Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Ja det får man ju höra att om man slappnar av så tar det sig, yeah right!?

Vi planerar oxå USA fast i mars nästa år! Fyller 30 år då så vill åka på karibienkryss :) Dock OM ivf-en tar sig innan sommaren kommer jag inte få flyga då ändå..

Men det ger sig. Visst är det bra att få testa nåt mer innan MEN! Jag har 6 mil till kliniken och från kliniken till jobbet 12 mil!! Och sen 6 mil hem igen. Så det suger att jag måste in på täta kontroller pga gonal för jag har varken tid eller lust alls att åka som en idiot kors och tvärs :(

Hejsan!
Calqyl, du undrade tidigare om någon av oss äter folsyra. Du sa själv att du slutat med det efter många försök. Själv äter jag folsyra regelbundet (inte varje dag men då och då). För mig känns det som en väldigt enkel sak att göra, och det finns ju trots allt en chans varje månad att jag kommer bli gravid. Och då vill jag ju ge mitt barn en bra start, tänker jag.

Av samma anledning dricker jag inte alkohol mellan ägglossning och mens. I början drack jag inte en droppe, men det var så jobbigt med frågvisa kollegor som trodde jag var gravid hela tiden, så då började jag "låtsasdricka". Det vill säga typ ett halvt glas vin.

För mig har det varit väldigt jobbigt med frågvisa människor. Som tur är har jag inte råkat ut för så många. För både mig och min man var det väldigt viktigt att inte berätta om våra barnplaner i början. Vi ville att det skulle bli en överraskning för våra respektive föräldrar. Men tiden gick och jag kände en allt större stress. Till slut övertygade jag min man om att vi borde berätta om våra svårigheter för föräldrarna. Det verkade dock inte som om någon av dem hade haft en tanke på att vi försöker... (kan det vara den vanliga missuppfattningen om att om folk inte har barn, ja då vill de nog inte ha några än). 

Nu vet halva min släkt om att vi har svårigheter. Jag fick tillåtelse att berätta tillslut. Men på min mans sida är det endast föräldrarna som vet. Jag har också berättat för flera av mina vänner, bakom ryggen på min man. Jag höll på och spricka när han framhärdade i att vi skulle tiga. Jag höll på att gå sönder och enda utvägen var att anförtro mig åt någon jag litade på.

Ja egentligen är det en enkel sak att göra, det var mer min hjärna som hade konstiga ideer, du vet "jag blir ju ändå aldrig gravid". Nu äter jag mitt val kvinna, det är ju bra även om man inte försöker bli gravid :)

Precis efter vi bestämt att jag skulle sluta med p-piller berättade min bästa kompis för mig på en fest att hon försökt bli gravid några månader men inget hänt (hon blev gravid på första försöket med sitt första barn så 3-4 månader tyckte hon va en evighet) iaf så berättade såklart jag lite halvfull att vi skulle börja försöka också. Vi tyckte såklart det va jättekul att vi försökte samtidigt och tog förgivet att vi skulle vara mammalediga tillsammans. Häromveckan va vi på hennes sons ettårskalas..
Min äldsta syster fick reda på det när vi försökt i ca 7månader, hon hade tvillingar på 5 månader då som jag ofta hjälpte henne med eftersom jag precis var klar med studierna och var arbetslös. Hon visste att jag längtade efter barn men trodde att vi väntade på att jag skulle få jobb (vilket jag ofta sa). Så när hon lite på skämt sa "skit i att du inte har jobb" kunde jag inte hålla mig längre. Så skönt att kunna prata med någon om det (blev ju lite svårt med min kompis eftersom hon blev gravid).
Min andra syster berättade jag det för när vi försökt ett år. Vi pratade ofta om när vi ville ha barn och hon är två år äldre än mig så därför ville jag berätta så hon va beredd på att det kunde ta lång tid. 3-4 månader senare va hon gravid och är beräknad till den 26/2... Jag tog det väldigt hårt och berättade strax efter för mina föräldrar för att slippa kommentarer som "nu är det bara du kvar" osv..
Mina svärföräldrar fick reda på det när min sambo skulle iväg och lämna spermaprov, han jobbar nämligen med sin pappa så dom räknade ut det.
Jag är väldigt orättvis och vill inte att min sambo ska berätta för sina vänner eller syskon trots att jag gjort det.. Antar att det är för att jag inte känner och litar på dom på samma sätt.. Han har berättat för någon vän men har inte alls samma behov av att prata som jag.

Kanske lite väl detaljerat men hade väl ett behov av att skriva av mig ;)

Nu vill jag bara att den förbaskade kallelsen ska komma så jag får ett datum iaf!

Hej Calqyl!

Jag tycker det är bra att du skriver av dig! Det är ju det vi ska ha varandra till i den här tråden! Visst är det konstigt att man kan bli så ledsen av att ens nära och kära ska ha barn. Man vill ju inte att någon annan ska behöva gå igenom det här med ofrivillig barnlöshet. Samtidigt vill man ju inte vara ensam i det heller. Och varje gång någon lyckas få barn före en själv, så känner man sig mer och mer ensam.

