Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Nu är jag igång med nässprayen. Det känns lite skump för jag har blivit illamående, vilket inte står med på bipacksedeln som en biverkning. Jag ska ge det några dagar och se. Det kanske slutar när kroppen vant sig vid hormonerna.

Jag känner också att jag mår bättre psykiskt. Jag tror det vänder för många när man äntligen får påbörja behandling. För mig känns det nästan som om vi precis börjat barnalstringsförsöken på nytt. Det var 2,5 år sen egentligen... 

Ibland kan jag komma på mig själv med tankar som jag inte alls hade för ett år sen. Om en kvinna går förbi med barnvagn på stan. Då tänker jag ofta "Jaha det är hennes liv". Mitt liv är att jag måste kämpa kämpa kämpa! Och det känns ändå OK. För det finns ingen rättvisa i världen. Jag tror inte på någon gud. Så det finns ingen som styr över våra liv, mer än det som vi själva eller andra människor kan styra. Det finns ingen där uppe som vill oss illa. Det råkar bara vara så att vi har svårt att få barn.

Pch så känns faktiskt bra att tänka på att vi ändå är väldigt priviligierade att få bo i ett sånt rikt, välordnat och upplyst land som Sverige. Det gör inte att jag inte har rätt att sörja över min barnlöshet. Men det gör det kanske lättare att bära den.

Hej! Nu har illamåendet lagt sig och jag har fått huvudvärk istället. Jag hoppas att det håller sig på en lagom nivå så att jag orkar jobba. Jag har en del roliga arbetsuppgifter framför mig och vill inte vara hemma. 

Hej Calqyl! Vad trist att ni måste fortsätta vänta! Det är de ofrivilliga barnlösas lott här i livet, verkar det som.

Jag tror vi har haft relativt tur som bor där vi bor. Vi var som sagt inte tvungna genomgå särskilt mycket innan vi fick påbörja IVF. Förutom lite blodprover, ultraljudundersökning och spermaprov. Själva äddledarspolningen vet jag inte om den var obligatorisk för att få göra IVF, men det tror jag inte. Fast jag ville så klart göra den oavsett. Vi har inte varit tvungna att prova varken insemination eller pergotime.

Så när vi hade försökt på egen hand  i två år så ringde jag till vårt sjukhus i början av januari. Vi fick en tid för samtal den 14 feb. Så fick vi vänta tre veckor med att påbörja behandlingen eftersom man måste pricka in rätt dag i menscykeln. Sjukhuset har själva bokat in en tid för ägguttag i Uppsala. De samarbetar med Carl von Linné.

Så vi har inte väntat speciellt mycket. Jag är tacksam för det och tycker synd om er andra. Men när väntan väl är över så är det dags för er också. Och då är det bara att köra så det ryker!

Biverkningarna har lugnat ner sig. Jag har lite lätt illamående och huvudvärk ibland men det går att leva normalt. Så har jag märkt av att aptiten har ökat. Jag vill äta hela tiden, och om jag inte gör det riskerar jag att må illa. Så jag tror jag kommer gå upp några kilo.

Hej på er!

Orka- spännande att du börjat spraya! Får jag fråga hur det kommer sig att ni gör det långa protokollet? Du kanske har skrivit det ovan nånstans. Ber om ursäkt isåfall. Skönt att biverkningarna börjar släppa.

Precis som någon skrev (var det du Orka?) så är det så väldigt viktigt att fokusera på allt positivt i livet! Och att vår sjukvård i Sverige erbjuder så mkt som den faktiskt gör.

Det finns inga garantier för någon. Även en kvinna som till synes promenerar bekymmerslöst med sin barnvagn kan ha mkt tufft bakom sig. Missfall, sjukdomar, dödsfall. Nu låter jag kanske väldigt drastisk men allt är ju inte fullt så perfekt som man ibland är benägen att tro.

Sen kanske man måste vara hyfsat välmående för att kunna resonera så. Får se om jag säger samma sak om (när) vi misslyckas med första försöket ;).

Hur har du gjort med mötet, Calqyl?

Vi har haft vårt första möte nu. Det gick väl och vi fick ytterligare positiva nyheter i form av att jag tydligen har god äggreserv! Jag hade befarat att jag skulle ha få kvar men det var ingen fara. Vi börjar med det korta protokollet om några veckor.

Hej!
Nu har jag sprayat i 2,5 veckor. Jag har haft en hel del värmevallningar, vilket har känns som en hanterbar biverkning faktiskt.

Vi kör långa protokollet. Läkaren sa att det är lite större chans med den behandlingen, och att man eventuellt kan gå över till den korta när man har "testkört". Så fattade jag det i alla fall. 

Imorgon ska jag ta blodprov. På tisdag ska de ringa upp mig. Jag antar att de ska ge mig anvisningar om när jag ska börja med sprutorna. Jag kände mig lite osäker på hur det var nu igen med allt, så jag försökte ringa i fredags. De ska ha telefontid då. Men icke sa nicke. Det gick inte att komma fram. Det är inte precis första gången det händer. Det är ganska stressande att inte kunna få svar på sina frågor.

