Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan mars 2012. Vi blev i somras oförklarligt barnlösa och måste vänta tills januari innan vi får kontakta gyn för att starta IVF. Någon som är i liknande situation?
Calqyl: bra att berättade! Ofta känns det ju bra att ha berättat.
Välkommen Madelen85!
Jag och de andra ligger nog ett år framför dig men du är välkommen att ta del av våra tankar och erfarenheter.
Ni kan fortfarande bli gravida på naturlig väg, precis som vi andra. Många lyckas efter att ha försökt ett år. Ni är 29 år vilket innebär att ni har relativt gott om tid. Det kanske inte tröstar just nu, men a och o är att göra allt man kan för att fokusera på positiva saker.
Orka- vad bra du skriver! :)
Idag var vi på första besöket där det bestämdes att jag ska köra korta protokollet. Jag blev helt paff, hade helt ställt in mig på det långa. Vet inte varför egentligen, tror jag uppfattat att det var vanligast. Vågade inte fråga varför för var rädd att läkaren skulle tycka att jag ifrågasatte hennes beslut. Frågade sjuksköterskan men hon kunde inte riktigt svara på det. Kan inte bestämma mig vad jag tycker, bra att det går snabbare men tror (helt egna uppfattningar) att det är större chans med långa. Jaja inget jag kan påverka iaf.. Vi ska få köra igång vid nästa mens, om inte påsken kommer i vägen.. Alltid är det något som ska dra ut på det.. Har iaf hämtat ut medicinen, tyckte det var lika bra att göra det på sjukhuset eftersom det ofta är beställningsvara på andra apotek. Känner mig helt slut nu, så mycket tankar som far. Pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden ;)
Jag håller med Calqyl om att det vore kul om Madelene85 lyckad blir gravid på konventionell väg. Ibland blir man lite lurad av att hänga på dessa sidor, för jag misstänker att de som lyckas på naturlig väg, eller IVF, lämnar barnlöshetsforumen till förmån för gravidforum. Kvar blir alla längtande och luttrade barnlösa. Och då är det lätt att tro att man aldrig kommer lyckats själv heller. Men det ska vi ju tjejer!
Calqyl, vad kul att du är med i IVF-gänget du med! Vi får hoppas att inte påsken ställer till det! Så då kör både Ylle99 och du korta programmet. Det är säkert jättebra. Vi får lite på att läkarna vet vad de gör.
Mitt blodprov visade bra värden så imorgon kör jag igång med sprutor. Det är en himla massa saker att hålla reda på i kalendern framöver. Blodprov, gynbesök, sprutor med olika dosering, ytterligare gynbesök och sist, men inte minst, äggplock och återföring. Och sen lite mer hormonbehandlingar. Och sen... gravidtest. Jag är jätteskraj för det där testet! Känner redan nu hur jag typ börjar lipa i förväg,...
Ylle99, vad kul att du tycker att jag skriver bra!
Vår läkare förklarade noggrant vad långa resp. korta protokollet innebar och mer eller mindre frågade oss vilket vi föredrog. Hehe... Jodå... Vi gör det du tycker blir bäst, sa vi. Och så blev det det korta protokollet.
Ja, alla gynbesök känns lite stressande. Det verkar ju bli några stycken. Några på jobbet vet men hur lätt är det att bara dra iväg med kort varsel utan att det blir frågor? Det har det redan blivit och jag kan bli så irriterad på att folk inte vett att inte lägga näsan i blöt. Morr... "Jaså, du ska vara ledig mitt i veckan. Vad ska du göra då?" Och sen liksom fortsätter att luska och insinuera fastän man svarar lite svävande och avvisande. Gah!
Ok, lite kort tålamod idag ;) men nu har jag fått ur mig lite frustration.
Dags att sova! Ha en bra onsdag!
Kram
Hejsan!
Nu har jag tagit två sprutor. De är verkligen snälla i jämförelse. Jag tycker det är mycket värre att ta blodprov. I magen känns det inte så mycket. Det värker lite i magen efter jag tagit sprutan, det är väl någon reaktion där.
Ylle99, det är jobbigt när folk frågar varför man ska vara borta. Speciellt när man verkligen inte vill berätta. Jag har funderat ut en strategi. Jag har dock inte testat den så mycket, för mina kollegor har faktiskt inte frågat speciellt mycket.
För det första försöker jag hålla mig lugn och tänka att folk frågar för att de visar omtanke, och inte för att vara illvilliga. Så tänker jag att jag lägger "alla korten på bordet". Med en så trevlig ton som möjligt.
-Så varför ska du vara ledig då?
-Jag ska på ett privat möte.
Här sållar man bort de flesta, för de fattar vinken. De som fortsätter:
- Jaha, vad är det för möte?
- Det är ett privat möte.
Forsätt svara på samma sätt så rensar man snart bort 99 %. Om någon fortsätter fråga så svarar man samma sak igen. Det är ingen risk för att du själv framstår som dum/otrevlig. Det kommer den frågande personen att göra.