I fredags var vi på läkarbesök. Nu är det beslutat! IVF, här kommer vi!
Jag ska börja med hormonspray om tre veckor.... Äntligen är vi på G. Jag tänker på er andra här i tråden som sitter där hemma och väntar och väntar....Speciellt tänkte jag på dig Calqyl, när jag frågade läkaren om alla blodprov såg bra ut. Jo, då, jag hade immunitet mot röda hund.... Jag tycker synd om dig!

Jag fick testa hur det är att ge sig själv en spruta i magen också. Jag var jätterädd först när jag såg sprutan, men sen kändes den inte så mycket. Jag tror jag råkade komma åt något blodkärl för jag fick ett stort blåmärke. Hoppas det inte blir så varje gång.

Va' spännande, Orka!

Dags att börja alla tummar och tår, med andra ord. ;).

Jag har förstått att det finns ett långt och ett kort protokoll. Vilket gör du?

Visst är det kluvet! Man önskar inte någon att gå igenom det här, samtidigt som man kan bli totalt bedrövad av att andra lyckas. Oftast tycker jag det är mer ok om det är någon som ändå fått kämpa lite och som inte fått det "gratis". Usch, vad illa det låter...

Nä, man får lära sig mkt om sig själv när man går igenom olika faser i det här. Ibland har jag känt mig som en sån där galen tant som ibland dyker upp i deckare. Hon som, när det blir tillfälle, norpar åt sig det där skrikande barnet som för ett kort ögonblick lämnats ensam av modern.

Typ så ;).

TS.Googla Fertilitetsguiden.
Det finns inget "oförklarligt barnlös".Det finns en förklaring.
Det är bara att kunskapen är usel i detta landet ang fertilitet!

Tack! Ja ibland känns det lite lättare att få ur sig en del. Det stämmer så bra som du skriver! Ju fler som blir gravida ju mer ensam och utanför känner man sig..

Åh va härligt att ni får börja nu! Skönt ni slapp det med röda hund men det blev inte så farligt som jag trodde, det blev bara att remissen skickades två veckor senare och vad är det när man väntat i 2 år ;)

Nä sprutorna är inget man ser fram emot.. Just nu är jag inne i en dålig period med lite träning och mycket godis och så intalar jag mig att det är okej för sprutorna gör nog mindre ont om man har mycket fett på magen ;) Fast jag är egentligen mer rädd för hormonerna än själva sticken, jag har tillräckligt med humörsvängningar som det är!
 Haha känner igen det där! Jag har kommit på mig själv att leta fel hos alla föräldrar jag ser, ofta helt främmande människor man ser på stan. Många är så irriterade på sina barn och otrevliga mot dom, då vill jag bara gå fram och säga åt dom att vara glada att dom kan få barn!

Tack, jag vet. Men nu kallas vi ju "oförklarligt barnlösa" av vården och då kan vi hitta varandra här.. 

Hejsan!

Jag tycker visst vi kan kalla oss för oförklarligt barnlösa. För vi har ju inte fått någon förklaring. Inte än. Det kanske kommer. Eller så får vi aldrig någon förklaring.
Man är lite som ett UFO. En del säger att det inte finns UFOn. Men det finns det visst! UFO betyder Unidentified Flying Object. Så länge objektet inte är identifierat så är det ett UFO.

Vi kommer att köra det långa protokollet. Jag frågade vår läkare om det. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa men kontentan var att det kan vara bra att prova den långa vägen först, och senare kan man prova den korta vägen. Jag återkommer när jag fått mer info. Vi kommer träffa läkaren flera gånger under behandlingen.

Jag är också rädd för hormonerna. Jag vill inte behöva ställa in saker, vara sjukskriven eller liknande och behöva ljuga för folk. Jag vill själv bestämma vilka jag vill berätta för. Jag frågade läkaren om det är vanligt med sjukskrivningar men det är det inte, sa hon. Så jag hoppas hon har rätt.

En gång sa jag till en flyktigt bekant, när hon beklagade sig högljutt över bristningar på magen efter andra graviditeten, att hon ju i alla fall kan få barn. Då såg hon rätt snopen och fundersam ut och sa att jo... det är ju sant. Förresten kändes det som ett slag under bältet från min sida, för jag tror hon är adopterad själv...Inget är svartvitt. En dag sitter jag kanske själv där och är sur över hängbröst, bristningar och skrikande ungar.

Haha gillar din jämförelse med ufon ;)

Ja det verkar som det långa protokollet är vanligast. 60 dagar ska det ta enligt stället jag ska göra ivf. Jag ringde dit igår för att kolla om min remiss kommit fram och det hade den. Hon jag pratade med trodde jag skulle få tid i april men med tanke på alla röda dagar runt påsk vågar jag inte hoppas på det. Så tråkigt man inte bara kan få ett datum så man vet!

Kul att du är igång iaf så det händer något här ;)