Orka skrev 2014-03-24 14:19:48 följande:
Hej Madelen85 och välkommen till tråden.
Jag svarar dig utifrån mina erfarenheter och tankar. Jag har varit i samma situation som du. Och jag var lika gammal också. Nu är jag ett år äldre och vi har försökt i över två år så vi har fått påbörja IVF.
Det kan kännas helt hopplöst att behöva gå och vänta på IVF. Man vill liksom bara köra.
Men tänk då på detta...
För min egen del är jag glad att tidsfristen finns. Jag tycker man ska låta det gå en tid innan man ger sig in i IVF. Det finns flera anledningar.
Om sjukvården inte hittar några fel på er så kan ni ju tekniskt sett bli med barn. Det kanske bara tar lite längre tid för er. Så ge det en ordentlig chans först, att få barn den konventionella vägen. När jag var i din situation ville jag bara att allt skulle lösa sig, jag ville inte vänta. Det kändes orättvist. Men nu är jag glad att vi gett det två år.
(Nu kommer kanske någon komma och kommentera om att det inte finns någon oförklarlig barnlöshet, och att det alltid är något fel, fastän att inte sjukvården hittar något. Då vill jag bara svara att ett års försök är en väldigt kort tid kroppsligen, om än inte själsligt, så det kan mycket väl funka om man bara försöker ett år till.)
För oss har det tagit tid att acceptera vår barnlöshet och att vi måste ta hjälp av IVF. Jag är glad över att vi varit tvugna att vänta ett år till efter vår utredning, för vi har hunnit genomgå många mentala faser som gjort oss starkare och mer luttrade. Jag tror vi är bättre rustade nu än vi hade varit för ett år sedan.
Jag vet hur dina tankar om livet ser ut såklart, men själv var jag nog väldigt inställd på att allt blir som man vill bara man planerar och jobbar ordenligt för sina mål. Men sanningen är att livet aldrig blir som man tänker sig, och det finns inga snabba lösningar på barnlöshet, hur gärna man än skulle vilja. Jag håller med läkaren om att ni ska lägga bort alla ägglossningsstickor, släppa taget och vänta tills ni kvalificerat in er för IVF via landstinget. Ta denna tid i anspråk för att förbereda er mentalt. Kanske gå i samtalsterapi. Ta hand om varandra. Och ha sex när ni känner för det.
Orka Calqyl Ylle99
Tack snälla för era svar! Det betyder mycket att få höra erfarenheter och råd! Ja det är jobbigt att vänta och jag har kännt mig helt under isen de senaste månaderna. Men jag börjar mer och mer känna att det känns okej att vänta och jag tror jag börjar närma mig något mera lugn och acceptans över situationen. Det är som att man efter över ett års förtvivlan inte orkar vara förtvivlad mer och släpper taget lite...inte för att man vill men för att man liksom inte orkar vara så anspänd, oroas och ledsen hur länge som helst. Jag förstår ju att detta kommer att gå i vågor, när vi väl sen börjar med IVF kommer man säkert in i en annan fas, men för nu så känner jag mig lugnare än sen vi startade bebisverkstaden, konstigt nog. Det är nog absolut som du säger att man behöver gå igenom olika stadier. Jag har alltid tänkt att man blir med barn om man missar ett p-piller eller kräks en gång-då blir det barn! Jaha, så var det ju verkligen inte och jag känner mig lurad av livet på något sätt. Jag har aldrig tänkt tanken att det skulle vara såhär svårt. Lite som att - "det händer inte mig".
Man lite tokig av att läsa för mycket på forum och internet, som du säger, man läser om så många som kämpar och det är jätteskönt men det ger också en känsla av "varför skulle jag lyckas när det finns så många som försökt i många många år och det ändå inte går". Och känslor som "kommer jag att orka gå igenom detta år efter år med allt det innebär" "kommer min och min älskade sambos relation hålla för detta"... men också känslor som hjälper som att "jag är är ensam" osv. Värst just nu är nog alla vänners reaktioner på detta. jag har precis börjat berätta och jag vet att de försöker hjälpa men jag blir bara provocerad och tycker dom är rent taskiga. Jag orkar inte höra en gång till att "det är psykiskt" "bara du slappnar av" "jag har en vän..." "jag har hört att om man adopterar så bara går det helt plötsligt" mm. Som sagt jag vet att de vill väl men det känns så taskigt att lägga över detta på oss, att om bara vi slutar tänka, börjar slappna av, inte vill så mycket. Det är ju helt omöjligt. Tänk inte på en rosa elefant, vad tänker man då på? En rosa elefant.
Vet att detta är vanligt att få höra som barnlös, tyvärr har jag ingen som går igenom samma sak i min närhet som förstår.
Nu ska jag ha mens om två dagar och är som vanligt helt övertygad om att det tog sig denna gången. Jag blir ju så otroligt besviken sen och vill gömma mig under ett täcke när mensen väl kommer på onsdag. Önskar att jag inte hoppades så mycket. Men det vore väldigt kul om jag kunde bli gravid och jag lovar att skriva då och kanske inge lite hopp :)
Återigen tack till er för att ni ljusade upp min tillvaro lite :)