OK, nu förstår alla att du har något som du inte vill prata om. Och det kan ju kännas jobbigt. Men å andra sidan så verkar de flesta lista ut sådant på egen hand. Så jag tror inte du ska vara så rädd för det. Lycka till!
Jag var hemma måndag till tisdag för jag var förkyld och var ju ändå tvungen att vara ledig halva tisdagen. Och när jag kom tillbaka undrade alla hur det var med mig, de hade varit så oroliga. Efter två dagar! Så känns som det kommer många frågor sen när man ska vara ledig någon dag här och där! Men ska komma ihåg ditt tips Orka, ifall det behövs!
Jag fick prova spruta i tisdags och det kändes nästan ingenting, kan tänka mig att det känns lite mer sen när man sprutar in medicinen men skönt att själva sprutan inte gör så ont iaf.
Usch jag är så nervös att vi inte ska få börja vid nästa mens.. Bara de två senaste veckorna har min syster, en av mina bästa kompisar och min sambos bästa kompis fått barn. Det som hindrar mig från att bryta ihop totalt är hoppet om att få börja nästa vecka! Men det är väl bara att förbereda sig på det värsta..
Trevlig helg på er!
Hej Madelen85 och välkommen till tråden.
Jag svarar dig utifrån mina erfarenheter och tankar. Jag har varit i samma situation som du. Och jag var lika gammal också. Nu är jag ett år äldre och vi har försökt i över två år så vi har fått påbörja IVF.
Det kan kännas helt hopplöst att behöva gå och vänta på IVF. Man vill liksom bara köra.
Men tänk då på detta...
För min egen del är jag glad att tidsfristen finns. Jag tycker man ska låta det gå en tid innan man ger sig in i IVF. Det finns flera anledningar.
Om sjukvården inte hittar några fel på er så kan ni ju tekniskt sett bli med barn. Det kanske bara tar lite längre tid för er. Så ge det en ordentlig chans först, att få barn den konventionella vägen. När jag var i din situation ville jag bara att allt skulle lösa sig, jag ville inte vänta. Det kändes orättvist. Men nu är jag glad att vi gett det två år.
(Nu kommer kanske någon komma och kommentera om att det inte finns någon oförklarlig barnlöshet, och att det alltid är något fel, fastän att inte sjukvården hittar något. Då vill jag bara svara att ett års försök är en väldigt kort tid kroppsligen, om än inte själsligt, så det kan mycket väl funka om man bara försöker ett år till.)
För oss har det tagit tid att acceptera vår barnlöshet och att vi måste ta hjälp av IVF. Jag är glad över att vi varit tvugna att vänta ett år till efter vår utredning, för vi har hunnit genomgå många mentala faser som gjort oss starkare och mer luttrade. Jag tror vi är bättre rustade nu än vi hade varit för ett år sedan.
Jag vet hur dina tankar om livet ser ut såklart, men själv var jag nog väldigt inställd på att allt blir som man vill bara man planerar och jobbar ordenligt för sina mål. Men sanningen är att livet aldrig blir som man tänker sig, och det finns inga snabba lösningar på barnlöshet, hur gärna man än skulle vilja. Jag håller med läkaren om att ni ska lägga bort alla ägglossningsstickor, släppa taget och vänta tills ni kvalificerat in er för IVF via landstinget. Ta denna tid i anspråk för att förbereda er mentalt. Kanske gå i samtalsterapi. Ta hand om varandra. Och ha sex när ni känner för det.
Madelene85 - känner igen det där med att man hoppas så innerligt fast man (iaf jag ) gör sitt bästa med att INTE hoppas. Men du hoppas ändå och den mentala inre övertalningen går på högvarv. Det där med att höra röster i sitt huvud får en ny innebörd ;).
Jag blev riktigt förbannad på min läkare i höstas som vid tredje insem sa att han tidigare den dagen fått två positiva besked från två kvinnor och att jag nu säkert skulle bli den tredje. Han menade såklart bara väl, men aaaghhh! Säg inte så, människa! Här gör jag allt för att inte hoppas så säger du så! Tack... Och där var hoppet tillbaks.
Det är tråkigt med oförstående kommentarer...men de vill väl bara väl. Precis som min läkare ;). Jag har inga bra råd att ge dessvärre. Jag kan bara säga vad jag gjorde, vilket funkade gör mig. Jag började ha mindre och mindre kontakt med andra. Fokus låg på mig och min sambo, jobb och träning. Jag var oxå väldigt selektiv på jobbet vad gällde samtalsämnen. Tog bort fb. Inget instagram med "gulliga" ungar och familjeliv. Det låter ganska cyniskt och bittert men det var mer en strategi för att må bra. Genom att fokusera på det positiva så blev vardagen också lättare att hantera.
Hämtade ut sprutor idag. Vilken nätt summa ;).