Calqyl, du gjorde rätt som berättade för chefen! Det är skönt att kunna vara borta utan att oroa sig för vad chefen ska tycka. När jag berättade för min chef så verkade han känna sig hedrad av förtroendet. Han passade på att berätta lite om sin egen resa mot en familj, vilken inte heller varit spikrak. Och så tyckte han att det var självklart att ingen annan skulle behöva veta något. Nu är det som om vi har en liten hemlighet... 

Hej alla :)
Jag och min sambo har försökt få barn sedan februari 2013. Vi har precis gjort en utredning och har i förra veckan varit på sista besöket hos läkaren för att sammanfatta utredningen och lägga upp en plan framåt. Det finns inga fel på någon av oss, utan allt är som det ska. Det enda lilla är bara att min vänstra äggstock är lite mindre än normalt och innehåller 3-4 äggreserver fast man ska ligga på runt 8 st. Men detta sa läkaren inte ska spela så stor roll. För jag har ju ägg på båda sidor, min kille har massa välfungerande spermier och mina äggledare är öppna så det ska gå naturligt. SÅ... planen blev typ ingenting till min besvikelse. Vi ska bara fortsätta försöka i 6 månader utan åtgärd. Läkaren sa att vi skulle försöka leva som vanligt och inte hålla på med äl-tester och varannandagssex på beställning utan bara ha roligt och låta naturen ha sin gång. Jippi, not.
Men... om vi ville kunde vi få prova med ägglossningsstimulering (pergotime) men det tyckte hon var onödigt då jag har fina ägglossningar. Vi kunde också köra på IVF privat men då måste vi betala. Tydligen är vi för friska och unga (29 år) för att redan nu få IVF av landstinget. Vi måste ha försökt i två år för att få våra två försök betalda. Dessutom om vi skulle köra på IVF privat så får man inte betald IVF av landstinget om det skulle vara problem med andra barnet.
Läkaren bokade in oss på en uppföljning i september för att hon menade att det psykiskt kan kännas bra att ha ett planerat återbesök och det gör det ju. Sen är väntetiden på IVF här (Linköping)  bara typ två månader så det kan gå snabbt sen efter nyår om vi vill verkar det som. Så jag ska försöka släppa detta nu och leva så vanligt jag kan i sex månader. Inte det lättaste men men... Eller har ni några tips vad vi kan göra i denna sits?
Någon annan som har erfarhet av att ha varit för frisk för IVF eller att det måste gått en viss tid?? (har inte hunnit läsa hela tråden ännu)

Hej Madelen85 och välkommen till tråden.

Jag svarar dig utifrån mina erfarenheter och tankar. Jag har varit i samma situation som du. Och jag var lika gammal också. Nu är jag ett år äldre och vi har försökt i över två år så vi har fått påbörja IVF.

Det kan kännas helt hopplöst att behöva gå och vänta på IVF. Man vill liksom bara köra.
Men tänk då på detta...

För min egen del är jag glad att tidsfristen finns. Jag tycker man ska låta det gå en tid innan man ger sig in i IVF. Det finns flera anledningar.

Om sjukvården inte hittar några fel på er så kan ni ju tekniskt sett bli med barn. Det kanske bara tar lite längre tid för er. Så ge det en ordentlig chans först, att få barn den konventionella vägen. När jag var i din situation ville jag bara att allt skulle lösa sig, jag ville inte vänta. Det kändes orättvist. Men nu är jag glad att vi gett det två år.

(Nu kommer kanske någon komma och kommentera om att det inte finns någon oförklarlig barnlöshet, och att det alltid är något fel, fastän att inte sjukvården hittar något. Då vill jag bara svara att ett års försök är en väldigt kort tid kroppsligen, om än inte själsligt, så det kan mycket väl funka om man bara försöker ett år till.)

För oss har det tagit tid att acceptera vår barnlöshet och att vi måste ta hjälp av IVF. Jag är glad över att vi varit tvugna att vänta ett år till efter vår utredning, för vi har hunnit genomgå många mentala faser som gjort oss starkare och mer luttrade. Jag tror vi är bättre rustade nu än vi hade varit för ett år sedan.

Jag vet hur dina tankar om livet ser ut såklart, men själv var jag nog väldigt inställd på att allt blir som man vill bara man planerar och jobbar ordenligt för sina mål. Men sanningen är att livet aldrig blir som man tänker sig, och det finns inga snabba lösningar på barnlöshet, hur gärna man än skulle vilja. Jag håller med läkaren om att ni ska lägga bort alla ägglossningsstickor, släppa taget och vänta tills ni kvalificerat in er för IVF via landstinget. Ta denna tid i anspråk för att förbereda er mentalt. Kanske gå i samtalsterapi. Ta hand om varandra. Och ha sex när ni känner för det.

Oj, i sista stycket skulle det stå
" Jag vet INTE, hur dina tankar om livet ser ut, såklart..."

Jag för gärna en diskussion runt detta så skriv om hur du tänker!