Följas åt till ny graviditet efter missfall?

Missade ditt tidigare inlägg. Så himla tråkigt! Cykeln kanske är i obalans efter missfallet även om du haft kort mellan ÄL och mens tidigare? Det kanske rättare till sig nästa cykel. När jag fick tillbaka mensen efter graviditet och amning var den rätt rörig till en början, en gång hade jag mens två gånger samma månad, så jag antar att hormonerna kan ställa det. Finns det något man kan göra annars för att förlänga lutefasen? Försök tänka framåt och inte deppa ihop även om det är svårt. Det har ju funkat förut så det finns alla möjligheter för att det ska lyckas igen.

Sitter på jobbet o väntar på att tiden ska gå. Fick konstaterat ma för en vecka sen o idag ska jag på ul igen för att bekräfta o sen få tabletter. Känns nästan som att gå igenom det två gånger men det värsta är nog illamåendet jag haft värre sista veckan, får knappt i mig mat o tidigare åt jag hela tiden. Vill bara att det ska vara över så jag får må bra igen. :/

Usch vilken jobbig väntan, förstår att du vill få det överstökat så att du kan må bättre och gå vidare. Lider verkligen med dig!

tack, jo det är nog så men man hoppas ju på att vara en av de där som "plussar på en gång" så att det knappt märks att man fick missfall. Nu känns det mer som att jag tvingas bearbeta det som hänt (om ni fattar). 

Att se blod på papperet väckte även en massa minnen från missfallet. Har den senaste veckan känns mig rätt "fine" och trodde jag förlikts med det som hände men jag antar att det inte är så enkelt och att det tar ett tag.

Någon som känner igen sig?

Ja det klart man hoppas på att vara en av dem. Lever själv på det hoppet just nu men räknar inte med att det ska ta sig direkt.

Vet ju inte än hur det kommer kännas men tror som du, att det kommer bli mer märkbart att man fått ett missfall när mensen väl kommer. Då blir det på något sätt så tydligt att man inte är gravid längre. Blödningen vid missfallet har jag i stort sett förträngt, det var så mycket som hände både fysiskt och psykiskt så det är som en dimma alltihop men när det blir dags för mens är allt "som vanligt" och man är mer medveten om vad som händer.

Nu är det äntligen över. Fick första tabletten i måndags, inga direkta känningar o endast en missfärgad flytning igår. I morse tog jag första cytotec tabletterna o efter 2 timmars började jag blöda lite o endast svagt molande i mage o rygg. Efter några timmar va d dags för fler tabletter o sen tog det inte så länge innan det kom igång mer o allt kom ut. Hade varit nervös för smärtan men hade bara som svag mensvärk o behövde inga smärtstillande. Nu på kvällen har jag nästan slutat blöda. Valde att vara hemma i lugn och ro med tryggheten att kunna kontakta sjukhuset när som helst. Ville bara dela med mig av en bra berättelse, att det inte alltid behöver vara så hemskt.

Vi gjorde vul idag v 7+4. Efter ivf. De hittade inget hjörtljud och sa att det var en vecka för litet. Vi ska tillbaka på mändag. Vet inte riktigt vad vi ska tro. Läkaren var superförvirrad och röknade t.o.m fel på 2 veckor på graviditetem. Jag fick rätta honom! :'(:'(:'(

Skönt att det är över! Jag delar helt din upplevelse, tyckte inte heller själva den delen var så farlig.

Hej hej. Tänkte hoppa in här! Beklagar till er alla :( Vi har en son som blir 1.5 år i januari. En dröm för mig har varit att kunna "ge" honom ett tätt syskon. Helst med max 2 års mellanrum. Med långa och oregelbundna cykler (troligtvis pga amning) samt sjukdom hos sambon började jag ge upp den drömmen men så lyckades vi hitta ägglossningen med hjälp av stickor och sambon fick trots feber "ställa upp" ^^ Till vår stora lycka prickade vi rätt och bebisen var beräknad två dagar innan sonens tvåårsdag. Men så hände det. Det som inte får hända. Det började med en pytteliten blödning förra fredagen. Kom bara en gång på morgonen och försvann på dagen och ingen på lördagen. Kände mig lugn och var då i vecka 11+1.På söndagen började jag blöda igen, ring jag behövde oroa mig. Blödningarna fortsatte och på tisdagen ringde jag igen. Hade inget ont eller så och de trodde fortfarande inte att jag behövde oroa mig. I onsdags, vecka 11+5, vaknade jag av sonen vid halv 6. Kände att det kommit lite blod i sängen, reste mig och kände hur det rann längs benet. Skyndade till badrummet och satte mig på toan för att se vad som hände. Det rann och slutade inte. Kände sen hur något lossnade inuti mig och allt bara ramlade ur. Vårt lilla barn låg i toan och jag grät och grät. Tanken på att vi skulle spola ner vår bebis i toan gjorde mig helt förstörd. Lillen gick förbi och jag fick lugna mig då han.såg så skrämd ut. Blev svimfärdig och fick lägga mig. Fortsatte blöda och fick sitta med en handduk mellan benen i bilen på vägen i. Glad att sambon inte hade hunnit iväg till jobbet. Blev undersökt och fick bekräftat att det var ett missfall. Återbesök på måndag. Det har nu gått 4 dagar och det börjar kännas lite bättre. Det känns fortfarande hemskt men jag kan prata om det utan att gråta. I början bröt jag ihop så fort jag tänkte på det eller började prata om det. Försöker se framåt och hoppas på att kroppen återhämtar sig snabbt.

Va fruktansvärt! Och just när ni har barn sedan tidigare och man måste visa sig stark! Jag kan inte föreställa mig hur det är för er. Hoppas ni får ett syskon till ert barn snart