedde på ett ställe och själva inseminationen på ett annat. Det kändes heeelt naturligt att åka omkring på stan med en påse sperma i väskan ????.
Du har en del teorier, Orka. Man vill ju så gärna hitta ett svar! Nåt är ju uppenbarligen fel nånstans. För min egen del har jag känt mig gammal och tänker att min tid är förbi ( är 34 i år) men det är ju många som får barn i min ålder.
Sen har jag funderat på det där svininfluensavaccinet, mindre trolig orsak kanske men man inbillar sig ju allt möjligt! ????
Hm, det där med bastubesöken kanske är lite lurigt? Är inte för mkt värme dåligt ? Det är kanske bara en myt.
Mina smileys blev till 4 frågetecken i mitt inlägg ovan. Det skulle vara ;).
Ja, jädrar vad man googlat och vill hitta orsaker! Vi har ju heller "inga fel" för vi blev ju gravida fast det blev ett X :( Sen har det bara varit mens, mens, mens i 2 år nu. Och kört med allt känns det som, pergotime, fertilitetsglidmedel, tabletter, ägglossningstest... Nada har funkat. Så nu känner jag bara att det får va bra, det räcker, orkar inte mer. Och så är det så lång väntetid på fertilitetskliniken så det gör ju oxå att man ger upp. Så just nu tycker jag egentligen mest synd om min man som vill ha 3 barn och med jävligt mycket tur kanske han får 1. Jag är redan inställd på att det inte blir något för jag tror verkligen inte att vi passar ihop "genetiskt". Känns som att min kropp vägrar ta emot embryon. Men det finns mycket annat man kan göra här i livet som tur är :)